Lakoniska loosers och fragmentariska barndomsbilder
Ett samtal med Matti Ijäs, filmregissör
Det är vår, solen skiner och Dada-films
kontor är stökigt på ett självklart hemtrevligt sätt.
Det har gått några veckor sen premiären på Sokkotanssi
och siffrorna pekar uppåt. Även kritikerna har reagerat positivt,
kallat filmen för ett behärskat mästerverk. Matti Ijäs
har all anledning att känna sig nöjd.
Handslaget är fast. Vi mäter varandra med blicken, tar vasin
kopp kaffe och sätter oss ner. Mannen framför mig, Matti Kaleva
Ijäs, föddes 1950. Jag har haft i tankarna att intervjua honom
sedan 1990 efter att ha sett Räpsy och Dolly och tyckt mycket
om den. Kanske var det bra att jag väntade, för med Sokkotanssi
tycker jag att han tagit ännu ett steg framåt, blivit än
mer sig själv.
Vi har gott om tid att prata om hur han blivit den han är, så
jag börjar från början. Jag gör en von Baghare och
frågar om den första film han sett.
Det minns han inte längre. Men det är inte svårt att
hitta en regissör som gjort ett bestående intryck, Jacques
Tati.
-- Det gick mycket mer fransk film här på biograferna på
den tiden, mer än amerikansk, kändes det som ibland. Jag kommer
ihåg Min Onkel (1958), den fastnade jag för så
till den grad att jag gick och såg om den många gånger.
Det känns genast frestande att dra kopplingar mellan Tatis skarpa
vardagsiakttagelser och humor med stänk av tragik, och Ijäs
egna filmer.
-- Fast han är ju mycket visuellare än jag, och hans berättarstil
är kyligare, mer distanserad, invänder Ijäs.
Tragikomiskt
Den humoristiska tragedin har blivit Ijäs varumärke. Som i
hans förförra långfilm Räpsy ja Dolly (1990). Lakoniska
loosers skildras med svart humor.
Där vi sitter, på Tredje linjen 5, är det inte många
hundra meter till Alppimaa, restaurangen som var ett av naven i Räpsy.
Det var ju förövrigt filmen som fick Ijäs att bli jämförd
med bröderna Kaurismäki, dels på grund av berättarstilen
och estetiken, dels beroende på att Pellonpää och Väänänen
medverkade.
-- Inte vet jag varifrån jag hämtat min stil. Vissa saker
är medvetna, andra inte. Det är sånt som bara kommer.
Jag biter på naglarna, det har jag gjort sen jag var liten, inte
vet jag varför.
Fråga Ijäs något teoretiskt eller allmänt och du
får ett konkret svar. Jag uppfattar honom som chosefri och direkt.
Han lyssnar lika mycket som han pratar, vilket inger förtroende.
Han svarar öppet på frågor utan att blotta sig själv.
Men vi går händelserna i förväg. Mattis filmintresse
började i filmklubben i Hyvinge. Som många andra fastnade han
i filmens nät, men trodde inte att han själv skulle blir regissör,
ja, han hade inte ens såna ambitioner. Filmintresset och tillfälligheter
fick honom att bli manusförfattare åt Mikko Niskanen (1929-1990).
Första filmen var Tullivapaa avioliitto (1981, ett finskt-ungerskt
samarbetsprojekt som han idag avfärdar med några korta ord),
1982 kom Rivstart (samma år som Mika Kaurismäki slog
igenom med Arvottomat). I Rivstart blev Ijäs också regiassistent.
-- Mikko var väldigt speciell. Han var teatralisk på ett sätt
som inte finns mer. Och så skyddade han och försvarade skådisarna
mot "teknikens terror". Hans personregi gick ut på att ta en avsides
och mumla obegripligheter i örat på en i fem minuter. Ofta
med mycket bra resultat.
Öppen för materialet
Samarbetet med Niskanen kunde vara tungt, men också ofta givande.
