Samemyter, storstadsbrus, ödet och kärleken

Ett samtal med Paul-Anders Simma, filmregissör

Han är kort, är inte klädd i samedräkt när vi träffas och pratar en eftertänksam och exakt svenska. Paul-Anders Simma är den kändaste av Finlands Samiska regissörer, men långt ifrån den enda. Den villfarelsen tar han snabbt ur mig när vi träffas i Radiohusets café för ett långt samtal. Samiska filmarbetarförbundet räknar redan över 50 medlemmar. Det samiska språket och den samiska kulturen är mer levande än jag trodde. Men så handlar mitt möte med Simma också om att bli av med en del okunskap och fördomar.

-- Mitt första språk är samiska. Mitt andra är finska och mitt tredje svenska. Där jag växte upp talar alla över sju år minst tre språk. Det är ett verkligt mångkulturellt samhälle, inte det vinterpinade, isolerade och öde "Lappland" som de flesta här nere tror. Jag skulle vilja påstå att det är ett kosmopolitiskt ställe där olika kulturer alltid har mötts och där folk har varit rörliga mellan kulturerna. Det är en smältdegel där den samiska, finska, svenska, norska och ryska kulturen mötts, stötts och blötts, säger Simma.

När den här intervjun görs sitter han och klipper sin långfilmsdebut, Ministern från Sagajoga. Filmens obehindrade blandningar av sex språk (samiska, finska, svenska, norska, ryska och tyska) och sex kulturer är ett tydligt exempel på det Simma pratar om. Den uppsluppna, karnevals- eller cirkusstämningen och det genomgående musiktemat förstäker känslan av en saga, eller en skröna. Ministern fortsätter på så sätt i samma banor som Simmas prisbelönade kortfilm Let's dance, och båda slåss de mot myten av isolation, desperation och hopplöshet vi lärt oss att förknippa med samer och Lappland.
En smältdegel kan innehålla mycket konflikter mellan olika sätt att tänka och se på världen. Ibland heter det att språket formar vår världsbild. Hur skiljer sig ett samiskt sätt att se på världen från ett svenskt?

-- Jag märker det på mig själv. Beroende på vilket språk jag är i, tänker jag olika. Beroende på vilken kultur jag är i så tänker jag olika. Den samisktalande och den finsktalande kulturen är väldigt lika, och tankevärlden är ganska lik. Men skillnaden är stor om jag är i Sverige eller nåt engelskttalande land. I samiskan och finskan är man inte lika direkt som i svenskan. Och man jämför med schackspel, så talar svenskar som om man bara spelade med tornen. Man går bara rakt fram, pang på. I finskan eller samiskan är det som om man spelar med hästen. När man säger nånting så hoppar man två steg framåt och ett åt sidan. Det man menar kommer i nån bisats, och åhöraren måste deshiffrera den egentliga meningen. När jag är hemma kan nån fråga mig :" Jag har hört att du är på väg till Rovaniemi. Jag har hört att det skall finnas bra skoaffärer där". Då måste jag förstå att fråga om den personen behöver ett par skor. En svensk skulle säga. "Nu åker du till Rovaniemi. Nu skall du köpa skor åt mig". Det samiska/finska sättet ger mig en möjlighet att låtsas som om jag inte förstår, om jag inte kan/vill köpa skor.

Den samiska kulturen är till stor del berättelser, muntligen överförda från en generation till nästa. Först på sextiotalet kom skriftspråket igång, ordböcker och romaner trycktes. Än idag uppskattar Simma att 60-70% av samerna är analfabeter på sitt eget språk. För att berättelserna skall kunna överföras måste de byggas upp på ett visst sätt, så att man skall minnas dem. Det handlar om rytm, repetition och aktivt deltagande. Ministern från Sagajoga (en vandrande legend, baserad på verkliga händelser) berättas av en sjungande same som repeterar ett tema genom hela filmen, som han broderar och varierar. Metoden är mycket effektiv, även om den har sitt pris. Alltför mycket repetition kan få historien att tappa fart i en värld sprängfylld av bilder och berättelser som pockar på uppmärksamhet.

-- När jag tittar på de samiska berättelserna, finner jag att de ofta är väldigt bra därför att de gått igenom en rad människor och generationer. De har återberättats för ett antal åhörare, kritiska åskådare, och därmed har ojämnheterna slipats bort av generationer av dramaturger. Varje gång har nånting försvunnit och något nytt tillkommit. Alla döda punkter är borta. Berättelserna är muntliga, men också väldigt visuella, säger Simma.

