Våldsam svensk Är våld i film farligt? Debatten är lika gammal som filmkonsten. Med jämna mellanrum dyker svarta rubriker upp i kvällspressen. Tioåringar slaktade baby - inspirerades av våldsfilmer, brukar det stå. Våldet får stå som syndabock i många sammanhang. Är ungdomar perverst intresserade av sjukligt våld? Varför är extrema våldsfilmer så populära? Den svenske filmforskaren Olle Sjögren skulle skriva en forskningsrapport för Våldsskildringsrådet.Hans resultat stämde inte riktigt med deras intentioner. De vägrade att publicera den. Så rapporten blev en bok. Det tog Sjögren över 500 filmer att skriva rapporten/boken. Istället för att fördöma "extremvålds"filmerna analyserar han dem. Resultatet: (k) Inte riktigt lagom? Om "extremvåld", filmcencur & subkultur (b) är skarp kritik av en dubbelmoralisk filmcensur. Boken är ingen populärvetenskaplig studie i våld. Snarare verkar det som om Sjögren själv förvånats av subkulturens variation och mångsidighet. Där andra ser avsågade huvuden ser han en antiauktoritär motkultur. Olle Sjögren är docent i filmvetenskap och redaktör för Filmhäftet. Han är ett tungt namn i svensk filmforskning. I vintras besökte Sjögren Finland för ett seminarium i mediafostran. Filmjournalen fick ett samtal med denne stillsamme våldsförsvarare. Koncentrerad icke-handling --Våldsfilmer är en form av optisk kampsport. Asiatiska kampsporter lär inte ut våld, de lär ut självkontroll, intensiv, koncentrerad icke-handling. De infogas i ett större sammanhang, dess ritualer anger spelets regler. Likadant är det med splatter- och gorefilmer. Det handlar för ungdomarnas del om socialisation och moralisk uppfostran. Det finns gott om läromästare i kampsporter. Tyvärr är det inte lika gott om optiska kampmästare. Visst är det lätt för massmedia att peka ut en våldsfilm som orsaken bakom ett våldsdåd. På så sätt slipper ju individen ta ansvar. Försvarsadvokaten kan peka på filmen och säga, det är dens fel. Denna enkelspåriga behaviouristiska modell har ingen grund i verkligheten. Okej, men varför lockar våldet? --Många ungdomar växer upp överbeskyddade. De behöver möta det okända. Jag kallar det kontrollerad kontrollförlust. Det är ett möte med kaos, ett behov att testa gränserna. --Märk väl att det i första hand är medelklassungar som är intresserade. Arbetarklassens barn går på Rambo. Deras behov är annorlunda. Undgomar i Sarajevo lär inte heller vara alltför intresserade av såna här filmer. De har alldeles tillräckligt med osäkerhet i sin omgivning. Olle Sjögren är emot censur, men han vill inte släppa bilderna fria. Små barn är inte mogna för den här sortens filmer. Åldersgräns är det inget fel på. Han försvarar inte heller våldsdåd. En människa är ansvarig för sina handlingar och det kan inget ändra på. Han menar att domstolsresultaten talar sitt tydliga språk. Vanligtvis finns det andra, mer tyngande faktorer bakom våldshandlingen. Bildens barn Kan man säga att våldsfilmer är 80- och 90-talets generationsuppror, det enda som idag upprör föräldragenerationen? Alltså att om 68 var barrikadernas tid, 78 var punkens tid, så är 88 bildens tid? --Jag tror att den här parallellen är ganska riktig. Idag finns inte samma tro på möjligheten att förändra med offentliga demonstationer, med utomparlamentariskt arbete, eller genom det politiska systemet. I stort sett är det samma åldersgrupper som idag bär upp den här subkulturen, som var med i punken och under 68. Det är när man kommer i den åldern att man inte längre vill bli behandlat som barn. Det är det man markerar på det här provokativa sättet. Det där låter vettigt. Det är naturligt att göra uppror. Men är inte steget rätt långt till de flygande tarmar som de här filmerna i huvudsak består av? --Som i alla kulturer sker en specialisering. I och med att du bekantar dig med en kulturtradition så ser du också nyanserna. Du kan avläsa den, uppleva den, du kanske i bästa fall kan artikulera den. Visst blir den ganska ensidig. Men det är inget som säger att du enbart måste ägna dig åt det. Ofta är det i en viss ålderperiod som detta känns intressant. Sen lämnar man det och går över till andra intressen. Den blodiga humorn Samma sak hela tiden. Där andra ropar sig hesa efter strängare censur tonar Sjögren ner filmernas betydelse. Skräckslagna föräldrar ser bara till innehållet, de saknar perspektiv, de har inte tränats i optisk kampsport. Just detta ger filmerna lockelse - att föräldrarna fasar. Det är sammanhanget som är viktigt, och hur filmerna används. Det överdrivna våldet har närmast en alienerande effekt: det blir för mycket. Du kan inte längre ta det på allvar. Sjögren betoner den blodiga humorn och självironin. I boken jämför han också det godkända våldet, när hjälten skjuter ihjäl skurken, med det "förråande" våldet, som hamnade på censorns klippgolv. Så godtycklig är gränsen. Och så styrd är klippsaxen av den "allmänna opinionen". Det som klipptes för femton år sedan är idag vardag i vilken större Hollywoodprodukt som helst. Är detta ett tecken på vår förråade kultur? Enligt Sjögren påverkar mainstream-filmernas våldsammare karaktär splatter- och gore-regissörerna i motsatt riktning. Undergroundvåldet minskar, även om satellitkanalerna gör tillgängligheten större. Den farliga åldern Vi talar om barnförbjudna filmer, i vissa fall totalförbjudna. Men är det inte just i brytningsskedet till att bli vuxen som dessa filmer lockar? --Jo, de fungerar som en modern övergångsrit. Gorekulturen och intresset för splatter går ofta ner mot sextonårsåldern. Den som kommer in lär sig grundreglerna, konventionerna. Då sker en fördjupning i kunnandet och sättet att använda dessa filmer. Saker får sina rätta proportioner, man lär sig att tolka våldsskalan. Det här intresset fortsätter ofta upp i trettioårsåldern. Ofta är det ett fegistest i början, att klara av också de blodigaste kroppsstyckningarna. Med åldern kommer förmågan att behärska tekniken, man blir intresserad av vissa regissörer, man ser att det här är ett inslag i en längre avant-garde-tradition. Men hur ser framtiden ut? Vi lever i ett allt konservativare samhälle. TV tolererar inte längre alternativa världsbilder. När det för kanske tio år sen ännu gick att göra kritiska samhällsreportage, visa människor med en alternativ livssyn, så är det idag omöjligt. Därför känns ropen på ökad censur så obehagliga. Vam och vad är det de vill censurera bort? JOHANNI LARJANKO Inte riktigt lagom? Om "extremvåld", filmcensur & subkultur Filmförlaget, 1993 224 sid