Ur arkiven: Intervju med Sanjit Narwekar om indisk film och kultur.

Intervjun körd i Rundradions kulturprogram Razzia 12/3-93

Film - Om vi tar Indien till exempel, det går inte längre att bombsäkert säga att den och den är en äkta Indier, genom att följa hans generationsträd bakåt. Det finns ju dom som kan spåra sina förfäder tillbaks till 1857 och till och med längre, vi har en filmskapare i Indien, Moussafar Ali, han säger sig vara ättling till Nawa Bafout. Men det inte många som kan göra det, vilket är ett resultat av den blandning av kulturer och traditioner som ägt rum.
Det har ju talats om bevarandet av vår kultur, liksom man talar om bevarandet av rena raser, genom en politik av isolering, men det finns mycket att säga om att öppna sina gränser. Jag menar inte helt öppna, utan kontroller måste förstås finnas. Där är Indien ett bra exempel med många kulturer sida vid sida. Hinduismen har alltid varit tolerant mot andra religioner. Ta det här bråket mellan hinduer och muslimer som blossat upp i Indien. Men båda två har ju bidragit till varandra. Mongolerna har berikat hinduerna och vice versa. Om vi tar religionen som exempel, så lånade Islam mycket från Hinduismen om en allerstäders närvarande Gud. Hinduismen å sin sida såg denna i Gud i miljoner olika skepnader, en elefanthövdad gud och så vidare. De plockade upp uppfattningen om att Gud är en. Detta lilla exempel visar tydligt att båda har berikat varandra, och det är idag svårt att ignorera detta. Jag talar Urdu, det språk som de flesta muslimer talar, jag talar den engelska som kolosinatörerna lärde oss, min livsstil kommer från Punjab, där jag växte upp. Vi växer upp i en kosmopolitisk miljö och det är mycket svårt att särskilja vad som härstammar från vad. Jag är en salig blandning av allt detta.

Jag skulle vilja göra en distinktion mellan kultur och tradition. Tradition är något som du har givits från det förflutna, oförändrat, orört. Kultur går inte att spika fast, det är något dynamiskt som hela tiden förändras. Det som var indisk kultur för tio,femton år sedan är inte indisk kultur idag, men traditionen förblir densamma. Du kan idag säga att detta är en tradition som är 5000 år gammal.
Jag bär inte längre totis, utan jeans. Det är inte indiskt, utan amerikanskt, men jag har tagit det till mig, eftersom det är mer praktiskt. Hellre än att släpa med mig 5 par totis till Finland tar jag med mig ett par jeans. Eller långt hår. För hundra år sen hade folk långt hår i Indien, sen komdet en tid när min pappa sa till mig, långt hår? Va, är du en kvinna eller?, så jag har vant mig vid att klippa håret riktigt kort. Nu säger min som till mig, jag vill ha det långt. Detta är kultur, inte traditioner. Jag menar, traditionellt har indiska män haft ringar i öronen, alla hinduiska män i min ålder har åtminstone hål i öronen. Ringarnas placering i örat visade din kast-status. Min generation slutade med den vanan, vi ville inte ha kvar den. Nu är det igen populärt att ha ringar i öronen, och puristerna säger det där är inte indiskt, det är ett utländskt påfund.

Men är det inte alltid en konflikt mellan kultur och tradition i så fall?
-Det är en konflikt som kommer av generationklyftan. Min far ville inte att jag skulle bära en viss sorts kläder. Min son vill bara klä sig i jeans. Jag är fast mitt emellan dessa två kulturer.
Vad är då denna klyfta. I grunden oförmågan för en generation att anpassa sig till en annan. Varför? Eftersom de befinner sig i två olika brytvägar i kulturen.

