Ur arkiven: Matti Ijäs

Artikeln ingick i Filmjournalen 1-99

Film

Lakoniska loosers och fragmentariska barndomsbilder

Ett samtal med Matti Ijäs, filmregissör

Det är vår, solen skiner och Dada-films kontor är stökigt på ett självklart hemtrevligt sätt. Det har gått några veckor sen premiären på Sokkotanssi och siffrorna pekar uppåt. Även kritikerna har reagerat positivt, kallat filmen för ett behärskat mästerverk. Matti Ijäs har all anledning att känna sig nöjd.

Handslaget är fast. Vi mäter varandra med blicken, tar vasin kopp kaffe och sätter oss ner. Mannen framför mig, Matti Kaleva Ijäs, föddes 1950. Jag har haft i tankarna att intervjua honom sedan 1990 efter att ha sett Räpsy och Dolly och tyckt mycket om den. Kanske var det bra att jag väntade, för med Sokkotanssi tycker jag att han tagit ännu ett steg framåt, blivit än mer sig själv.

Vi har gott om tid att prata om hur han blivit den han är, så jag börjar från början. Jag gör en von Baghare och frågar om den första film han sett.

Det minns han inte längre. Men det är inte svårt att hitta en regissör som gjort ett bestående intryck, Jacques Tati.

-- Det gick mycket mer fransk film här på biograferna på den tiden, mer än amerikansk, kändes det som ibland. Jag kommer ihåg Min Onkel (1958), den fastnade jag för så till den grad att jag gick och såg om den många gånger.

Det känns genast frestande att dra kopplingar mellan Tatis skarpa vardagsiakttagelser och humor med stänk av tragik, och Ijäs egna filmer.

-- Fast han är ju mycket visuellare än jag, och hans berättarstil är kyligare, mer distanserad, invänder Ijäs.

Tragikomiskt

Den humoristiska tragedin har blivit Ijäs varumärke. Som i hans förförra långfilm Räpsy ja Dolly (1990). Lakoniska loosers skildras med svart humor.

Där vi sitter, på Tredje linjen 5, är det inte många hundra meter till Alppimaa, restaurangen som var ett av naven i Räpsy. Det var ju förövrigt filmen som fick Ijäs att bli jämförd med bröderna Kaurismäki, dels på grund av berättarstilen och estetiken, dels beroende på att Pellonpää och Väänänen medverkade.

-- Inte vet jag varifrån jag hämtat min stil. Vissa saker är medvetna, andra inte. Det är sånt som bara kommer. Jag biter på naglarna, det har jag gjort sen jag var liten, inte vet jag varför.

Fråga Ijäs något teoretiskt eller allmänt och du får ett konkret svar. Jag uppfattar honom som chosefri och direkt. Han lyssnar lika mycket som han pratar, vilket inger förtroende. Han svarar öppet på frågor utan att blotta sig själv.

Men vi går händelserna i förväg. Mattis filmintresse började i filmklubben i Hyvinge. Som många andra fastnade han i filmens nät, men trodde inte att han själv skulle blir regissör, ja, han hade inte ens såna ambitioner. Filmintresset och tillfälligheter fick honom att bli manusförfattare åt Mikko Niskanen (1929-1990). Första filmen var Tullivapaa avioliitto (1981, ett finskt-ungerskt samarbetsprojekt som han idag avfärdar med några korta ord), 1982 kom Rivstart (samma år som Mika Kaurismäki slog igenom med Arvottomat). I Rivstart blev Ijäs också regiassistent.

-- Mikko var väldigt speciell. Han var teatralisk på ett sätt som inte finns mer. Och så skyddade han och försvarade skådisarna mot "teknikens terror". Hans personregi gick ut på att ta en avsides och mumla obegripligheter i örat på en i fem minuter. Ofta med mycket bra resultat.

Öppen för materialet

Samarbetet med Niskanen kunde vara tungt, men också ofta givande.

