Överlevnadshumor och gyllene ögonblick
Ett samtal med Agneta Fagerström-Olsson, filmregissör
<INGRESS>Järnvägsspår. Tåget kommer. Skog.
En kurva. Barn.
Många barn, från olika kulturer. En känsla av fara. Vänskap.
Det är nära dåtid. Skrapar man på ytan finns det
kvar. Det gamla Sverige. Klassamhället. Samhället som mitt i
all fattigdom lever och sparkar.<INGRESS>
-- Jag är ju inte nån ny Ivar-Lo Johansson, skrattar Agneta.
Berättelsen <I>Seppan<I> från 1986, har
fastnat i mitt minne. När jag såg den tyckte jag det var den
bästa barnfilm jag någonsin sett. Det tyckte för all del
en hel del andra också, Seppan belönades med Prix Italia och
första pris vid kvinnofilmfestivalen i Créteil, bland annat.
Det jag kommer ihåg som en barndomsskildring från bruket är
i själva verket lika mycket en historia i närheten av en stad,
Seppan är en förort till Stockholm. Det var Agneta Fagerström-Olssons
första större produktion, och den gav henne ett namn i filmsverige.
-- Filmen handlar om min uppväxt. Jag tyckte inte den fanns skildrad
på film, så jag gjorde det. Många barndomsskildringar
på den tiden var gjorda så som vuxna tror att barn är.
Det var inget jag kände igen alls, det kändes som lögn,
säger Agneta.
Kompromisslöss
Det jag tyckte om var kompromisslösheten i berättandet. Att
våga visa barns grymhet. Efteråt har jag tänkt att det
inte är en barnfilm, att barn inte är beredda att konfronteras
med den bilden, som krockar med deras egen självuppfattning. Öppenheten
och ärligheten i berättelsen kan göra den svår att
se på. Enligt Agneta har den tagits emot lika varmt av barn som
av äldre människor.
--Det är en ärlig berättelse, barn kan vara brutala.
Förort, kulturblandning, arbetarklass. Tre viktiga ingredienser
i allt som Agneta gjort genom åren. Majoriteten av familjerna i
Seppan är invandrare: finnar, ryssar, österrikare, polacker
osv. Det är vinter. Året är 1961. Svenska Sara, som bor
i en av disponentvillorna, och finska Pirjo, som bor i Seppan, är
trots klasskillnaderna bästisar. Pirjo har en pappa, veteran från
finska vinterkriget, som är våldsbenägen och lynnig, speciellt
då han har druckit. Pirjo uppvaktas blygt av klasskamraten Seppo,
som vägrar läsa morgonbön och prata annat än finska
i skolan. Seppo gör sig snabbt känd som något av en galenpanna,
ofta i färd med att göra farliga saker, t ex att jumpa på
isflak eller kasta sig undan tåget i sista sekunden på det
närbelägna järnvägsspåret. Olyckor händer.
Livet går vidare. Det finns en saklighet, blandad med medmänsklighet
och värme, som lyser upp filmen inifrån.
-- I Seppan jobbade jag mycket med amatörer, och det har jag senare
fortsatt med. Jag tyckte inte om tanken att placera in proffs för
att skildra den här arbetarmiljön, det funkade inte för
mig. Jag jagar de gyllene ögonblicken, och med amatörer handlar
det verkligen om att jaga, de kan inte arbeta sig in i en situation där
ögonblicken uppstår.
Såna ögonblick finns det rätt gott om i Agnetas filmer.
Efter den stora succén med Seppan haglade anbuden in i tusental.
Svaret blev i samtliga fall detsamma. Nej.
Jobba i nuet
-- Jag började göra film efter att ha prövat på
en massa annat, bland annat teater, och radio. För mig blev filmen
syntesen av alla konstformer. Jag kände t.ex. att teatern varit för
fast i rummet. Och så var det allt detta ältande om detaljer.
Film å andra sidan var friare och passade bättre mitt sätt
att skapa. Det handlar om att jobba med nuet, att fånga ögonblicken.
Dessutom har jag alltid tyckt att det är ett medium som har mycket
med drömmar att göra. Alltså att det innebär en frihet
också gentemot "verkligheten", berättar Agneta.
-- Efter Seppan tyckte många jag var en bra arbetarskildrare, och
ville gärna se mig fortsätta på den vägen. Men jag
är ju ingen Ivar-Lo! Jag vill inte binda mig, den begränsningen
klarar jag mig utan. Som konstnär är jag fri att skapa efter
eget huvud. Det var därför jag sa nej till anbuden. Filmen utvecklas
ständigt, och gränserna tänjs. Jag lever i den processen.
