Rävdagarna 1994

Det heter att den finska filmen är i kris. Publiken sviker, kritiken är förödande, bidragen minskar. Diskussionen handlar om långa fiktionsfilmer. Men det görs även annan film i Finland. Under hösten har vi sett några nya finländska dokumentärer som försöker beskriva kulturer i förändring. Är även den finländska dokumentären i kris? Marja Pallassalo från Finlands Filmkontakt kommenterar årets Rävdagar, den årliga genomgången av finska kort& och dokumentärfilmer.

-- En linje är ju att dessa tunga, viktiga samhällsfilmer fattas helt och hållet. Sen kan man vända på steken och fråga om man kan tala om samhället på ett mjukare sätt. Ur en annan synvinkel än den vanliga, utan att ta ställning väldigt hårt. En amerikansk dokumentärvetare, Rabiger, såg igenom årets skörd av nordiska kort& och dokumentärfilmer på Nordisk Panorama i Reykjavík i somras. Hans kommentar var just att de tunga filmerna saknades helt. Detta är allvarligt, eftersom Norden just nu genomgår väldigt stora förändringar, men ingenting av detta syns i våra filmer. Rabiger frågade sig varför, och ingen kunde ge honom ett vettigt svar.

Ett av de få undantagen är väl Kanerva Cederströms Työttömän pöytäkirja. En viktig sak hos Kanerva Cederström är att hon inte vill skilja mellan dokumentär och fiktion. Det viktiga är budskapet, inte sättet det är gjort på. Vi har alltför länge tvingat in filmerna i kategorier, som inte egentligen är relevanta. Om vi ser på Rävdagarnas utbud så finns här många studentfilmer, produktioner som är gjorda vid olika film- och videoskolor. Det är ganska förvånansvärt att så många av de yngre filmarna väljer samma ämnen.

Ämnen som de amerikanska filmerna oftast tar upp. Jag skulle vilja fråga varför de inte gör filmer om saker som är nära dem själva.

Det arbetslösa paradiset

Bara själva ordet arbetslöshet låter uttjatat. Sida upp och sida ner, dag ut och dag in fylls tidningarna med statistik, löften, uttalanden och påståenden. Jag stänger numera av öronen efter arbetslös.. och tänker på något annat. Visst, frågan är viktig, men ack, så tråkig.

Kanernva Cederström måste antingen vara dum eller modig då hon väljer att göra en film om detta ämne. En sextiominuters svartvit historia om vardagen. Om tristess, upprepning, hopplöshet.

Verkar dödsdömt.

Jag har fel.

Och då måste Kanerva Cederström vara modig.

Det som förvånat mig mest i kritiken är att filmen skulle vara alltför estetisk. På ett sätt kan jag förstå det, men det förvånar mig samtidigt. Och så talet om att den är kall, kylig och akademisk. Som om det är lättare att kritisera filmens stil än att diskutera dess innehåll.

Texten skrevs av Riikka Tanner. Du skulle "bara" bildsätta den. Vad var förhållandet bilden&texten?

--Jag försökte hitta bilder som var samma sak som texten, utan att bara vara en bildsättning. Det svartvita elementet var viktigt, men ställer stora krav på ljussättning. Själva bilderna kom ganska sporadiskt, genom försök och misslyckande.

Vi hade inget färdigt bildmanus, utan försökte hitta bilder som passade mitt sinnestillstånd.

Finns det en risk för konflikt mellan texten och bilderna, att de slåss om uppmärksamheten?

--Ja, den risken fanns hela tiden. Jag ville behålla textens integritet. Hela vårt arbete var att välja ut de bilder som bäst passade till texten, och som samtidigt tillförde filmen något. Det finns kanske några bilder som dödar texten, men vi försökte undvika de mest uppenbara.

För mig handlar filmen lika mycket om arbetslöshet som att ställas inför en livskris som ställer hela ens tidigare existens på huvudet. Inte ens om kvinnan som det handlar om skulle få ett jobb vore hon längre samma människa.

--Jag tror att detta är det viktigaste som filmen tar upp. Vi talar om arbetslöshet som om det skulle vara en fråga med ett svar, eller ett tekniskt problem. Egentligen är det en ny fas i den moderna människans värld. Det är en exstensialistisk fråga, inte Sartre, utan en ny fråga som vi måste börja ställa oss. Detta nya fenomen smakar inte, det luktar inte, det syns inte, och det bara är. Kanske förstör det människor inifrån.