--Mikko lärde mig att vara öppen för situationen och inte
respektera manus alltför mycket. Det är först vid inspelningsögonblicket
man märker om en sak fungerar eller inte. Så han skrev ofta
om. När vi var i Göteborg några dagar för ett par
scener till Rivstart slår det honom att han behöver ett par
bilder från en oljeplattform i Norge dit filmens huvudperson beger
sig. Detta fanns inte alls i det ursprungliga manuset. Mikko skickar dit
mig. Jag känner ju ingen där.
"Men vad vill du att jag ska göra?, jag har ju aldrig ens varit
i Norge", invänder jag
"Åh, det vet du nog", svarar han och ger mig en lapp med ett namn
och ett telefonnummer. "Du har fyra dar på dig".
Så jag ger mig iväg till den där oljeplattformen.
Mikko försökte fånga det genuina i ögonblicket.
Han hade öppna ögon, och det jag fått med mig av honom.
Han var väldigt impulsiv, det är inte jag. Men vi är ute
efter lite samma saker, ett dokumentärt inslag.
TV-jobbet
Under hela den här tiden gjorde Ijäs också barn- och
kortfilmer, flera av dem belönades på festivalen i Tammerfors.
1983 anställdes han på YLE vid TV-teatern och där är
han än idag. Sin första egna långfilm gjorde han samma
år. Koomikko sågades av kritikerna som ett mishmash
av olika idéer. Inte heller den filmen gjorde han på eget
initiativ, utan blev tillfrågad av filmens skådisar om han
kunde ta hand om regin.
-- Det är mitt enda beställningsarbete. Det kom hastigt på
och det gick snabbt. Resultatet blev inte så bra, även om jag
fortfarande tycker om idén. Ambitiösare gick jag tillväga
med mina TV-produktioner.
Två år senare, 1985, slog han ingenom med TV-filmen Painija
om myterna och livet kring brottning. Det är alltjämt hans mest
framgångsrika film utomlands.
Med tanke på den ständiga konflikten mellan filmare som konstnärer
och TV som underhållare kan man fråga sig varför han
gick över till den "andra sidan".
-- Jag var familjefar, ständigt pank och i behov av jobb. Att regissera
och skriva manus går det inte att leva på och TV:n erbjöd
en fast lön.
Till saken hör att Ijäs inte "sålt ut" till TV utan visat
att mediet är irrelevant och att det är berättelsen som
är huvudsaken. När produktionscyklerna blir allt längre
för långfilmsregissörer har Ijäs kunnat genomföra
sina idéer och projekt via TV:n.
-- När jag började på YLE hade jag redan free-lancat
åt dem i sex år. Vid det laget kände jag filmbranschen
alldeles tillräckligt bra. Snacket gick alltid på samma sätt,
vem fick pengar att göra och varför. Ett ständigt kyttande
och klagande. Det kändes helt naturligt att flytta till TV.
Med jämna mellanrum har han tagit ledigt från YLE och gjort
en långfilm. När jag föreslår att TV:n är hans
fru och filmen hans älskarinna skrattar han och tycker det var vackert
uttryckt.
-- Visst lockar vita duken. Det är en svårare konst att göra
bra biofilm. Dramaturgin i en entimmes TV-grej är annorlunda än
i en långfilm, liksom kraven på bildens intensitet och på
själva berättelsen. Det blir naturligt med närbilder i
TV och det krävs jobb att komponera större bilder.
Ijäs kallar sina TV-filmer för noveller. Filmerna blir då
hans romaner, en liknelse som passar ganska bra, eftersom han själv
inte tycker sig vara överdrivet visuell.
-- Jag är inte så mycket en bildmänniska, bildkonst känner
jag inte till, till exempel. Det är ju lite ovanligt bland regissörer.
Jag är mer en litteraturmänniska, jag läser hela tiden
mycket.
Människoskildrare
--Jag ser mig själv i första hand som en människoskildrare.
Jag har ingen stor vision som jag vill säga, jag berättar aldrig
om stora teman, åtminstone inte direkt. Det skulle vara helt omöjligt
för mig att säga att jag ska göra en film om till exempel
arbetslösheten. Jag berättar om människor, om små
händelser. Visst, via det kan man skildra något större,
men det är inte min utgångspunkt eller ambition. När jag
jobbar går det mesta av tiden åt till att komma in i mina
karaktärer. Att se allt ur deras perspektiv, att förstå
dem. Först kommer karaktärerna, sedan växer bilden till
en historia och andra människor kommer med. Jag försöker
föreställa mig olika situationer och hur min rollfigur skulle
bete sig. Manusskrivandet är den ensammaste och tyngsta biten av
jobbet. Jag tycker det är svårt och jag gör det motvilligt.