Det har inte varit svårt för Agneta att få jobba med
de projekt hon varit intresserad av. Hon hade visat vad hon gick för
och har sedan dess hållit fast i sin konstnärliga integritet.
Det att kunna säga nej känns också ibland som en befrielse.
Man kan räkna med det oväntade när det gäller regissör
Fagerström-Olsson. Plötsligt serverar hon oss <I>Hjälten<I>,
en uppväxthistoria av ett annat slag. Vi har bytt miljö, klass
och berättarstil. Filmen fick blandat mottagande i Sverige och väckte
mycket debatt om vad som är bra ock dåligt.
-- Det är min sköraste film. I den känner jag mig sårbar.
Den var svår och jobbig att göra, och den kommer mig allra
närmast inpå livet. Många tyckte att jag svek. Att jag
borde fortsätta berätta om arbetarklassen. Men det är en
film som jag fortfarande står för, trots all debatt den väckte.
Skådisar i centrum
Hon står förresten för allt hon har gjort. När jag
försöker fråga henne vad hon tycker om <I>Kärlekens
himmelska helvete<I> svarar hon undvikande att den gjorde hon då,
och nu är nu. Dessutom var den hur kul som helst att göra. Filmskapande,
precis som livet, är en kontinuerlig process. Utan den filmen skulle
det inte blivit någon <I>Hammarkullen<I>-serie, åtminstone
skulle den inte sett ut som den gjorde. Agneta är inte mycket för
att analysera och gräva i sina filmer efteråt. Det är
ett flöde som rinner hela tiden. Och ett ständigt experimenterande.
Kärlekens himmelska helvete började gro i stafettfilmen <I>Vi
ses i Krakow<I>, en del av Göteborg Film Festivals <I>Nittio
minuter nittital<I>.
-- Själva formen föddes där. I Krakow-filmen står
skådespelarna extremt mycket i centrum, tanken var att de skulle
äga arenan. Jag ville pröva att blanda teaterns och filmens
språk. Jag undersökte vilken nivå det går att lägga
sig på spelmässigt, var går gränsen, finns det en
gräns? Samtidigt kände jag igen min barndom, där ingen
talade tyst eller höll mun.
Vi ses i Krakow är en absurd, hysterisk och mycket intensiv kärnfamiljsupplösning.
En av de intensivaste kortfilmer jag har sett. Och personlig så
det räcker.
-- Filmmakare är skrämda av att det kostar så mycket
pengar att göra film, och de har rätt. Det är dyrt att
filma. Det skall inte betyda att de försöker vara alla till
lags. Som tur är förändras situationen nu. Vi får
en ny generation som gör nya sorts filmer. Den digitala tekniken
gör att vem som helst kan göra film. Jag ser en generation med
andra impulser och andra berättelser. Den rådande trenden av
feel-good filmer är snart över, tror jag.
Den lilla människan
Själv har hon alltid skildrat människor som måste slåss
för sin överlevnad. Det är där livet finns. I förorten.
Visst har hon romantiserat en del också i skildringen av det tillåtande
i det mångkulturella samhället. Den burleska fria stilen har
blivit ett kännetecken, och kanske ibland något av en begränsning
i ett skapande som så till varje pris vill vara fri från begränsningar.
Ur kaoset föds en massa energi, säger hon, som ständigt
prövar nya saker. I kärlekens himmelska helvete, som jag tyckte
var ojämn, fanns det också experimenterande för sakens
egen skull, ett spel nära klichéerna. Agneta rycker på
axlarna åt mina försök att vara kritisk. Hon tycks säga
att jag har rätt att tycka vad jag vill, men att det inte är
något att diskutera.
-- Jag vill visa den lilla människan, den i marginalen som inte
kommer till tals och som inte syns idag. Jag vill inte skildra det utifrån,
inte visa <I>dem<I> utan <I>oss<I>. När vi
gjorde TV-serien Hammarkullen satte vi upp vårt produktionskontor
mitt ibland höghusen. Folket på SVT Drama i Göteborg blev
förskräckta. De hade aldrig ens besökt Hammarkullen! Den
filmen väckte en del ont blod för att den var så politiskt
inkorrekt. Mest var det äldre, assimilerade invandrare och vissa
svenskar som retade upp sig. Vi ville gestalta människor, utan att
väja för nånting.
Hammarkullen är gjord i samarbete med Peter Birro, som skrivit manus.
