Fyller filmen 110? Tammerfors filmfestival såg den officiella öppningen av filmens 100-årsfirande i Finland. Över hela världen hyllas och uppmärksammas den yngsta av konstformerna. Det är en fest på avgrundens kant. Vem vågar med säkerhet lova att vi får se filmen fylla 110? Festtalen och jubileumsutställningarna kan inte dölja strukturomvandlingen, penningbristen och osäkerheten inom branschen. Med strax under miljonen i beviljade bidrag skall trettio projekt förgylla vår vardag ett år framåt. Det är allt från filmtåg till filmvisningar på barnträdgårdar. För svenskfinland är det två projekt som är särskilt intressanta. Det ena är Ord för bild, en manustävling där det är fritt fram att lämna in filmidéer, varav de mest lovande får en chans att jobba vidare i workshops, och två-tre småningom filmas av FST. Projektet tar fasta på den vanligaste kritiken av finländsk film: avsaknaden av bra manus. Förhoppningsvis kommer Ord för bild att ge landet några nya manusskribenter, och på sikt bättre filmer. Vinna eller försvinna När avgrundens rand nämns handlar det mycket om möjligheterna (eller omöjligheterna) att se film på biograf. Det är ännu möjligt i storstäderna, men på landsbygden är det en helt annan sak. (Ingen vet ännu vad Finnkinos nye ägare Rautakirja tänker göra med sitt biografnät; kommer småstads- och landsortsbiografer med liten eller ingen vinst att slutligt försvinna?) Det finlandssvenska biografprojektet försöker väcka liv kring de biografer som ännu finns kvar på små orter. Alltför länge har de ställts ute i kylan som nån slags kommersiellt inriktade fulingar. Det är dags att ge dem en eloge för envetet kulturarbete och en hjälpande hand. Under året skall filmvisningar och olika evenemang försöka dra fler folk till dessa biografer. Detta är arbete på gräsrotsnivå, praktiskt, konkret arbete. Det är firandets ena, och viktigaste del. Sen finns förstås festtalen, de flådiga affischerna i fyrfärgstryck och en sju sekunders filmsnutt som visas vid diverse evenemang. Det är väl snarast ett försök att höja filmens status, från marknadsnöje till salongsfähig. En som länge tagit filmen på stort allvar är Peter von Bagh. När filmnatten på Tammerforsfestivalen tillägnades hundraårsminnet av filmens födelse var von Bagh ombedd att tala. Det var ett bittert och sorgset anförande. "TV frågade mig", sa von Bagh, "vad man kunde göra för att uppmärksamma hundraårsminnet. Jag föreslog att de två kanalerna kunde visa filmklassiker, exempelvis en i veckan, fördelad mellan kanalerna. Klassikerna skulle bli billigare än många av de skitfilmer de visar nu, och efter fem år skulle finnarna vara världens mest filmutbildade folk med över 250 klassiker visade på TV. Jag fick aldrig nåt svar". Många bäckar små... Det är naturligtvis orättvist att kategoriskt döma ut hela projektet på basen av vissa missnöjda eller besvikna människors uttalanden. Även om vi inte vet hur morgondagen ser ut för filmbranschen finns där samtidigt mycket att fira. Under året kommer många orter att få besök av filmregissörer, i regi av Filmkontakt. Bibliotek över hela landet håller en filmvecka, Otava ger ut en CD-rom om finländsk film, och Helsingfors får kanske ett mediacentrum i glaspalatset. Ett par utställningar ordnas, bland annat Marja-Liisa Helins stillbilder från bröderna Kaurismäkis produktioner (öppnar i höst på Filmarkivets galleri). Sammantaget kommer säkert jubileumsåret att märkas och synas runt om i landet, i stort som i smått. Politiker kommer att uttala sitt stöd för den inhemska filmkulturen, vi kommer att få se filmer och vara med om händelser som inte annars skulle ha blivit av. Kanske kan detta ge branschen, och intresseorganisationerna, lite ny energi, och lite nytt hopp. Det om något behövs just nu. Politikerna borde tvingas ta ställning till filmpolitiken i landet och komma med lite klara besked. Finlandssvenskt filmcentrum och alla andra filmorganisationer borde inte tvingas leva med ständigt minskande bidrag och undanflykter från högre ort. Ja, om filmens hundraårsminne verkligen skulle firas, då borde barrikaderna resas. Men det kommer vi naturligtvis inte att få se. Så vi får väl nöja oss med det vi har. Och snällt samlas den andra december i Finlandiahuset för att se den nyrestaurerade kopian av Valentin Vaalas Mustalaishurmaaja från 1929. Gjord i en tid då filmlivet var aningen annorlunda. Om man säger så... JOHANNI LARJANKO