När vi kommer till inspelningsplatsen lever jag ofta i ett slags
lyckorus. Det är den bästa tiden, när vi jobbar tillsammans.
Teamet och känslan som samarbetet ger tycker jag om.
-- Det underlättar att jobba med en fast grupp, kommunikationen
fungerar bättre och man har tappat rädslan för varandra.
Samtidigt finns också en fara att man slappar till, blir lat och
gör samma som förut. Därför har jag inget emot att
använda nya skådisar. Varje gång har ungefär en
tredjedel av teamet bytts ut och kanske uppemot hälften av skådespelarna.
Rytmskillnad
-- Skillnaden mellan TV-produktioner och filmer ligger mycket i rytmen,
och framför allt i inledningen. Jag älskar långsamma inledningar
och känslan av att något tar sin början. På TV förutsätter
de att du inom tre minuter skall ha kommit en bra bit in i historien.
Tiden är så annorlunda när åskådaren med ett
knapptryck kan välja bort dig. Folk som går till en biograf
är mer beredda på ett annat tempo. Det finns också en
skillnad i hur tittarvänliga TV- respektive biofilmer behöver
vara. På TV måste allt göras så att även den
som går till kylskåpet för en snabb macka inte tappar
tråden när han/hon kommer tillbaka, medans du på film
kan vara mer mångfacetterad och mindre tydlig utan att åskådaren
tappar bort sig. Naturligtvis får man inte bli hur mystiskt kryptisk
som helst, då kantrar det hela till att bli ett självändamål.
Avtal
-- I berättelsens inledning gör du upp ett avtal med tittaren.
Detta är min historias ramar, det berättas på följande
sätt. Det är ditt ansvar som regissör att följa det
avtalet.
I Sokkotanssi går Länkki, den ena av filmens huvudpersoner
under. Han är bara ett barn. Genom hela berättelsen är
han olycklig och längtar bort. Hans biljett till friheten är
att bli antagen som däckspojke på någon av fartygen i
hamnen. Till det är han för ung. När han dör är
det en olycka, för trots sin aggresivitet är han inte självdestruktiv.
-- Jag funderade länge på Länkki och hans öde, men
det kunde inte gå på något annat sätt. Jag tror
inte han var destruktiv i sig eller att ödet bestämde att han
måste gå under. Han var en känslig och kreativ människa
som ville bort, men som hade ett fullständigt orealistiskt förhållande
till sina drömmar och sina möjligheter. Jag tycker inte heller
att han var ond, trots allt han ställer till med. Om han skulle ha
dött i ett tidigare skede av berättelsen hade jag kanske brutit
mot mitt avtal med åskådaren, jag måste visa att han
försöker på alla sätt han kan.
Nostalgi
I mycket finsk film nostalgiseras det friskt, supandet och misären
romantiseras. Ijäs ville undvika att göra en alltför bildskön
epokfilm. Det lyckas han med. Det smutsiga är smutsigt, det fula
fult. En metod han använde sig av var att förhöja vissa
färgtoner. Bilderna blir grovkornigare och färgskalan lite skev.
-- Det problematiska är ju att kameran alltid förskönar.
Sokkotanssi utspelar sig i en småstad på sextiotalet. Den
har jämförts med <I>Mitt liv som hund<I> men vinner
lätt i kraft av sin vardaglighet, sin direkthet och sin mer konsekvent
kompromisslösa berättelse. Valet av miljöer gjordes noggrant.
--Platsen skulle inte kännas alltför bestående, det skall
kännas att man kan ge sig av nu snart, så vi behövde tåg
och båtar som bilder för längtan bort. Jag letar alltid
efter så tomma platser som möjligt, rena från det överflödiga.
