HYSTERISK FILM Lite som Fellini, grotesk, humoristisk, färgrik, kvinnlig och driven. Sugs in i omöjliga sammanträffanden. Han har gjort det igen, spanjoren Almodóvar. Hysteri på film. För den finska publiken, som lärt känna Almodóvar. genom den raffinerat våldsamma Matador kan Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott till en början verka tunn och ojämn. Salongskomedi á la Howard Hawks, ska de va nåt. Själv smalt jag inför filmens charm, dess utmanade sätt, och den underliggande bilden av ett sönderfallande samhälle. Susan Sontag kallar Almodóvar manschauvinist, men det är lite att slå över målet, det går djupare än så, eller oxå inte alls. Kanske är detta en knäpp på alla djupsinniga' kritikers näsor. FIN SMAK I SKRIKFART Han kör helt enkelt över det mesta, och resultatet, ja filmen är den bästa i Hesa just nu. Det går helt enkelt inte att snacka bort det, Almodóvar vet vad han gör, stiligt, snabbt, men han slänger in en i taxin med handlingen, och gasen i botten. Skådisarna, med Carmen Maura i spetsen, gör överlag bra ifrån sig, åter kommer Fellini i kulisserna. Men var detta sista filmen för radarparet Maura-Almodóvar Efter inspelningen av Kvinnor på gränsen passerades tydligen gränsen för Mauras tålamod, envisa rykten säger att hon inte vill ha med Almodóvar att göra på ett tag. Kanske blev regin för intensiv, han beskriver det som ett kärleksförhållande, och tro det eller ej, men det skymtar på duken. Det finns alltså fortfarande känslor, allt annat till trots. Och dessa sprakande färger, som kommenterar och förstärker. Det känns yuppie och smakar yuppie men är inte yuppie. TELEFONISK KÄRLEK Huvudpersonen är en man, som knappt är närvarande. Alla är besatta av honom, hans fru, älskarinna och son. Ingen får tag på honom, men han ringer ofta och kommer med undanflykter, som Pepa (Carmen Maura) besvarar med något som i efterhand verkar som ännu underligare undanflykter men låt oss inte gå händelserna i förväg. Låt oss bara lugnt säga att något mer uppkonstruerat får man leta i verkligheten efter. Och kärlek, kärlek igen, Almodóvar kan inte hålla sig borta från ämnet, även om det till hans försvar skall sägas att han hittat på en del nya infallsvinklar. I sina sex tidigare filmer har det varit homo-, bi-, och trisexuellkärlek, mellan kvinnor, män och hrrrmmm (ville du bra gärna veta va). I jämförelse är Kvinnor på gränsen lätt att acceptera, och jänkarna har t.o.m. köpt filmen, det viskas om Oscar, och erbjudanden från Hollywood. En man försvunnen Pepa, älskarinnan, försöker få tag på honom, hans son, som inte känner honom, vill träffa honom, men samtidigt vara fri. Som sin far är han kvinnoslukare, men genomhederlig. Hans fru vill ha tag på honom, hon är just ute från hispan. Pepas väninna dyker upp och försöker hoppa ut från balkongen, med små expressoörhängen dinglande i öronen. Vem av dem som är mest hysterisk vet jag inte. Regissören menar att kvinnor både slåss och lider för sina liv mycket intressantare än män. Männen är snarare fega, undfallande, besatta av kvinnor, på flykt undan och besegrade av kvinnor. Visst, lite Bergmansk könskamp (eller kanske Fassbindersk). Och detta är hans mest lättsmälta film. Herregud. Inget under att den tagit Europa med storm, på sängen.