Anna är 27 år. Hon har ännu aldrig blivit förälskad, eller som hon uttrycker det, aldrig älskat. Det är midsommar och Anna plockar sju sorters blommor, går upp på morgonen och ser ner i vattnet för att söka sin älskades ansikte. Hon ser Lauri. Alltså är deras kärlek bestämd i himlen, de är två delar av samma person.
Tror Anna.
Sen börjar helvetet. Det är lika lätt att älska som att hata, och ofta är målet för båda känslorna samma person. I Kajsa Rastimos långfilmsdebut Suolaista ja makeaa är det kärleken, den omöjliga kärleken som står i centrum. Annas och Lauris förhållande är filmens motor, dragningskraft och centrum. Det är en berättelse som efter att ha visat upp Anna och Lauri inte rör sig ur fläcken. Under filmens en timme och 40 minuter älskar och hatar de varandra med varierande resultat. Anna är hopplöst outvecklad, naiv, och Lauri är en finsk man som bara kan brista ut i sporadiska känsloutbrott, och raserianfall för att sedan åter sluta sig som en mussla. Kärleken är omöjlig, men vi kan inte leva utan den. Denna sanning serverar Rastimo i väl uppbyggda och ofta vackra sekvenser. Päivi Akonpelto och Petri Hanttu tar ut svängarna, och gör det som deras roller tillåter dem. Maiju Leppänens kamera är följsam, uppmärksam och rätt placerad, kompositionerna är personliga, väl behärskade.

Stilen är omisskännligt egen. Rastimo härmar inte andra, hennes bildvärld är personlig, och det går inte att ta miste på hennes berättarglädje. Det är synd bara att hon inte för sin tanke längre. Samma problem upprepas i det oändliga i Suolaista ja makeaa, den sista kvarten är överflödig, det är som om rastimo vill vara riktigt säker på att vi nu alla har fattat vad det handlar om. Det tar lite udden ur det oväntade och för en finsk film perfekta slutet.
Suolaista ja makeaa är en bitter komedi, som emellanåt är riktigt rolig, men vars dova undertoner i moll till slut bryter igenom. Filmen lyckas bra med den svåra balansgången, lyckas bra förmedla känslan av livets bitterljuva smak.

Det är ingen lätt film, den är charmig men motsträvig, många kommer att hata den. De kommer att bli irriterade, hitta brister, peka på svag dramaturgi, tala om överdrivet spel, om en halvfärdig juttu. Jag tycker om filmen. Jag tycker den har drivkraft, en vilja att berätta, att den är konsekvent, inte publikfriande, inte väljer lätta lösningar. Jag tycker om bildernas rikhet, flödet, suget.