Det förtappade paradiset

En dokumentärregissör som oförtrutet håller på är Markus Lehmuskallio. Hans gebit är ursprungsbefolkningar i Sibirien och norra Kanada. Filmerna är försök att skildra världen ur dessa folks perspektiv. En vardag, som först verkar exotisk, sedan hård, sedan monoton. Lehmuskallio ger oss inga idyllbilder, och få förklaringar. Det kräver en aktiv och intresserad åskådare. <i>Det förtappade paradiset<i> är del två i en tänkt triologi, och handlar om två familjer: en nenetse-familj i norra Sibirien och en Sayisi-dene-familj i norra Kanada. I jämförelse verkar nenetserna klara sig bättre, de har mer kontakter till sin kultur och sina sedvänjor.

-- Det stämmer, och beror på att nenetserna, som lever av renskötsel på tundran, lever ett gammaldags liv, med alla traditioner intakta. Deras världsbild har inte förändrats, de vet vilka de är. Sayisi-dene-indianerna kom i kontakt med den vita mannen redan 1717, och började sälja pälsar till The Hudson Bay Company. Beroendet av dessa inkomster bara ökade, och snart var indianerna helt beroende av handeln. 1956 lades bolaget ner, vilket ledde till en katastrof för Sayisi-dene. De flyttades till staden Churchill vid Hudsonviken och höll på att gå under. 1968 beslöt de sig för att flytta tillbaka. Idag är de cirka 300.000. Deras gamla liv har försvunnit och kommer aldrig mer tillbaka.

-- Huvudproblemet är att få kontakt med människor. Att komma från en annan kultur, från ett annat land. Självklart kan jag aldrig lära mig att förstå dem helt och fullt. Jag kan bara återge det jag själv förstår. Utan mycket erfarenhet av ett område ser man inte vad som egentligen händer, vad som är viktigt. Vardagen är monoton. Dagarna följer på varandra. Vad kan jag filma, vad skall jag låta bli? Jag ställer mig hela tiden frågan vad som är väsentligt i dessa människors liv. Och att kunna få såna bilder som visar detta.

Att lyckas bygga upp en film som berättar om dessa människor och deras livsrytm. Efteråt kan ingen annan än de själva bedöma om jag har lyckats eller inte.

-- Jag kan nog förstå om folk upplever deras liv som enahanda och långtråkiga, men det är en fråga om utgångspunkt. Speciellt nenetserna är helt beroende av sitt arbete för att överleva. De får inga stöd nånstans ifrån. De lever av tundran. Och då går den största delen av tiden åt till hårt arbete. Men när man själv är där, så känns det inte så. På en bioduk i Helsingfors känner till och med jag av det.

-- Ingenting i filmen är arrangerat. Min metod går ut på att först vara på plats ganska länge utan att filma, för att lära känna människor. Och för att se hur livet är. När jag ser nåt hända så väntar jag tills det händer igen, och då först filmar jag. Det är klart att jag då missar mycket, sånt som inte upprepas. Den första resan upp var svårast. Särskilt i Sibirien var de hemskt rädda för kameran. Varje gång jag slog på kameran försvann familjens mamma. Kom ihåg att detta är människor som inte har nån kontakt med omvärlden. Deras liv är nästan intakt, än så länge. Det dröjer inte länge förrän de också tvingas in i den moderna världen. Sayisi-dene har tappat sina berättelser, TV:n är den nya berättaren, och TV:n är ständigt på. Nenetserna tillbringar ännu mycket tid med att berätta. En berättar och de andra upprepar, det låter som en sång. På så sätt lär sig alla historierna utantill. Naturligtvis kan de inte läsa eller skriva, de minns allt.

-- Spelet är förlorat. Nu är det bara en tidsfråga. I Ryssland utvidgas jordgas-industrin allt längre norrut. Nenetserna förlorar renarnas betesmarker, och då är loppet kört. Samhället motoriseras, vilket betyder att renen förlorar sin betydelse som dragare. Kanske kommer allt att vara förändrat redan inom 5 år. Det finns redan i luften, stämningen är ödesdiger. Människorna på tundran vet redan om det. De yngre männen ser upp till den ryska livsstilen som ett ideal. Kvinnorna är mer traditionsbundna, och de som håller ihop samhällena där uppe idag. Än så länge.Ingen kultur står still. De föds, lever och dör. Det tragiska är att världen blir fattigare. Några få mäktiga kulturer tar över på bekostnad av alla andra. Dagens erövringar är inte militära, de sköts med subtilare medel. Massmedia presenterar en amerikansk livsstil på ett lockande sätt. Den blir oemotståndlig. TV:n är ett farligt instrument. Den är enda kontakten till omvärlden. Den skapar ett livsideal, en dröm. I Sibirien kommer vi att se samma sak. Vi blir alla stoppade i samma korv. Visst är det trevligare att gå till affären och kunna välja mellan trettio olika korvar istället för bara en!