Dokument på duken
Det var med tydlig glädje i rösten filmstiftelsens Jouni Mykkänen presenterade
årets dokumentärfilmssatsning. På initiativ av gänget bakom Andorra (läs
bröderna Kaurismäki) skall dokumentärfilm åter ges plats på vita duken.
Den 18 april startade man med den Stora Dokumentärdagen, som alltså arrangerades
samtidigt som den Stora Leffadagen och Lyhyt Kevät. Hela branschen lever
i varierande grad av berusning som en följd av den nya finska filmvågen.
När finsk film plötsligt toppar biostatistiken igen ger det en spillovereffekt
även på inhemska dokumentärer. Satsningar på produktionsstöd har gett
resultat under senare hälften av 90-talet, vilket har synts tydligt på
till exempel festivalen i Tammerfors. Sammanlagt har dokumentärer fått
cirka 40 miljoner mark under en treårsperiod. Det betyder en årsproduktion
om ungefär 30 dokumentärer. Nästan allt visas uteslutande i TV.
Fram till nu.
Senso films erbjuder sig att distribuera dokumentärer inom landet, och
Andorra kommer regelbundet att visa dokumentärer i Helsingfors.
-- Trenden i Europa är att det mesta bara visas i TV, undantagen är Frankrike och Tyskland, där det fortfarande förekommer en del biografdistribution, sa Mykkänen.
-- Vi ska inte vänta oss några omedelbara resultat, och jag hoppas att den församlade pressen inte genast skadeglatt kommer att kritisera eventuellt låga tittarsiffror. Tidigast om två år är det dags att börja utvärdera om den här given fått önskat resultat.
Det är främst inhemska dokumentärer som kommer att visas, men i förlängningen finns det planer på att också ta in bra utländska filmer. Initiativet till projektet har kommit från dokumentärfilmarna själva. En hel del av landets främsta dokumentarister fanns på plats i salongen inför starten. Pirjo Honkasalo tog till orda.
--Dokumentären har gått uppåt i Finland under hela nittiotalet. Själva
begreppet dokumentär har breddats av finska regissörer. Idag är det en
mer mångfacetterad och bildmässigt mångbottnad företeelse än för tio år
sedan. Denna utveckling i Finland är också allmänt erkänd världen över.
Innehållet har blivit mycket mer subjektivt, och filmerna kommer ibland
väldigt nära fiktionen, menade Honkasalo.
Hon gick så långt att hon karakteriserade dokumentären som den filmgenre
där utmaningen i innehållet idag finns. Enligt planerna kommer varje premiär
att kombineras med ett diskussionstillfälle mellan filmaren och publiken.
-- Dokumentären behöver en fast plats på repertoaren. Bara om den är synlig
och återfinns regelbundet har publiken en chans att hitta den. Regelbundna
visningar har diskuterats i Norden i åratal. Det vi gör här och nu kommer
att bli en förebild för andra nordiska länder, och för EU, avslutade Honkasalo.
JL