Det har ju talats om bevarandet av vår kultur, liksom man talar om bevarandet av rena raser, genom en politik av isolering, men det finns mycket att säga om att öppna sina gränser. Jag menar inte helt öppna, utan kontroller måste förstås finnas. Där är Indien ett bra exempel med många kulturer sida vid sida. Hinduismen har alltid varit tolerant mot andra religioner. Ta det här bråket mellan hinduer och muslimer som blossat upp i Indien. Men båda två har ju bidragit till varandra. Mongolerna har berikat hinduerna och vice versa. Om vi tar religionen som exempel, så lånade Islam mycket från Hinduismen om en allerstäders närvarande Gud. Hinduismen å sin sida såg denna i Gud i miljoner olika skepnader, en elefanthövdad gud och så vidare. De plockade upp uppfattningen om att Gud är en. Detta lilla exempel visar tydligt att båda har berikat varandra, och det är idag svårt att ignorera detta. Jag talar Urdu, det språk som de flesta muslimer talar, jag talar den engelska som kolosinatörerna lärde oss, min livsstil kommer från Punjab, där jag växte upp. Vi växer upp i en kosmopolitisk miljö och det är mycket svårt att särskilja vad som härstammar från vad. Jag är en salig blandning av allt detta.
Jag skulle vilja göra
en distinktion mellan kultur och tradition. Tradition är
något som du har givits från det förflutna,
oförändrat, orört. Kultur går inte att spika fast,
det är något dynamiskt som hela tiden förändras. Det
som var indisk kultur för tio,femton år sedan är inte
indisk kultur idag, men traditionen förblir densamma. Du
kan idag säga att detta är en tradition som är 5000
år gammal.
Jag bär inte längre totis, utan jeans. Det är inte
indiskt, utan amerikanskt, men jag har tagit det till
mig, eftersom det är mer praktiskt. Hellre än att
släpa med mig 5 par totis till Finland tar jag med mig
ett par jeans. Eller långt hår. För hundra år sen
hade folk långt hår i Indien, sen komdet en tid när
min pappa sa till mig, långt hår? Va, är du en kvinna
eller?, så jag har vant mig vid att klippa håret
riktigt kort. Nu säger min som till mig, jag vill ha det
långt. Detta är kultur, inte traditioner. Jag menar,
traditionellt har indiska män haft ringar i öronen,
alla hinduiska män i min ålder har åtminstone hål i
öronen. Ringarnas placering i örat visade din
kast-status. Min generation slutade med den vanan, vi
ville inte ha kvar den. Nu är det igen populärt att ha
ringar i öronen, och puristerna säger det där är inte
indiskt, det är ett utländskt påfund.
Men är det inte alltid en konflikt mellan kultur
och tradition i så fall?
-Det är en konflikt som kommer av generationklyftan. Min
far ville inte att jag skulle bära en viss sorts
kläder. Min son vill bara klä sig i jeans. Jag är fast
mitt emellan dessa två kulturer.
Vad är då denna klyfta. I grunden oförmågan för en
generation att anpassa sig till en annan. Varför?
Eftersom de befinner sig i två olika brytvägar i
kulturen.
Jag har alltid trott att det har varit en konflikt
med traditionen.
-Om det skulle varit en konflikt med traditionen, skulle
det inte bli nåt bråk, för traditionen är bergfast,
den är odiskutabel, eftersom den har alltid grundar sig
på något, de heliga skrifterna eller liknande. Det är
kulturen som förändras, med tio-femton års mellanrum
Men hur skall vi nu kunna hålla fast vid traditionen
i en värld som denna? För två dar sed var jag i
Bombay, Indien. På tjugofyra timmar svishar jag tvärs
över halva jordklotet till en del av världen som är
annorlunda kulturellt, geografiskt och historiskt. Men
här sitter jag och vi samtalar, vi har en gemensam bas,
vi har ett språk, engelska. Etniskt sett är vi
annorlunda, hudfärg, tankebanor, vanor är annorlunda.
Ändå har vi något gemensamt. Vi hör till samma
generation. Det finns en gemesam kunskap om världen. Vi
läser samma litteratur, ser samma TV-bilder världen
över, talar samma språk. Händelserna idag sker
globalt. Alla våra olikheter till trots är vi idag en
del av samma värld.
Det är svårt att längre upprätthålla nationella
gränser. När jag kommer hit till Europa kan jag säga
Jag är indier. I Indien säger jag att jag är från
Bombay. I Bombay säger jag att jag är från en viss
stadsdel och så vidare. Hur långt kan vi dela in oss
egentligen?
Om du mötte nån från en annan planet skulle du säga
Jag är en jordling. Idag växer vi i allt högre grad
upp med samma kultur. Säg inte att den är uteslutande
amerikansk, eller från Hollywood. Hollywood är inte en
plats, det är ett sinnestillstånd. Du kan göra en
Hollywoodfilm i Finland, eller Indien, det har gjorts.
Världen krymper hela tiden.. För min far skulle de ha
tagit en vecka att komma till Finland, för mig tar det
17 timmar. Kanske kommer min son hit på 6-7 timmar.
Vi kan inte så lätt se denna nya världsordning, men
den kommer. Nu talar vi inte om politik eller sociologi,
utan om kultur. Politiskt rasar Sovjet samman, liksom
Jugoslavien. Men vad kan då kulturen göra?
Den för oss samman. Om vi talar om Jane Russel i The
Outlaw, så vet vi båda vad vi talar om. Hollywood
har gett oss en gemensam referenspunkt, liksom kriget i
Gulfen.
Vad är då utmaningen idag?
- Att börja se sig som en världsmedborgare. Jag tror
inte det kommer att hända förrän vi verkligen
upptäcker vad livet handlar om. Det finns ju förstås
science-fiction, jag är själv en stor science-fiction
fan. Det var den här tarkovskij-filmen stalker, som
baserar sig på en novell. Här drivs tesen att det
intressanta inte är det faktum att okända varelser
landat på vår planet, utan hur vi reagerar på detta
faktum.Det ögonblick du inser att det finns liv där
ute, förändras hela din världsbild. Och hur tar du
det, beroende på din etniska bakgrund, din sociala
ställning, din position i livet. I Stalker agerar tre
fyra helt olika människotyper, författare, äventyrare,
forskare osv. Alla reagerar de olika. Rysk
science-fiction har närmat sig filosofin.
-Det står skrivet i gamla skrifter. Det enda du vet med säkerhet är att du skall dö. Gör då det mesta du kan av livet. Detta är din enda chans att gå vidare
Det låter verkligen enkelt.
Det är enkelt. Hinduism är inte en religion, det är
ett sätt att vara. Det betyder inte att du kan falla på
knä och be Gud om hjälp, det är att leva ett fullt liv
efter bästa förmåga. Det finns ingen ideal
livsinställning. Tänk dig att vi sitter här och
plötsligt rusar en man in, alldeles blodig och med en
kniv i sig. Han ropar hjälp, dom vill mörda mig,
avslöja mig inte, och sen gömmer han sig i ett hörn.
Strax kommer några typer och frågar vart han tog
vägen. Säger du sanningen eller hittar du på en lögn?
Enligt hinduiskt tänkesätt är det inte en lögn om du
pekar åt fel håll