FILMERSK Han kan han, nästan lekande enkelt. Men hur gör han, hur ser det ut bakom kameran ? Filmen om Fellini, av Fellini, ger inget entydigt svar, som vanligt leker han med oss, en självbiografi i konstnärstemperament, en filmersk man. Morgon, bilar, tystnad, svävande kamera. Nyfikna japaner som genast frågar maestron, hur varför var. Och Fellini berättar, i samma ögonblick övergår orden till bild, vi ser hans minnen. Plötsligt säger en röst bryt, maestron går in i bilden och rättar till något. Han organiserar sitt eget liv. Putsar, filar, berättar. Kameran registrerar kameran som är Fellinis öga. Han erkänner - Jag kan inte vara säker på att det gick till precis så här, men det känns så. Känslan, det försiktiga, ömt berörande, vårdar minnet. Som ett barn med oändliga resurser, ständigt nya planer och en omgivning som mer än nåt annat liknar cirkus. intervjun Filmen har fått ett blandat mottagande, kritiken har varit oense och publiken liten. Ändå är det en liten pärla, kvick, melankolisk och egensinnig. Rakt på sak, men eftersom vi inte har att göra med en amerikan utan en känslofull italienare blir det kringelkrokar och dubbelbukter. Den ljusa ironin inte att glömma. En modern narr, som ställer upp en skrattspegel och vi skrattar, befriade, förlösta. Fellini kan aldrig upphöra att vara Fellini. Med en liten värld mot den stora, med cirkus mot hoten. Som han gjort i alla dessa år, varit sig själv. Och bara sig själv. Hans visioner tillförs nu den något tveksamma gruppen filmhistoria. Att han inte dammar igen står efter Intervista helt klart. Utan att förändras har han åldrats, mognat, plats för lite eftertanke. l kraft av sig själv berättar han, leker han, och, tror jag, lever han. statister och andra nissar Provfilmningar, manusarbete, in och ut i cinécittá, filmstaden som bygdes av Mussolini, och som idag fylls av reklamfilmare och utlänningar (typ Coppola). Den egensinniga känsla som en bra Fellinifilm innehåller är, menar han själv, en del av själva filmskapandet. Han skapar på platsen, och bjuder oss att sitta på hans axel och titta på. Oemotståndligt, utan något egentligt fast lyfts en ballong sakta mot en av TVantenner(indianspjut!!) gråorange bakgrund, högre, men allt är illusion, trots det, det pirrar i magen. Kärlek ? Musik till minnen I mänga herrans år skrev Nino Rota musiken till alla Fellinis filmer, men för några år sen dog han. Många menar att maestron inte riktigt lyckats få till det efter Rotas död. I Intervista hyllas kompositören ordentligt, allt är Rotakompositioner till gamla Fellinifilmer. Och musiken svänger, vill nästan skriva andas, men det luktar kliché. Har filmen nåt att säga då ? Jag ser den mest som ett dokument, som en kärleksförklaring, som en lek. Som maestron spinner kring ett kärt tema. Än är det inte försent. Inga pekpinnar, inga slutsatser eller kloka aforismer. Bilden vinner över ordet. Kameran går Tagning ! Action ! Johanni Larjanko