Göteborg film festival 1989 En resa i tid och rum Av johanni Larjanko I Göteborg ar det vår. Blommorna knoppas och människor ler på spårvagnarna. En blåsig fredag samlas sjuhundra människor i en stor mörk sal. Ljusen släcks, sorlet tystnar. Den stora vita duken fylls av ljus. Filmfestivalen har kommit till sta'n. Gränsen är nådd. 60 000 biljetter till över 200 föreställningar är vad Göteborgs filmfestival klarar av. Efter att i elva år oavbrutet vuxit riskerar man att bli en ohanterbar mammut. Men vad kan stoppa tillväxten ? Intresset ökar, ambitionerna höjs, filmerna blir fler. Norra Europas största filmfestival står inför ett val. Att behålla mysigheten och ett hanterbart format, eller att låta vallarna sprängas och filmen flöda över. Men dessa teoretiska diskussioner har inget med denna artikel att göra Att under tio dagar leva i film Från den första kvällens "High Hopes" till Crime Wawes" nio dagar senare ryms en hel värld. Resor till medeltidens Nya Zeeland, dagens Iran, Rock'n'rollens Sovjet, Thatchers England, våldets Polen, Stalintiden, mentalsjukhus, "maximum security" fängelser i Australien, ett befriat Argentina, Korea, Sydafrika, trettioårskriser i USA, ja, efteråt verkar det otroligt. En ny puls, ett evighetsdygn med intryck, ljud, bilder, tankar. Man är väl knäpp som gör detta. Det är säkert både skadligt och vanebildande. Och verklighetsflykt. Våldet mot ögat Ett genomgående tema kan sägas vara våldet och dess verkningar. Flera av de bästa filmerna var utstuderat våldsamma, till exempel "En liten film om konsten att döda". Samhället i upplösning människor utan moral, som slår ihjäl människor och råttor lika likgiltigt. Det enda svar samhället ger är att avrätta våldsverkarna, "samhällets avskum". Manusförfattaren är advokat och säger att allt bygger på saker han varit med om i sitt jobb. Filmen har belönats med Felixstatyetten, en europeisk Oscar, för bästa film 1988. En minst lika våldsam och uppskakande film ar "De levande dödas våldnader" av australiensaren John Hillcoat. Under tre år åkte han runt till olika fängelser och intervjuade fångar och vakter. Resultatet är fiction, byggt på fakta. Ett fängelse där fångarna fritt umgås med varandra, ser på porr- och våldsvideos, super och knarkar. Och dödar, både vakterna och medfångarna. Ett fängelse där alla är rädda for varandra. Livet fortgår "normalt" tills en dag då saker börjar hända. Ledningen stoppar knarket. Ledningen förudmjukar fångarna upprepade gånger. Ledningen beslagtar alla personliga ägodelar. Nån däruppe vill ha bråk. Filmen går kusligt nära inpå, det går inte att komma undan. När filmen släpptes väckte den stor debatt i Australien, samtidigt som nya fängelser öppnades. De nya fängelserna ar identiska med filmens ..... Hej kära docka Ännu en våldsam film var Baby Doll, av dansken Jon Bang Carlssen. En kvinna har just fått barn. Hon åker till farmoderns gård för att vara i fred med barnet. Till en början är allt som det skall. Det enda är att barnet kräver mer och mer tid, mer och mer uppmärksamhet. Modern tycker sig höra ljud, en dag ser hon sin avlidna farmor. Vardagen blir osäker, flyter ut. Modern närmar sig galenskapen. I Baby Doll år våldet subtilare, mer vardagslikt. Och när det alldagliga blir osäkert, det trygga förvandlas till hot, då gungar folkhemmet. Idyllens absurditet framkommer mycket tydligt i den omtalade sovjetiska filmen Lilla Vera. Farsan super oavbrutet, morsan har inga drömmar kvar. Lilla Vera går inte i skolan, hon driver mest omkring. Hon umgås med gånget, super, en vanlig tonåring alltså. Förälskelse förändrar henne. Men samlivet går inte så bra, pappan och pojkvännen kommer inte alls överens. Det kommer till en uppgörelse där pojken får kökskniven i sig. Filmen förbjöds som alltför frispråkig, men släpptes i den nya öppenhetens tecken. Många menade att detta var festivalens höjdpunkt, själv tycker jag filmen intresserade, men mest för att den utmanar öppenheten. Längtan till gårdagen När diktaturens tid år förbi, vad återstår då ? Argentinaren Fernando E. Solanas filmar i Argentina igen, efter år av exil, I "Sur", Södern, kommer en man tillbaka efter flera år i fängelse. Den första människa han träffar är en sedan länge död kamrat. Galghumoristiskt närmar sig filmen smärtsamma sår, genom minnet och tangon gårdagen. Södern handlar om skräcken i att komma tillbaka, i att försöka igen. Det är en sak att uthärda fängelse eller exil, men hur våga komma tillbaks till vardagen ? Vackert och försiktigt kommer några av bilderna förbi, och fastnar. Södern fick regipriset i Cannes och pris för bästa film i Havanna. Sverige har redan köpt rättigheterna, men hur blir det med Finland ? Erkki Astala på Villealfa tyckte mycket om Södern och skulle undersöka importmöjligheterna. I övrigt fanns det ett tiotal typiska filmklubbsfilmer, men med tanke på hur få filmimportörer och annat löst folk från Finland som besökte festivalen lär inte mycket nå oss. Menlös isolering Dagarna går. Varje dag delas dagstidningen Draken ut, med intervjuer, bilder och information om och kring filmerna. Dagligen är det öppet forum där regissörer, skådisar och producenter möter publiken i långa diskussioner. Seminarier om dokumentärfilm och den nationella filmen kontra ett integrerande Europa. Och filmer förstås. Som att resa till den andra världen. Bildvärlden.