Film

Binärt 1

Kan Cinema hälsa hem och lägga ner?
Internetfrälsta har hunnit predika teknikens lov i några år nu. Antalet användare ökar alltjämt snabbt, och entusiasterna talar om traditionella medias död. Vi har sett den första motreaktionen komma och försvinna. Internetlavinen rullar vidare och invändningarna drunknar. Man kunde förstås vända på frågan. Är Internets tid redan över?

World Wide Web har vuxit ur sina barndomsproblem men fått nya på halsen istället. Det var inte länge sen WWW var full av svåröverskådliga textmassor, varav det mesta var helt irrelevant. Den frustrerade surfaren, eller för att använda ett svenskt uttryck, bläddraren, fick vänta på Yahoo, Alta Vista och förstås The Internet Movie Database, för att kunna hitta. De allt snabbare och allt mer raffinerade sökmaskinerna gav i ett slag den filmintresserade helt nya möjligheter.

Steg två var att få intressant innehåll på nätet. Hollywood fick småningom upp ögonen. Snart nog fick varenda ny film en egen website. Disney, Warners, Universal, MGM, Paramount, UIP, SONY, alla tävlade om att få upp hemsidor. Problemet låg i deras inställning. Internet var nytt, hippt, och ett bra ställe för att höja sin profil. Fyra av fem Hollywood-sites missar poängen fullständigt. Efter ett tag tröttnar även den ihärdigaste på Hollywoods envetna snuttifiering, där alla filmer kan sammanfattas i en slagfärdig mening eller två. Det blev entusiasterna som kom till tillfällig räddning.

Usenet news blev platsen för alla sant filmtokiga. Newsens okrönte konung är Quentin Tarantino. Outtröttligt diskuterar digeratin på alt.fan.tarantino vem som sköt vem och i vilken ordning i De Hänsynslösa. Fanklubbar och hatklubbar uppstod. Här, fanns äntligen lite av det så eftertraktade innehållet, substansen. Tills överdosen kommer. När E Smith för hundrade gången frågar om inte Mr Pink sköt före Mr Yellow, och egentligen träffades av Mr Blue blir måttet rågat.

Dags alltså att gå på filmfestival. Först gällde det att ha en website som rapporterade om, kring och från festivalen. Men när de flesta festivalerna gick online blev kriteriet på en cool festival att den skulle ha flera websites. En officiell och en eller flera inofficiella. Såvitt jag vet var Cannes först. I fallet Cannes drabbade sidorna ibland ihop. Websidorna fick lite spännvidd, och blev intressantare. Plötsligt blir tiden annorlunda. Trots att Rotterdams festival sen länge är förbi finns informationen kvar, med regissörsintervjuer och filminfo. Webben är dessutom det snabbaste och billigaste sättet för festivaler att komma ut med ny information. Det är först nu som flera verkar ha insett bredden på nätet och de nya möjligheterna. Tammerfors kortfilmsfestival har liksom Rotterdam filmtrailers och kortfilmer online. Visserligen är det mycket små bildrutor, med ryckiga rörelser och dåligt eller inget ljud. Men ändå.

Det är en skön känsla att vara med i informationsrevolutionen.

Först skulle Internet rubba den bestående ordningen, vända mediapyramiden upp och ner, göra media mer demokratiskt. Sen kom mediamogulerna in och tog över nätet. Som tur är. Visst finns det en massa tomma hemsidor med mycket glitter och noll innehåll. Men du hittar idag också filmtidningar som Premiere och Empire i nätversioner. Premiere byter förresten sin nätlayout lika ofta som de byter utseende på pappersversionen. Nervösa typer, de där jänkarna. Alltid på jakt efter en publik. Alltid på gång med att utveckla sidorna, föra konceptet längre.

Än så länge behöver Cinema inte försvinna. Nätet kompletterar, det ersätter inte. Jag sa än så länge. För kom ihåg att filmen just har hunnit fylla hundra, tryckkonsten snart femhundra. WWW har inte ens hunnit fylla fem.

© Johanni Larjanko

Film