Utvecklingen gjorde att kortfilmerna försvann i floden av långfilmer. I början av filmens historia hade vi cirka 50 procent nyhets- och informationsfilmer, och femtio procent vanliga spelfilmer. Spelfilmen tog över, ända till krigsutbrottet. Då blev det plötsligt väldigt viktigt att göra filmer om varför Indien kämpar i kriget. Det är väl överflödigt att påpeka att dessa filmer gav engelsmännens utgångspunkt. Denna verksamhet ansågs så viktig att man gjorde det till en lag att varje biograf måste visa såna här 10-20 minuters filmer före varje reguljär visning. Det var filmer godkända av myndigheterna, och mycket patriotiska.
-- Från förtiotalet hade vi alltså en nyhetsfilm i veckan som snurrade på alla landets biografer. Efter självständigheten fortsatte systemet. Det enda som ändrades var filmernas innehåll. Nu skulle de reflektera den nya regimens åsikter. En nyhetsfilm och en dokumentär i veckan fortsatte att levereras. Med den typen av produktionssystem är det lätt att räkna ut vad resultatet blir. Filmerna blir officiella, och privata initiativ förtrycktes. De privata initiativen byggdes upp kring spelfilmindustrin, med lätta spelfilmer som specialitet. Dokumentärfilm kom att ses som regimens sak. Det blev ett slags monopol. Resultaten blev deprimernade.
-- Folk märkte naturligtvis att dessa förfilmer var förskönade, officiella bilder. Det gick så långt att folk började komma till biograferna först efter dessa förfilmer. De hade ju inget med verkligheten att göra. När detta blev uppenbart började man fundera om. I början av sextiotalet ändrade man taktik, tack vare några vidsynta byråkrater på filmavdelningen. Det blev viktigt att visa upp Indien så som det verkligen var, problem och allt. Förändringen blev total. Filmerna blev mer kritiska, analytiska och introspektiva. Filmerna som kom ut av allt detta var mycket intressanta. Folk fick upp ögonen för vad dokumentärer kunde vara. En del av filmerna nådde till och med internationell uppmärksamhet. Nya filmare dök upp, många utanför filmavdelningen, som oberoende filmare. Även filmer som kritiserade regeringen gjordes. Hela branschen fick nytt liv.
--1961 startades filmskolan och de första studenterna gick ur skolan 1965. Den positiva utvecklingen fortsatte, filmerna utvecklades. Formatet och stilen ifrågasattes. Kommentarerna över filmen försvann. Bilderna blev starkare, utgångspunkten var radikalare. Känsliga ämnen som regeringen inte gärna uttalade sig om dök upp på dukarna. Detta gjorde utländska TV-bolag intresserade, och det underlättade förstås finansieringen. Med friheten från filmavdelningens pengar växte friheten och modet. Ända tills dess hade även den oberoende regissören måstat anpassa sig till den officiella linjen och få godkänt från filmavdelningen. Inte bara prouktionen utan även distributionen och biograferna kontrollerades av statens filmavdelning. Även TV, när den kom, var en monopolverksamhet som styrdes av regimen. Även om alla filmer som görs idag inte visas, så är situationen idag mycket bättre än för säg tjugo år sen.
Vad är då utmaningen idag?
-- Vi lever i mycket svåra tider. Många nya problem har dykt upp som inte fanns där förr. Folk som förlorar förtroendet för sina egna. Detta är en stor utmaning för dokumentärfilmarna. Nu är alla plötsligt så medvetna om vilka samhällsgrupper och religioner de tillhör, något som inte fanns där i så hög utsträckning förr. Den här idén, som kommer ifrån nånstans, att du hör till den och den grupperingen, den majoritetsgruppen, den mionoriteten. Det är en mycket farlig utveckling och en utmaning för Indien. Även filmskaparna hör ju till vissa grupper, men det gäller för dem att ställa sig utanför och granska det, inte att bli slagträn i kampen. De borde kunna se att de hör till den större kategorin som kallas mänskilga varelser. Medvetandet om världen som helhet är viktig. Utmaningen idag är att få publiken att fatta det.