--Mikko lärde mig att vara öppen för situationen och inte respektera manus alltför mycket. Det är först vid inspelningsögonblicket man märker om en sak fungerar eller inte. Så han skrev ofta om. När vi var i Göteborg några dagar för ett par scener till Rivstart slår det honom att han behöver ett par bilder från en oljeplattform i Norge dit filmens huvudperson beger sig. Detta fanns inte alls i det ursprungliga manuset. Mikko skickar dit mig. Jag känner ju ingen där.

"Men vad vill du att jag ska göra?, jag har ju aldrig ens varit i Norge", invänder jag

"Åh, det vet du nog", svarar han och ger mig en lapp med ett namn och ett telefonnummer. "Du har fyra dar på dig".

Så jag ger mig iväg till den där oljeplattformen.

Mikko försökte fånga det genuina i ögonblicket. Han hade öppna ögon, och det jag fått med mig av honom. Han var väldigt impulsiv, det är inte jag. Men vi är ute efter lite samma saker, ett dokumentärt inslag.

TV-jobbet

Under hela den här tiden gjorde Ijäs också barn- och kortfilmer, flera av dem belönades på festivalen i Tammerfors. 1983 anställdes han på YLE vid TV-teatern och där är han än idag. Sin första egna långfilm gjorde han samma år. Koomikko sågades av kritikerna som ett mishmash av olika idéer. Inte heller den filmen gjorde han på eget initiativ, utan blev tillfrågad av filmens skådisar om han kunde ta hand om regin.

-- Det är mitt enda beställningsarbete. Det kom hastigt på och det gick snabbt. Resultatet blev inte så bra, även om jag fortfarande tycker om idén. Ambitiösare gick jag tillväga med mina TV-produktioner.

Två år senare, 1985, slog han ingenom med TV-filmen Painija om myterna och livet kring brottning. Det är alltjämt hans mest framgångsrika film utomlands.

Med tanke på den ständiga konflikten mellan filmare som konstnärer och TV som underhållare kan man fråga sig varför han gick över till den "andra sidan".

-- Jag var familjefar, ständigt pank och i behov av jobb. Att regissera och skriva manus går det inte att leva på och TV:n erbjöd en fast lön.

Till saken hör att Ijäs inte "sålt ut" till TV utan visat att mediet är irrelevant och att det är berättelsen som är huvudsaken. När produktionscyklerna blir allt längre för långfilmsregissörer har Ijäs kunnat genomföra sina idéer och projekt via TV:n.

-- När jag började på YLE hade jag redan free-lancat åt dem i sex år. Vid det laget kände jag filmbranschen alldeles tillräckligt bra. Snacket gick alltid på samma sätt, vem fick pengar att göra och varför. Ett ständigt kyttande och klagande. Det kändes helt naturligt att flytta till TV.

Med jämna mellanrum har han tagit ledigt från YLE och gjort en långfilm. När jag föreslår att TV:n är hans fru och filmen hans älskarinna skrattar han och tycker det var vackert uttryckt.

-- Visst lockar vita duken. Det är en svårare konst att göra bra biofilm. Dramaturgin i en entimmes TV-grej är annorlunda än i en långfilm, liksom kraven på bildens intensitet och på själva berättelsen. Det blir naturligt med närbilder i TV och det krävs jobb att komponera större bilder.

Ijäs kallar sina TV-filmer för noveller. Filmerna blir då hans romaner, en liknelse som passar ganska bra, eftersom han själv inte tycker sig vara överdrivet visuell.

-- Jag är inte så mycket en bildmänniska, bildkonst känner jag inte till, till exempel. Det är ju lite ovanligt bland regissörer. Jag är mer en litteraturmänniska, jag läser hela tiden mycket.