Jag har alltid trott att det har varit en konflikt med traditionen.
-Om det skulle varit en konflikt med traditionen, skulle det inte bli nåt bråk, för traditionen är bergfast, den är odiskutabel, eftersom den har alltid grundar sig på något, de heliga skrifterna eller liknande. Det är kulturen som förändras, med tio-femton års mellanrum

Men hur skall vi nu kunna hålla fast vid traditionen i en värld som denna? För två dar sed var jag i Bombay, Indien. På tjugofyra timmar svishar jag tvärs över halva jordklotet till en del av världen som är annorlunda kulturellt, geografiskt och historiskt. Men här sitter jag och vi samtalar, vi har en gemensam bas, vi har ett språk, engelska. Etniskt sett är vi annorlunda, hudfärg, tankebanor, vanor är annorlunda. Ändå har vi något gemensamt. Vi hör till samma generation. Det finns en gemesam kunskap om världen. Vi läser samma litteratur, ser samma TV-bilder världen över, talar samma språk. Händelserna idag sker globalt. Alla våra olikheter till trots är vi idag en del av samma värld.
Det är svårt att längre upprätthålla nationella gränser. När jag kommer hit till Europa kan jag säga Jag är indier. I Indien säger jag att jag är från Bombay. I Bombay säger jag att jag är från en viss stadsdel och så vidare. Hur långt kan vi dela in oss egentligen?
Om du mötte nån från en annan planet skulle du säga Jag är en jordling. Idag växer vi i allt högre grad upp med samma kultur. Säg inte att den är uteslutande amerikansk, eller från Hollywood. Hollywood är inte en plats, det är ett sinnestillstånd. Du kan göra en Hollywoodfilm i Finland, eller Indien, det har gjorts.
Världen krymper hela tiden.. För min far skulle de ha tagit en vecka att komma till Finland, för mig tar det 17 timmar. Kanske kommer min son hit på 6-7 timmar.
Vi kan inte så lätt se denna nya världsordning, men den kommer. Nu talar vi inte om politik eller sociologi, utan om kultur. Politiskt rasar Sovjet samman, liksom Jugoslavien. Men vad kan då kulturen göra?
Den för oss samman. Om vi talar om Jane Russel i The Outlaw, så vet vi båda vad vi talar om. Hollywood har gett oss en gemensam referenspunkt, liksom kriget i Gulfen.

Vad är då utmaningen idag?
- Att börja se sig som en världsmedborgare. Jag tror inte det kommer att hända förrän vi verkligen upptäcker vad livet handlar om. Det finns ju förstås science-fiction, jag är själv en stor science-fiction fan. Det var den här tarkovskij-filmen stalker, som baserar sig på en novell. Här drivs tesen att det intressanta inte är det faktum att okända varelser landat på vår planet, utan hur vi reagerar på detta faktum.Det ögonblick du inser att det finns liv där ute, förändras hela din världsbild. Och hur tar du det, beroende på din etniska bakgrund, din sociala ställning, din position i livet. I Stalker agerar tre fyra helt olika människotyper, författare, äventyrare, forskare osv. Alla reagerar de olika. Rysk science-fiction har närmat sig filosofin.

-Det står skrivet i gamla skrifter. Det enda du vet med säkerhet är att du skall dö. Gör då det mesta du kan av livet. Detta är din enda chans att gå vidare

Det låter verkligen enkelt.
Det är enkelt. Hinduism är inte en religion, det är ett sätt att vara. Det betyder inte att du kan falla på knä och be Gud om hjälp, det är att leva ett fullt liv efter bästa förmåga. Det finns ingen ideal livsinställning. Tänk dig att vi sitter här och plötsligt rusar en man in, alldeles blodig och med en kniv i sig. Han ropar hjälp, dom vill mörda mig, avslöja mig inte, och sen gömmer han sig i ett hörn. Strax kommer några typer och frågar vart han tog vägen. Säger du sanningen eller hittar du på en lögn? Enligt hinduiskt tänkesätt är det inte en lögn om du pekar åt fel håll

Film


© Johanni Larjanko