Dokumentären: En livisk gravsten Livländare, eller liver, vad är det? Snart nog är det inget alls, en gång var det ett livskraftigt släkte av fiskare och bönder längs Rigakusten i Livland, numera en del av Lettland. Idag finns det under ett dussin människor som talar språket, de har varit över 30.000. Mikko Piela har gjort filmen om den. En en och en halv timmes film om de sista livländarna. Gamla gummor med otroliga historier. Övergivna gårdar. Den brutala sovjetmakten. Det finno-ugriska samarbetet på 20- och trettiotalet. Tanken om nationalstaten och broderfolken, som vi oftast förknippar med karelare och kanske ingermanländare, men som också en gång i tiden fick oss att med förenade krafter resa ett liviskt kulturhus därnere. De senaste åren har våra ögon öppnats. Länge trodde vi att de små folken under sovjetmakten överlevde, nu vet vi bättre. Saken förskönades länge, och vi gick på det. Kommer din film då för sent? --Utan vidare. Vi reser en slags gravsten, de kan inte resa sig. När de förlorade sitt livsvärv, fiskandet, så gick tåget. Deras kultur förtrycktes, föreningar förbjöds, språket försköts osv. Visst känns det bra att unga liver idag tar upp språket igen, och att det i Lettland finns en större förståelse för dem, men det kan aldrig bli som förr. Jag skulle önska dem en framtid, men det ser mörkt ut. Varför måste deras kultur överleva? --Hmm. Det är en svår fråga. Lika väl som olika trädsorter eller djurarter skyddas, så borde väl samma sak gälla för folk och kulturer. Världen är rikare om de finns kvar. Filmen är en ledsamt vacker historia, nostalgiskt filmad, med en tydlig längtan till något för alltid försvunnet. Den kommer i sista ögonblicket. Det är som om dessa människor visste att jag skulle komma, säger Piela. De ville berätta sin historia, de ville berätta. Men vill vi lyssna? Det har varit så gott som tomt på biografen där filmen visats. Kanske är det sant att våra minnen alltför mycket knyter an till det fascistiska i 30-talets prat om broderfolk och nationalromantik. --Vi har dåligt samvete för den här tiden. När jag var där nere vändes allt uppåner. Finland, som vi idag ser som en liten marginell kultur i kanten av EU, det ser därnerifrån ut som en livskraftig och bibehållen kultur, med en tydlig identitet. Och så är det ju förstås, vi tänker bara sällan på det. Jag kände det lite som en plikt att göra den här filmen, en plikt gentemot dem. Kan man längre göra dokumentärfilmer? --Ja visst. Jag tycker att uppfattningen i Finland om dokumentärfilmen är låg, och fortfarande blandar man ihop dokumentärer med TV:ns reportageprogram. Dokumentärerns status är låg. Varje film förutsätter en hård fajt med de som ger pengar, för att få filma nåt som är verkligt. Jag får inte ens pengar till att göra en engelsktextad kopia för visning på olika festivaler, trots att flera skulle vara intresserade. Lite underligt är det ju, att vi nu går med i EU och borde ge ut av vår kultur och få våra filmer visade, men att allt sånt är helt omöjligt. Johanni Larjanko