Människoskildrare

--Jag ser mig själv i första hand som en människoskildrare. Jag har ingen stor vision som jag vill säga, jag berättar aldrig om stora teman, åtminstone inte direkt. Det skulle vara helt omöjligt för mig att säga att jag ska göra en film om till exempel arbetslösheten. Jag berättar om människor, om små händelser. Visst, via det kan man skildra något större, men det är inte min utgångspunkt eller ambition. När jag jobbar går det mesta av tiden åt till att komma in i mina karaktärer. Att se allt ur deras perspektiv, att förstå dem. Först kommer karaktärerna, sedan växer bilden till en historia och andra människor kommer med. Jag försöker föreställa mig olika situationer och hur min rollfigur skulle bete sig. Manusskrivandet är den ensammaste och tyngsta biten av jobbet. Jag tycker det är svårt och jag gör det motvilligt. När vi kommer till inspelningsplatsen lever jag ofta i ett slags lyckorus. Det är den bästa tiden, när vi jobbar tillsammans. Teamet och känslan som samarbetet ger tycker jag om.

-- Det underlättar att jobba med en fast grupp, kommunikationen fungerar bättre och man har tappat rädslan för varandra. Samtidigt finns också en fara att man slappar till, blir lat och gör samma som förut. Därför har jag inget emot att använda nya skådisar. Varje gång har ungefär en tredjedel av teamet bytts ut och kanske uppemot hälften av skådespelarna.

Rytmskillnad

-- Skillnaden mellan TV-produktioner och filmer ligger mycket i rytmen, och framför allt i inledningen. Jag älskar långsamma inledningar och känslan av att något tar sin början. På TV förutsätter de att du inom tre minuter skall ha kommit en bra bit in i historien. Tiden är så annorlunda när åskådaren med ett knapptryck kan välja bort dig. Folk som går till en biograf är mer beredda på ett annat tempo. Det finns också en skillnad i hur tittarvänliga TV- respektive biofilmer behöver vara. På TV måste allt göras så att även den som går till kylskåpet för en snabb macka inte tappar tråden när han/hon kommer tillbaka, medans du på film kan vara mer mångfacetterad och mindre tydlig utan att åskådaren tappar bort sig. Naturligtvis får man inte bli hur mystiskt kryptisk som helst, då kantrar det hela till att bli ett självändamål.

Avtal

-- I berättelsens inledning gör du upp ett avtal med tittaren. Detta är min historias ramar, det berättas på följande sätt. Det är ditt ansvar som regissör att följa det avtalet.

I Sokkotanssi går Länkki, den ena av filmens huvudpersoner under. Han är bara ett barn. Genom hela berättelsen är han olycklig och längtar bort. Hans biljett till friheten är att bli antagen som däckspojke på någon av fartygen i hamnen. Till det är han för ung. När han dör är det en olycka, för trots sin aggresivitet är han inte självdestruktiv.

-- Jag funderade länge på Länkki och hans öde, men det kunde inte gå på något annat sätt. Jag tror inte han var destruktiv i sig eller att ödet bestämde att han måste gå under. Han var en känslig och kreativ människa som ville bort, men som hade ett fullständigt orealistiskt förhållande till sina drömmar och sina möjligheter. Jag tycker inte heller att han var ond, trots allt han ställer till med. Om han skulle ha dött i ett tidigare skede av berättelsen hade jag kanske brutit mot mitt avtal med åskådaren, jag måste visa att han försöker på alla sätt han kan.

Nostalgi

I mycket finsk film nostalgiseras det friskt, supandet och misären romantiseras. Ijäs ville undvika att göra en alltför bildskön epokfilm. Det lyckas han med. Det smutsiga är smutsigt, det fula fult. En metod han använde sig av var att förhöja vissa färgtoner. Bilderna blir grovkornigare och färgskalan lite skev.

-- Det problematiska är ju att kameran alltid förskönar.

Sokkotanssi utspelar sig i en småstad på sextiotalet. Den har jämförts med <I>Mitt liv som hund<I> men vinner lätt i kraft av sin vardaglighet, sin direkthet och sin mer konsekvent kompromisslösa berättelse. Valet av miljöer gjordes noggrant.