Hur fast är de i landskapet, språket och kulturgemenskapen? Äger de allmängiltighet?

-- Väldigt många av berättelserna går att överföra till andra kulturer. Vi är trots allt människor allihop och därmed finns det ett antal värden som är gemensamma oavsett om vi bor i Söderhavet, Lappland eller USA. En del av vårt arv är gemensamt. Men i varje kultur finns det också vissa saker som är omöjliga att överföra. Inte ens om man kommer som människa och vill lära sig om en annan kultur, bosätter sig där, lär sig språket och så vidare, inte ens då går det att komma åt. Som samisktalande har jag kommit in i den finska kulturen och i den svenska. Jag visste lika mycket som svenskar och finnar om respektive lands historia, jag kunde språken lika bra som infödda, ändå så var jag utanför. Jag tror det skall vara så. Varje kultur är som en fästning, där mycket är uppbyggt så att man försöker skydda sin kultur. Det enda sättet att gå in i en annan kultur och erövra den är genom kärlek. Att man förälskar sig i nån person som kommer från den kulturen och via den processen komma in. Det är helt omöjligt intellektuellt. Det hjälper inte hur mycket grammatik du pluggar, eller hur mycket historia, det är bortkastat, det är ingenting värt. Bara kärleken kan.

Och kanske kulturupplevelser. Samerna hävdar sin rätt att tala sitt eget språk, att få betjäning på samiska, undervisning på samiska, radio på samiska och naturligtvis film på samiska. Är det i första hand ett sätt att bevara traditionerna åt kommande generationer, att hålla kulturen levande, eller handlar det om att förmedla något av den egna kulturens erfarenheter åt resten av världen?

-- Nu ska man inte överdriva talet om undergång. Redan på 1300-talet började kristna missionärer spekulera i den samiska kulturens nära förestående död. Med facit i hand ser vi att de hade kapitalt fel. Den svenska statsmakten har aktivt försökt utrota den samiska kulturen i många hundra år, utan att lyckas. Det är inte så lätt att ta kål på oss, eller nån kultur för den delen, som man ibland låter påskina.

Å ena sidan borde man som filmare komma inifrån en kultur för att kunna göra den rättvisa. Men på samma gång måste det väl vara ett plus att komma utifrån och se med öppna ögon, att ha vidare referensramar.

-- När jag var tio år, skulle jag åka med mina klasskamrater i skolan till ett badhus som låg tjugo kilometer bort. Min farfar, en gammal renskötare, hade levt i samma område hela sitt liv och var väldigt orolig för den här resan. Jag tyckte att det var ganska löjligt, men han sa till mig att "du förstår inte, att när du gör den här resan, kommer du att uppleva så mycket saker, vilket gör att du inte kommer att se en del saker, som är viktiga, i naturen och i det samhälle du är nu." Jag har tänkt mycket på vad han menade. Jag tror det är ungefär så här. Vi lever i samhällen som bombarderar oss med intryck. Våra sinnen bedövas och vi kan inte ta emot de mer subtila sakerna som man upplever i till exempel naturen, eller i kontakten mellan människor. Jag har sett det på mig själv, jag är handikappad på många sätt. Jag har sett för mycket, jag har varit på för många ställen. Min förmåga att ta in saker är intställd på en stadsnivå. En människa som har bott i hela sitt liv på tundran eller i Sibirien, och lever i en fångstkultur, ser säkert helt andra saker än vad jag ser. Om jag skulle åka till Sibirien och försöka skildra en sibirisk jägares liv skulle jag se vita fjäll där han ser tecken, signaler, ett landskap. Hur skall jag kunna berätta vad den här människan känner och vad hans liv baserar sig på?

-- Ibland känner jag mig utanför när jag åker hem till Lappland, trots att jag är född och uppvuxen där. Trots att min familj har bott där så lång tid man kan minnas. Jag frågar mig ibland om jag längre kan förstå och skildra livet där. Man förändras och blir en del av det samhälle som man lever i. Efter att ha bott i Helsingfors blir jag allt mer en helsingforsbo än en same.