De två synkar bra ihop, Peter har skrivit manus till TV-serien som
nu håller på att bli klar, <I>Den första zigenaren
i rymden<I>. Filmen är inspelad på DV i bl.a. Polen,
Rumänien och Bosnien. Alla medverkande är amatörer, romer,
som talar sitt eget språk. Detta är del två i Fagerström-Olssons
och Birros stora triologi om det nya Sverige, eller de nya grannarna.
På tal om grannar
Ända sedan Seppan har Finland figurerat i Agnets filmer. Det är
inte så konstigt. När hon växte upp hade hon mest finska
kompisar, vars föräldrar jobbade på Alfa-Laval. Hennes
bästis var finska. Sen den tiden har Finland och det finska alltid
haft en speciell plats i hennes hjärta. Hon säger sig gilla
mentaliteten i Finland, och i finska filmer. Barndomen och uppväxten
formar en, och är ett rikt förråd att ösa ur. I hennes
barndom förankrades Finland stadigt, och där sitter det ännu
idag
--Barndomen är en kappsäck man alltid bär med sig. Jag
känner mig mer främmande i en helsvensk miljö än i
en mångkulturell. Den förhärskande myten om det endimensionella
Sverige är förbi. Den kampen är över, och vi kan koncentrera
oss på andra saker.
Som att berätta goda historier.
Johanni Larjanko
Utbildning;
Dramatiska Institutet 1978-1980
Filmer, television etc;
1982 Jag går upp om morgonen med Girafferna, dokumentär -
regi
1984 Suzanne, dokumnentär - regi
1986 Seppan, TV-serie - regi och manus
1987 Hårga, dokumentär-regi
1989 Hjälten, långfilm - manus och regi
1990 Här har inte ens Ernst Rolf spelat, dokumentär
1990 Sista vinden från Kap Horn, TV - regi
1992 Vi ses i Krakow, kortfilm - manus och regi
1993 Kärlekens himmelska helvete, långfilm - regi
1997 Hammarkullen, TV-serie - regi
1999 Knockout, långfilm - regi
2001 Den första zigenaren i rymden, TV-serie - regi
Skådespelare;
Slumrande toner fjärran ur tiden, 1978
G, 1983
Sista vinden från Kap Horn
Det är morgon i en stad någonstans i Sverige. Ett fartyg har
förlist,
människor drunknat. En saklig radioröst rabblar upp de senaste
händelserna och på närmaste tidningsredaktion råder
en livlig aktivitet. Journalister vädrar morgonluft och tar sats
inför dagens texter. Stora rubriker hägrar i en svartvit värld
där allt är rätt eller fel, underbart eller hemskt. Och
medan nyhetsjakten går vidare sitter gamla Fanny (Soli Labbart)
inlåst i sin lägenhet och minns bilden av hav, skepp och frihet.
Ett annat hav, någon annanstans. Hon minns stormen, moderns gröna
spetsklänning, eldarna som tändes för att sjömännen
skulle hitta hem. Men de kom aldrig tillbaka och nu finns vågorna
och den kalla vinden från Kap Horn bara på tavlan som hänger
på väggen i hennes bostad. En bostad som hemvårdarna
besöker ibland. Inte för att de vill utan för att de måste.
Inte för att umgås utan för att utfodra henne med bananer
som vore hon en apa på cirkus. Men det är de som står
för både cirkusen och illusionen. Det är bara hon som
verkligen hör, ser och känner. Och just denna dag bryter Fanny
sig ut för att med den sexårige grannpojken Fredrik vid sin
sida söka sig mot havet. För att tända en eld som inte
slocknar.
Sista vinden från Kap Horn (1991) är en visuellt utmanande
och känslomässigt laddad film som rör sig i såväl
ett inre som ett yttre landskap. Mot bakgrunden av ett omänskligt
samhälle avtecknar sig porträttet av en människa som bär
på en historia om saknad, sorg och styrka. Soli Labbart och den
unge Fredrik Åden bjuder på ett superbt spel som ställvis
suddar ut gränsen mellan repliker och blickar. Ibland tycker man
sig ha hört ord när det i själva verket bara är skuggan
av ett leende eller en antydan till fråga som dragit över Fannys
anlete. Man kan med andra ord inte vara annat än imponerad av Agneta
Fagerström-Olssons visualisering av Gunilla Linn Perssons text. Persson
torde idag vara mest känd för tv-serien Skärgårdsdoktorn.
Silja Sahlgren
|