Bäst är en helt tom lokal som du kan scenografera helt efter
eget huvud. På samma sätt handlar filmberättande om att
förtydliga och förenkla. Jag gör inte dokumentärer,
utan min utgångspunkt är något vardagligt, som jag sedan
bearbetar. Ta Kieslowski till exempel. Kieslowskis styrka ligger i att
han lyckas ta fram det väsentliga. Han skalar bort allt överflödigt.
Film är utkristallisering, begränsning. För att nå
dit måste du ibland vara rätt hård med omgivningen och
med de övriga i gruppen. Det du skildrar kan också bli obehagligt.
Vi har svårt att gå in i konflikter i finsk film, både
i produktionen och i det vi berättar. Kieslowski är skicklig
också därför att han berättar med det han inte visar
eller säger. Jag har tänkt mycket på det där, vad
man lämnar bort och vad bortlämnandet kan berätta. Det
handlar rent konkret om hur en scen öppnas, i vilket ögonblick
av skeendet, och när klippet kommer. Det är en svår konst
att klippa bra, och en konst som jag tycker att till exempel Aki Kaurismäki
behärskar till fulländning. Det finns något självklart
i hans klipp. Han hör till undantagen. Jag tycker inte det finns
särskilt många vändpunkter i en vanlig finsk film. Jag
menar inte att de skall dyka upp bakom varje gathörn, men vi kunde
helt bra ha fler av dem än idag. Vår dramaturgi är för
enkelspårig. Bildernas känslomässiga temperatur växlar
alltid enligt samma förutsägbara mönster, och alltid för
lite. På samma sätt görs det för mycket klichéer.
Folk är typer i ett typgalleri, endimensionella, svartvita. Såna
är vi inte egentligen.
Kombinationen
Samma endiemsionalitet finns i vårt sätt att berätta
historier. Vi är låsta av konventioner.
-- Sängkammardiskussioner är fan så mycket mer spännande
på en spårvagn under rusningstid inför öppen ridå.
Först då kommer dess potentiellt explosiva kraft fram, och
situationen kan belysa något annat. Oväntade kopplingar och
inblandande av ovidkommande detaljer gör en situation mycket bättre.
Att smygkika på folks privatliv har aldrig intresserat mig särskilt.
Historien måste ha en större underliggande dimension än
så för att fånga mitt intresse.
Fragment
Film är en produkt som är fast i sin tid. Musik, frisyrer,
klippstil, kameraföring och tankevärldar ändras hela tiden
och mycket film föråldras snabbt.
-- Tiden är den obarmhärtigaste kritikern. Om man klarar av
att se nåt man gjort för tio år sen och fortfarande tycka
att det är acceptabelt kan man känna sig jävligt nöjd.
Om jag gjorde om Räpsy & Dolly idag skulle jag koncentrera mig
på de två och lämna bort poliserna och alla andra sidohistorier.
Det är i kärleksförhållandet mellan dessa mycket
olika människor som den egentliga storyn finns. När jag ser
filmen idag slår det mig också att det är en rad scener
efter varandra. Liksom mycket finsk film är det en rad händelser
som utspelar sig rätt linjärt. Idag ser jag livet mycket mer
fragmentariskt, vilket också syns i Sokkotanssi. Scener, bilder
och händelser går in och ut i varandra, vilket de också
gör i livet. Jag har inget problem med den lakoniska tonen i Räpsy,
det är ett bra sätt att skildra vissa människor och stämningar.
Puh. Vi är tillbaka vid Räpsy, som ursprungligen fick mig att
vilja samtala med Ijäs. Vårt samtal var inte alls så
linjärt och koherent som det kan verka. Snarare var det en väv
av samtalstrådar som istället för att bli ett vackert
mönster mest liknar ett garnnystan. Detta till trots har vi följt
den röda tråden till slut och det är dags att gå
på lunch. Vi reser oss och går ut för att ta några
foton.
-- Efter Sokkotanssi är jag helt tom. Nu har jag inget på
gång, inga planer. Jag måste börja med ett vitt papper,
säger Ijäs med ett leende innan vi skiljs i porten.
Johanni Larjanko
Matti Ijäs Filmografi
Koomikko 1983
Räpsy ja Dolly 1990
Pilkkuja ja pikkuhousuja 1992
Sokkotanssi 1998
|