Plaisir D ´amour Kulturnytt 23/10 Vad händer när vi vänder på begreppen ? När vi tar en känd historia och plötsligt berättar från "fel" håll ? Kriget mot Irak som irakierna såg det, erövringen av västern, ur indianernas synvinkel, den klassiska Don Juan historien, ur kvinnans synvinkel ? Begreppen ställs på huvudet, och några av våra vanligaste fördomar kanske visar sig lite tydligare. Jag tror att såna tankelekar kan vara mycket nyttiga, och ganska roliga. När Argentisk-Franska Nelly Kaplan gör en ny film händer just något sådant. Hon har tagit en välkänd historia och svängt på den. Det är enkelt och effektivt. Den klassiske förföraren kommer till en liten paradisisk Ö, till en plantage som drivs av tre kvinnor. Officiellt skall han vara lärare/tutor åt 13 åriga Flo, men hon har inte kommit tillbaks från sin pilgrimsresa än. Willy börjar därför med det han kom dit för; att förföra dem, alla tre. Modern, dottern och dotterdottern. Det går förvånansvärt lätt, han tillskriver det sin virilitet. Vad han inte inser är att de förför honom. Tre starka, självständiga och livshungriga kvinnor. Nelly Kaplans Plaisir D ´amour får mig att tänka på portugisen Manoel De Oliveiras skapelser, eller Bunûels sena produktion. Mycket färger, en viss kontrollerad galenskap och en annan logik än vår linjära. Men Oliveira är närmast mytisk i sina berättelser, som alltid har ett händelseförlopp, en story, även om den är crazy. Bunûels sista filmer bryter loss från tvånget av en struktur i historien, en traditionell dramaturgi där allt har sin plats. Så långt går inte Kaplan. Hon är noga mad att göra historien trovärdig i detaljerna, viktigare är vad berättelsen går ut på. Infallen i hennes film kan antingen kännas befriande galna, eller beräknat kalkylerade. Flytet i filmen är det inget fel på, och färgsättningen är verkligen läcker. Hon ramar in en i grunden mycket enkel historia i vackra färger och små krusiduller. På det sättet är filmen mycket fransk, även om den kanske inte är särskilt tidstypisk. Kaplan fyller på med humor och en välbesatt rolllista. Det är en film med glimten i ögat, en film som provocerar mina invanda föreställningar, men tar en skrattspegel till hjälp istället för den militanta feministens slöa skridsko/jag skall kastrera er allihop. Kaplan lyckas med enkla medel och en sinne för ljussättningar och färgkombinationer få mig att inse något av det som är fel. Kanske är Kaplan ändå em smula för enkel, några grader för naivistisk, eller enkel. Här finns klara ansatser till ett personligt bildspråk, och innehållet är sådant att det bara delvis förklaras. Själv tror jag att en ännu friare form, ett sökande bort från de traditionella filmerna skulle befria det potentiellt mycket stora i Kaplan. Fast det där kanske jag bara säger för att kunna vara lite negativ. Att vara kritiker är svårt. Ibland känns det nödvändigt att kritisera också det jag tycker om, så att ingen skall misstänka mig för att vara partisk. Är det inte ganska sjukt egentligen, denna press, som kanske leder till onödigt hårda ord. Att jag som kritiker befriar mig från mitt dåliga samvete på konstnärens bekostnad. Ibland börjar jag att undra, vartåt det hela leder. Tja, det är en annan diskussion. Kulturnytt är slut.