En ängelsk gård
Den har gått som en löpeld genom Sverige. Över en miljon
besökare. Största svenska succén på år och
dag. Alla talar om den. Den förenar publik och kritiker i enade hurrarop.
Det är, kort sagt, en hit.
Den har lyft fram engelsmannen Colin Nutley, scendekoratör och designer,
till hela Sveriges favorit. Nutley har med filmen Änglagård
gett den svenska filmen nytt hopp och nytt blod. När Europa står
i förändring och möjligheterna vänds till hot längtar
folk efter att hitta identitet. Det där borttappade attributet som
skall ge självkänsla, stolthet och självsäkerhet.
Vi börjar bli nationalistiskare än någonsin. Då
är det lätt att bli populist. Att rida på massvågen.
Att göra en film som kallas svenskare än svenskt är lite
farligt. En idyllisk historia utan vare sig våld eller invandrare.
Trygg underhållning.
Jag tror att det som gör Änglagård så bra är
att den undviker de enklaste fällorna. Den tar oss till ett myternas
och skrönornas land. En liten svensk småstad nånstans
i västergötland, där arvingarna till godset Änglagård
anländer på en stor svart motorcykel. De kommer från
staden och konflikten är oundviklig. Nutley spelar upp en parodi,
men han aktar sig för att gå för långt. Själv
säger han att dessa människor finns, han träffade dem när
han kom till Sverige. Det är hans egna erfarenheter som ligger till
grund för filmen.
Filmen har prisbelönats med flera guldbaggar, sveriges oscars. Den
är stjärnspäckad, här finns Swen Wollter, Per Oscarsson,
Reine Brynolfsson, Ernst Gunther, Helena Bergström med flera.
- Vi hade hemsk tur när vi skulle filma, för det var en dam
som dött bara sex månader tidigare och hennes hus stod kvar
intakt med alla grejorna i sig. Vi använde huset som det var, och
det gav filmen en stämning, en känsla, som jag just var ute
efter. Jag ville slå an en ton som gör att åskådaren
mot slutet av filmen känner igen sig i miljöerna utan att nödvändigtvis
ha sett allting.
(Här jobbar Nutley med symbolik, att föra fram sakerna framom
berättelsen.)
- Vad jag har gillat när jag jobbat på filmen är att
den flyter igenom olika genrer. Den börjar som en mysteriefilm, och
på sätt och vis fortsätter mysteriet genom filmen, för
människorna är mysterier för varandra. Men det hade också
en annan funktion. Jag kommer ihåg när jag själv kom ut
till det här stället för första gången och allt
kändes hemlighetsfullt eftersom jag aldrig hade sett det förr.
-Jag ser det som en episk berättelse om; ingenting. Det är
en känsla av något storslaget men i själva verket är
det en liten historia om en mycket liten by.
Konflikten stad land är ett gammalt tema. Staden representerar det
onda, landet det goda. I din film är det nästan precis tvärtom.
- När jag kom för första gången till en liten by
i Västergötland var det så här. Jag blev bjuden på
kaffe med dopp i var och varannan stuga. Allt var mycket ordnat och rent
och jag kommer ihåg att jag tänkte; livet är inte så
här. Naturligtvis måste de gräla och slåss, nån
vänsterprasslar, en annan dricker för mycket och så vidare.
Jag bestämde mig för att göra byborna lika bisarra och
udda som de besökande stadsborna.
- Jag älskar mina karaktärer och jag älskar dessa människor.
Jag vill inte göra mig lustig på deras bekostnad. Men de är
inte nödvändigtvis vad de ger sig ut för att vara. Utmaningen
är att ta dem så nära karikatyren som möjligt, för
att synliggöra dem. Men du får inte gå för långt.
Konflikten i din film är svår, men du tar inte till våldslösningar
eller obehagligheter. Det är en säker film, som inte går
för långt.
-Jag ville inte göra en våldsfilm. Nu har invandrarfrågan
växt till ett stort problem i Sverige och folk frågar mig om
Änglagård är en film om invandrare och Sverige. Bara på
ett mycket allmänt plan svarar jag. På ett visst plan provocerar
jag publiken lite grann med Zak. Det är en svartklädd kille
i läderbrallor och Harley Davidson. Arketypen för en bad guy,
en buse. Jag vänder på steken, och det är väldigt
svårt att inte tycka om Zak i slutet av filmen. Om du gillar en
typ som till det yttre ser ut som en skurk, vad händer med dina övriga
fördomar? Letar man efter politiska budskap i min film, så
här är det.
-När jag jobbar så sätter jag ihop en historia. Sen jobbar
jag med skådisarna och tillsammans tar vi fram dialogen. Detta funkar
inte med alla. Skådisen måste vara öppen och kunna jobba
intuitivt och tycka om att improvisera.
-Resultatet blir laddade situationer och bra skådespeleri. Jag
gillar inte stora episka filmer som sträcker sig över tjugo
år eller kanske flera generationer. Jag gillar överraskningar.
Ofta är det mycket enkla berättelser om människor och samspelet
mellan människor. Då är det viktigt att det är människor
av kött och blod, riktiga människor.
-Med regisserande är det så här. Du kan regissera, eller
så kan du inte. Du kan underhålla tjugo personer på
krogen eller så kan du inte. Du måste bestämma hur du
vill berätta historien och vad du vill säga till den där
publiken. Jag är en vanlig kille med en vanlig uppväxt, precis
som de flesta biobesökare. Jag vill berätta en historia som
berör dem. Två timmar av spänning och lite av varje. Så
att de känner att det är värt mödan att gå till
biografen. Det är nånstans dithän som vi måste söka
oss.
För att lyckas med måste du, jag vill inte säga bedra
publiken, men du måste underhålla den. Så enkelt är
det. Det är vad film borde vara.
|