-- I det lilla samhället ser man sammanhangen mycket tydligare. Det är mycket lättare att förstå vad livet går ut på. Att se vad som är viktigt och uppskatta det. Våra storstäder är som krigsskådeplatser där man bombarderas med budskap och åsikter, och där 95 % av det som sägs är helt meningslöst. Det ställs oerhörda krav på den som skall sålla ut det väsentliga. Det är svårt att säga var man är lyckligare...jag tror faktiskt... eller låt mig säga så här; Jag träffade en eskimo som bor i Köpenhamn. Han berättade att han ser sig själv som en tokakk. Han förklarade att det är ett grönländskt ord för människor som tillhör den nya generationen. Det är spjutspetsen i en harpun. Som spjutspetsen är de fast förankrade i sitt ursprung genom den rem som binder fast dem till det samhälle de kommer ifrån. De är slungade med full kraft mot ett nytt mål. Jag tror att det är en bra bild också för oss, för många finnar som kommer ur en landsbygdskultur och slungats in i det postindustriella samhället. För att man skall överleva i den nya världen måste man komma ihåg sitt ursprung. Man måste förstå vilka värden som ens kultur baserar sig på. Man måste älska de värderna, vara en del av dem, innan man kan resa ut och ta del av resten av världen.

-- För mig som filmare är det oerhört viktigt att jag vet vem jag är och vad jag kommer ifrån. Jag kan uppleva nya kulturer och lära mig nya saker, men jag behöver sätta det i perspektiv till något.

Gör du film för dig själv, för samerna, eller för en världspublik?

-- Jag ser det som min uppgift att inte generera mer meningslöst babbel. Att så noggrannt och ärligt som möjligt göra mitt arbete, så att mina filmer har en substans, att det är viktiga saker som berättas. Att inte göra lätta, enkla, dåligt genomarbetade saker som bara blir ett brus i den kakafonin som vi lever i. När det här bruset en dag tystnar är det ett antal röster som kommer att finnas kvar. Det är från människorna som ärligt skrivit sina böcker, gjort sina filmer, gjort sitt bästa. Trots alla filmer, berättelser och bilder som görs är det ganska få verk som når människor.

-- När man är en minoritet, tvingas man också se sig själv med majoritetens ögon. Det finns en mängd fördomar om samer. När man berättar en berättelse om samer måste man ta hänsyn till fördomarna. Man måste utgå ifrån dem, annars når man inte fram till nån människa. Man måste förstå vad myten är om ett visst tema, eller en viss sak. Om samerna är det väl bilden på vykorten av den glada leende samen som står på ett fjäll med den vita renen under midnatssolen.
Tar man inte den myten på allvar och försöker göra en film som berättar om den kulturen så tror jag att man kommer att misslyckas helt.

-- Filmare, författare och berättare väljer inte alltid sina historier. Ibland väljer historierna dem, kräver uppmärksamhet, ser till att bli berättade. Jag gör mycket filmer om Lappland. Det är inte för att jag skulle ha en speciell lust att göra det. Olika saker i samhället runt omkring mig kommer fram, jag är öppen för deras inflytande. Jag ser plötsligt att just den här saken kan man göra en bra berättelse av. Trots att legenden om Ministern är vida känd i Lappland bland såväl samer som finnar har ingen gjort det till en berättelse, film eller bok. När jag minns den legenden och ser det liv vi lever nu, så förstår jag att historien har nåt att säga om vår tid. Berättelsen har plockat mig och tvingar mig att göra en film.

Är det då ödet, slumpen eller vi själva som styr våra liv?

-- Om jag visste det så...(skratt)..det där funderar jag också på. Det är nog en kombination. Saker som jag har ansträngt mig otroligt för att få göra och misslyckats med har många gånger visat sig vara helt fel och jag har tackar ödet för att produktionen inte blev av. I somras var jag uppe på kalvmärkning med min familj. En morgon när klockan slog åtta och jag gått upp för att hjälpa till med reninsamlingen som vi kommit överens om kvällen före blev jag förvånad när ingen annan var uppe. Jag gick och frågade varför ingen kom. "Ja, men du ser väl molnen, det blir ju storm". Vaddå storm, sa jag, vi hade ju kommit överens, och vädret är ju alldeles lugnt. Men de bara skakade på huvudet. Och mycket riktigt, senare blåste ett riktigt oväder upp. Jag såg att de anpassade sig mycket mer efter sin miljö än vad jag gör idag. De förstod att det en sak att vilja något, men det finns krafter som är större än en själv. Vi låg sen i tälten i tre dagar och väntade ut ovädret.

-- Jag menar inte att man skall ge upp vid första bästa motstånd, men man måste också behålla sin ödmjukhet.