--Platsen skulle inte kännas alltför bestående, det skall kännas att man kan ge sig av nu snart, så vi behövde tåg och båtar som bilder för längtan bort. Jag letar alltid efter så tomma platser som möjligt, rena från det överflödiga. Bäst är en helt tom lokal som du kan scenografera helt efter eget huvud. På samma sätt handlar filmberättande om att förtydliga och förenkla. Jag gör inte dokumentärer, utan min utgångspunkt är något vardagligt, som jag sedan bearbetar. Ta Kieslowski till exempel. Kieslowskis styrka ligger i att han lyckas ta fram det väsentliga. Han skalar bort allt överflödigt. Film är utkristallisering, begränsning. För att nå dit måste du ibland vara rätt hård med omgivningen och med de övriga i gruppen. Det du skildrar kan också bli obehagligt. Vi har svårt att gå in i konflikter i finsk film, både i produktionen och i det vi berättar. Kieslowski är skicklig också därför att han berättar med det han inte visar eller säger. Jag har tänkt mycket på det där, vad man lämnar bort och vad bortlämnandet kan berätta. Det handlar rent konkret om hur en scen öppnas, i vilket ögonblick av skeendet, och när klippet kommer. Det är en svår konst att klippa bra, och en konst som jag tycker att till exempel Aki Kaurismäki behärskar till fulländning. Det finns något självklart i hans klipp. Han hör till undantagen. Jag tycker inte det finns särskilt många vändpunkter i en vanlig finsk film. Jag menar inte att de skall dyka upp bakom varje gathörn, men vi kunde helt bra ha fler av dem än idag. Vår dramaturgi är för enkelspårig. Bildernas känslomässiga temperatur växlar alltid enligt samma förutsägbara mönster, och alltid för lite. På samma sätt görs det för mycket klichéer. Folk är typer i ett typgalleri, endimensionella, svartvita. Såna är vi inte egentligen.

Kombinationen

Samma endiemsionalitet finns i vårt sätt att berätta historier. Vi är låsta av konventioner.

-- Sängkammardiskussioner är fan så mycket mer spännande på en spårvagn under rusningstid inför öppen ridå. Först då kommer dess potentiellt explosiva kraft fram, och situationen kan belysa något annat. Oväntade kopplingar och inblandande av ovidkommande detaljer gör en situation mycket bättre. Att smygkika på folks privatliv har aldrig intresserat mig särskilt. Historien måste ha en större underliggande dimension än så för att fånga mitt intresse.

Fragment

Film är en produkt som är fast i sin tid. Musik, frisyrer, klippstil, kameraföring och tankevärldar ändras hela tiden och mycket film föråldras snabbt.

-- Tiden är den obarmhärtigaste kritikern. Om man klarar av att se nåt man gjort för tio år sen och fortfarande tycka att det är acceptabelt kan man känna sig jävligt nöjd.

Om jag gjorde om Räpsy & Dolly idag skulle jag koncentrera mig på de två och lämna bort poliserna och alla andra sidohistorier. Det är i kärleksförhållandet mellan dessa mycket olika människor som den egentliga storyn finns. När jag ser filmen idag slår det mig också att det är en rad scener efter varandra. Liksom mycket finsk film är det en rad händelser som utspelar sig rätt linjärt. Idag ser jag livet mycket mer fragmentariskt, vilket också syns i Sokkotanssi. Scener, bilder och händelser går in och ut i varandra, vilket de också gör i livet. Jag har inget problem med den lakoniska tonen i Räpsy, det är ett bra sätt att skildra vissa människor och stämningar.

Puh. Vi är tillbaka vid Räpsy, som ursprungligen fick mig att vilja samtala med Ijäs. Vårt samtal var inte alls så linjärt och koherent som det kan verka. Snarare var det en väv av samtalstrådar som istället för att bli ett vackert mönster mest liknar ett garnnystan. Detta till trots har vi följt den röda tråden till slut och det är dags att gå på lunch. Vi reser oss och går ut för att ta några foton.

-- Efter Sokkotanssi är jag helt tom. Nu har jag inget på gång, inga planer. Jag måste börja med ett vitt papper, säger Ijäs med ett leende innan vi skiljs i porten.

Johanni Larjanko

Matti Ijäs Filmografi

Koomikko 1983

Räpsy ja Dolly 1990

Pilkkuja ja pikkuhousuja 1992

Sokkotanssi 1998

Film


© Johanni Larjanko