Nästa revolution kommer att direktsändas i TV lyder en redan sliten kliché. Det var just vad som hände den 21 december i Bukurest. Nicolae Ceasescus nästan 30 år vid makten tog slut i kaos och förvirring. Hans fruktade Securitae gick under jorden eller blev demokratins revolutionärer över en natt. Allt direktsändes i rumänsk TV och slaget kom att stå vid TV-huset, precis som i till exempel Litauen. Överallt faller skotten som dödar fler än sjukhusen hinner lappa ihop. Det är en omöjlig uppgift som Alberta, sjuksköterska och huvudperson i Stere Guleas film Sakernas Tillstånd ställs inför. Hon är inte särskilt politiskt aktiv, men blir indragen via sitt jobb på sjukhuset. De otaliga unga människor som dödas av militär och Securitae får nya dödsattester, olycka, självmord, bilkrasch, och Alberta tvingas skriva under. Historia skrivs, och skrivs om. Våldet är snabbt, och opersonligt. De politiker som träder fram i demokratins namn använder samma bödlar som sina föregångare. Den bild som TV:n ger av händelseförloppet är på ett sätt lika falsk som den kommunistiska propagandaapparatens och vad vi ser av Rumänien är skrämmande, naket och genomträngande. Det finns inga helgon, det finns inga oskyldiga, och hur känns det för de rumäner som fyller filmstiftelsens biograf? En del av dem är offer, andra skyldiga, Stere Gulea sparar ingen. Det vi ser är vändpunkten, ögonblicket då pendeln svänger. Det sker inte smärtfritt eller utan offer. Men till skillnad från till exempel Emir Kusturicas filmiska berättande i Underground om serbernas historia, eller tjecken Jan Sveraks många gånger prisbelönta, vackra och nostalgiska Kolja håller rumänsk film hårt fast i en egen form av verklighet. Den är lite skitig i kanterna, lite sliten och mörk, fysisk på ett alldeles speciellt sätt. Liksom Kieslowski påminde oss om att det finns ett annat Europa bakom den blanka fasaden river den rumänska filmveckan upp fler hål i den skyddande muren. Och på samma sätt som Kieslowski inte lockade åskådare till biograferna för att han var polack utan för att han var en duktig filmregissör måste också regissörer från mer okända filmländer slåss med kvalité. Problemet är att synas i mediafloden. Hollywood skriker högre och högre utan att ha särskilt mycket att säga. En mångfacetterad, mångbottnad, skarp och kritisk berättelse som Sakernas tillstånd skulle förtjäna en publik, också i Finland, även om dess hårda uppgörelse med Rumäniens närhistoria i första hand är terapi för rumäner. Och idag inte ens längre där. I slutet av filmen står Alberta på kyrkogården och vill berätta för ett av offrens far vad som egentligen hände, han kvitterar med att fråga vad det tjänar till. I bakgrunden ser vi en TV-skärm fyllas med västerländska underhållningsprogram. Den explosiva TV:n har tämjts, av marknadskrafterna.