Filmpolitik: Filmstiftelsebråket Kulturnytt 21/10 I dag hade jag tänkt ta upp några av de problem som snärjer våra filmarbetare i oändliga gräl. Åtminstone i Helsingfors har sensationslystna kvällstidningar låtit lösnummerförsäljning gå före vett i filmstifltelsebråket. Stämningen på Finlands filmstiftelse är nu så dålig enligt förra styrelseordföranden Jukka Mäkelä att just ingenting i huset fungerar. Alla har grävt ner sig i skyttegravar och skjuter prick på varann i tidningsspalterna. Folk pratar inte längre med varann i korridorerna, det är omöjligt till och med för styrelsens medlemmar att få information om vad som händer. Ett getingbo som sprack. Slut på konsensusen. I fredags träffades filmarbetare från hela landet för att diskutera situationen, och det märktes nog ganska tydligt hur förbannade många är. Där fanns bland andra Olli Soinio, Rauni Mollberg, Kaisa Rastimo och Anssi Mänttäri. Efter Spede Pasanens angrepp i våras är sig ingenting likt. Från början var de två sidorna tydligt uppdelade, men efter hand har kompromissförslagen blivit så många att fältet nu är en enda röra. Att göra film är det ingen som tänker på. Om vi tar saker i tur och ordning. Film kostar. För att få göra film behöver man stöd från antingen Filmstiftelsen, AVEK eller nåt av TV-bolagen. Det är en gammal tvistefråga hur filmstiftelsens pengar skall delas ut. Liknande fajter har utspelats i Sverige nyligen. Skall det vara en nämnd som delar ut pengar enligt några kvalitetsprinciper, eller skall det vara enskilda producenter som får bestämma ? I till exempel Danmark har man gått in för linjen med enskilda oberoende producenter, något som Sverige har sett som en förebild i sin omstrukturering. I Finland har det gått att få pengar antingen av en produktionsnämnd, av en enskild producent, eller direkt av filmstiftelsens chef. Mest pengar har funnits hos Nämnden. Under våren går Spede Pasanen hårt ut mot denna modell, och brer på med anklagelser om vanskött ekonomi och stulna/försvunna pengar. Dåvarande chefen Jukka Vilhunen tar så illa vid sig att han lovade avgå. I samma veva blir Hannu Tarmio ny styrelseordförande. Tarmio säger till Vilhunen: hördu, kan inte du skriva ihop en vision om hur du vill att stiftelsen skall skötas ? Visst, svarar Vilhunen och skriver ihop Automatmodellen. Den går i korthet ut på att filmstiftelsen automatiskt ger pengar åt den som har en del av sin finansiering fixad. Ingen prövning, ingen kvalitetskontroll. Detta kommer att kallas för Vilhunen/Tarmio modellen. En arbetsgrupp med Håkan Mattlin från Undervisningsministeriet i spetsen tillsätts. Arbetsgruppen skall ta fram olika förslag och konkretisera dem. Med i arbetsgruppen sitter regissörer, producenter, TVrepresentater, Spede och olika intresseorganisationer. Källor inom stiftelsen säger idag till Kulturnytt att arbetsgruppen inte gjort något annat än käbblat om olika procentsummor. Några reella alternativ har inte tagits fram. Kassilas förslag om ett kommersiellt produktionsbolag med staten som huvudägare har helt fallit bort. Det förslaget var knutet till tanken på en finsk filmstudio, ägt av detta bolag tillsammans med TV-bolagen. Många inom branschen menar att en sån gemensam studio skulle vara såväl nyttig som användbar. Bolaget skulle helt koncentrera sig på långfilmsproduktion. Stiftelsen är här mer en kulturinstitution, skild från praktiskt produktion. Arbetsgruppens nuvarande förslag går ut på att 60 procent av stiftelsens medel går till automatstöd, 20 procent till så kallad konstnärlig film och 20 procent till så kallad underhållning. Detta får flera filmregissörer att bli riktigt förbannade. Enligt dem kommer Vilhunen/Tarmiomodellen bara att vara bra för etablerade långfilmsregissörer, såna som gör publikvänliga filmer och därför lättare hittar villiga producenter. I framtiden sitter vi där med enbart Uuno Turhapuro och Vääpeli Körmy-filmer. Kritiker pekar på Danmark, där ett liknande försök som bäst pågår. Det kallas för 50-femtio modellen. Om du fixar hälften av pengarna, får du den andra hälften. Hittills har inga bra filmer gjorts, vare sig publik eller kritiker har tyckt om resultatet. Danmark fortsätter med försöket, men ser i dagens läge inge större utsikter för att det skall lyckas särskilt bra. Annan kritik kommer från Skådespelareförbundet och regissörernas förbund. Det är vansinne att ge vem som helst pengar utan att ta hänsyn till kunskaper och skicklighet. Det visar också det danska försöket. Frågan ställs nu om film skall ses som en ekonomisk helhet, eller en konstnärlig. Vad skall hända med de som vill göra kort- och dokumentärfilmer, hur skall återväxten tryggas om de nya inte har en chans att lära sig via kortfilmer ? En stor del faller i så fall på TV, som är den stora producenten av kort och dokumentärfilm. De skulle i denna uppskisserade framtid få full beslutanderätt om vilka filmer som får göras, och hur de skall göras. Jukka Vilhunen säger nu att han kanske vill fortsätta, om hans förslag går igenom. Andra frågar sig vad Filmstiftelsen skall vara bra för, låt några byråkrater dela ut pengarna. Stiftelsen kastrerar ju sig själv nu. Folk börjar kasta skit på varann i spalterna, lögner blandas med sanning, och ingen från Filmstiftelsen bryr sig om att rätta till dem. Det påstod i alla fall flera regissörer på mötet i fredags. Många sa också att de skrivit insändare till Helsingin Sanomat, bland annat som svar till Helena Ylänen, som de menade hade missförstått en hel del i en artikel. Inte en enda insändare hade tagits in. De var förbannade och frustrerade. Det var ungefär då som en gråskäggig och arg Rauni Mollberg ställde sig upp och nästan skrek: Jag har inte åkt flera hundra kilometer för att höra på det här käbblet. Vi måste göra nåt. Nu ! Alltid bara samma bråk. Arbetsgrupper, pah-. När jag började fanns det inget sånt. Vad vi behöver är en stark man i ledningen, nu. En stark styrelse som gör något. Han får bifall, men eftersom ingen har några konkreta förslag går man till nästa punkt på dagordningen. Det blir dags för uttalanden och uppmaningar. I korthet konstateras följande: Automatmodellen är hafsigt och snabbt hopsatt. Det finns en massa olösta frågor, mycket som måste redas ut. Därför är den enda lösningen att tillsätta en ny arbetsgrupp som får ett år på sig att reda ut alla förslag och dess konsekvenser. Stiftelsen måste genast få en ny chef. Under tiden skall Stiftelsen fortsätta som förr. Jag undrar vad Mollberg tycker om ännu en arbetsgrupp. Johanni Larjanko