Marina Pimenoff   Jag träffar Marina Pimenoff på kafé Socis en onsdagskväll. Vi hittar efter lite letande ett ledigt bord och sätter oss ner. Hon har börjat komma upp i "tantåldern" nu, men fortfarande jobbar hon lika intensivt för sin sak. Marina försöker få in lite bildkunskap i skolan. Som länskonsulent i mediafostran är det hennes jobb att utbilda lärare. Ett jobb som kräver tålamod och järnvilja. Många lärare har fördomar mot levande bilder och filmer. De tror att ungdomen bara ser förråande våldsfilmer. De försöker värja sig mot denna flod av bilder genom att ignorera den. Som om något blev bättre av att förtigas. - Många tror att de inte kan, att bilder är något svårt. De reagerar ofta helt programmatiskt när de får höra en viss regissörs eller films namn. De dömer ut filmerna osedda. När vi sen ser filmerna tillsammans blir många förvånade: var det inte värre. Moral och pedagogik - Lärare tror i allmänhet att de måste vara pedagogiska, att allt måste förklaras. De har ofta en tendens att moralisera. Men bilder låter sig inte styras så lätt. Filmens styrka är dess fria form, det intuitiva sättet att förmedla känslor. På så sätt står den emot mycket av dagens skola. Bilder är farliga. De hotar lärarens auktoritet. Nu börjar Marina komma in på ett större perspektiv. Från den ibland trånga skolvärlden hamnar vi i en diskussion om samhället i stort. - I vårt Lutherska samhälle är det mesta av känslor inlåsta. Vi vågar inte släppa fram dem. Det är som om allt måste vara under kontroll. Njutning är förbjudet. Filmerna å sin sida bejakar ofta känslor. Själva formen svär mot det liv vi vanligtvis lever. Detta har vi svårt att hantera. - Varför vågar vi inte släppa fram njutningen ? Jag har inget svar, så Marina fortsätter. Nu om skolan igen. - När jag började hade jag all världens goda föresatser. Jag skulle skänka eleverna bildning och "god film", istället för det "skräp" de enligt mig såg på. Det dröjde inte länge förrän eleverna protesterade. Så vi gjorde ett sorts avtal. De fick visa några av sina filmer, så visade jag några av mina. Det var en bra lösning. Jag tror vi alla skulle må bra av det, att ta in det som eleverna är intresserade av. Naturligtvis inte svälja filmerna med hull och hår. De har nog fått försvara sina filmer allt som oftast. - Men jag tycker att det är där själva fighten kommer in. När eleverna måste förklara sig får de samtidigt grunden för nån slags livsinställning, en livsfilosofi. Unga människor har ett mycket större behov att hitta det här. De är vi gamyler som blir cyniska och lata. Saanko osallistua ? Jag frågar henne om det är nån skillnad mellan finska och finlandssvenska lärare. Först lindar hon in sitt svar i ursäkter. Sen berättar hon om de finska lärarnas positiva inställning. - Över lag har finska modersmålslärare varit heltända på att lära sig mer om levande bilder. Att få träffa en action-frälst lärare från nån liten avlägsen ort är en fantastisk känsla. Och för dem är det viktigt att få träffa likasinnade, att få bevis på att deras intresse är värt nånting. Jag tycker det är skönt att upptäcka hur mycket människor kan egentligen, om de bara vågar släppa fram dem. Men de finlandssvenska lärarna då, envisas jag. - Där är rädslan och osäkerheten mycket större. Hela språkgruppen minskar och många känner sig inträngda i ett hörn. De är hotade av allt nytt som väller över dem. Ofta är de konservativa och negativt inställda. Fast det gäller förstås inte alla. En del av de mest radikala och skapande människor jag känner kommer från samma språkgrupp. Att vara finlandssvensk är en kluven grej i dagens Finland. Därför har jag svårt att nå ut till alla. - Det enda som förenar denna mycket heterogena grupp är språket. I dagens samhälle blir skillnaderna inom gruppen allt större, och indelningen i språk blir allt mindre användbar. Johanni Larjanko