Dokumentären: Mysterion Kulturnytt 11/9 Vi tar båten över till Tallin. Där finns berättelserna. Så nära, bara några timmar med båt. En dokumentärfilmares dröm. Verkliga, riktiga människor. Såna som gör sig bra på film. Vi väljer ett kloster. Tro, hopp och kärlek. Gemenskap i kontrast till rovdrift och miljöförstöring. Om detta handlar Pirjo Honkasalos film Mysterion. Att en dokumentärfilm överhuvudtaget kommer upp på biograferna är i sig ett mirakel värt gratulationer. Det känns som om jag borde sjunga dess lov, ge den en chans, bryta vägen för fler dokumentärer på biodukarna. Mysterion låter mig inte riktigt göra det. Den handlar alltså om ett nunnekloster i Estland. Om människorna där, deras historier, deras vardagsliv, och världen utanför klostermurarna. Bilderna är vackra, människorna är vackra, levande. Bilderna kommer nära utan att tränga sig på, deltagande, varma. Honkasalo följer 80-talets trend av poetisk dokumentär. Inga arbetsplatsreportage, eller klasskampsanalyser. Inga speakerröster som näsvist förklarar varje bild vi ser. Istället långa tagningar där vi själva får lista ut vad som händer. Honkasalo litar på bildens kraft. De bästa bitarna i filmen är när hon följer vardagslivet, när nunnorna är ute på isen och hugger upp isblock till klostrets frysrum. Den härliga gemenskapen, bilden av ett hårt men äkta lantliv, studier av nunnornas ansikten. Bilderna av tillvaron utanför är mer splittrade, saknar en bärande idé. Det är bra bilder, men inte riktigt motiverade. Det samma kan sägas om de andliga bilderna. Återkommande tagningar från mässor, olika högtider, gudstjänster. Det ryska språket klingar vackert, alla nunnorna är ryska, men lyckas inte komma inpå själva tron. Tron är inte dess yttre uttryck. Tron är inte bilder på bedjande nunnor. Dessa motsvarar bara plattityden, klichéen. Att Honkasalo ändå väljer att ta med dem är begripligt, utan bönebilder ingen nunnefilm, men de visar på den grundläggande bristen. Här är en film som i alltför hög grad sprider ut sig. Den är svår att greppa, den är inte fokuserad. Filmmakaren har inte förmått slutföra arbetet. Så det blir glimtar istället för ahaupplevelser. Som när de hivar upp fåren på arbetsbänken, jag är er herde, kom min flock, är det ett offerlamm ? Nej, lammen skall klippas. Eller när en nunna hittar och tar hand om igelkotten. Den är rädd, skygg, den är kärleksfull men vänder taggarna mot det hotfulla i världen. Precis som nunnan. Rent tekniskt har fotografen lyckats med de flesta bilderna, färgerna är klara och fotot skarpt, även i bilder med mycket rörelse. Sämre är då klippet, bitvis bara grovklippt, med häftiga ryck och utan harmoni. Det är såpass dåligt att det stör filmens rytm. Tyvärr.