Film

Överlevnadshumor och gyllene ögonblick

Ett samtal med Agneta Fagerström-Olsson, filmregissör


<INGRESS>Järnvägsspår. Tåget kommer. Skog. En kurva. Barn.
Många barn, från olika kulturer. En känsla av fara. Vänskap. Det är nära dåtid. Skrapar man på ytan finns det kvar. Det gamla Sverige. Klassamhället. Samhället som mitt i all fattigdom lever och sparkar.<INGRESS>

-- Jag är ju inte nån ny Ivar-Lo Johansson, skrattar Agneta.
Berättelsen <I>Seppan<I> från 1986, har fastnat i mitt minne. När jag såg den tyckte jag det var den bästa barnfilm jag någonsin sett. Det tyckte för all del en hel del andra också, Seppan belönades med Prix Italia och första pris vid kvinnofilmfestivalen i Créteil, bland annat. Det jag kommer ihåg som en barndomsskildring från bruket är i själva verket lika mycket en historia i närheten av en stad, Seppan är en förort till Stockholm. Det var Agneta Fagerström-Olssons första större produktion, och den gav henne ett namn i filmsverige.

-- Filmen handlar om min uppväxt. Jag tyckte inte den fanns skildrad på film, så jag gjorde det. Många barndomsskildringar på den tiden var gjorda så som vuxna tror att barn är. Det var inget jag kände igen alls, det kändes som lögn, säger Agneta.

Kompromisslöss

Det jag tyckte om var kompromisslösheten i berättandet. Att våga visa barns grymhet. Efteråt har jag tänkt att det inte är en barnfilm, att barn inte är beredda att konfronteras med den bilden, som krockar med deras egen självuppfattning. Öppenheten och ärligheten i berättelsen kan göra den svår att se på. Enligt Agneta har den tagits emot lika varmt av barn som av äldre människor.

--Det är en ärlig berättelse, barn kan vara brutala.

Förort, kulturblandning, arbetarklass. Tre viktiga ingredienser i allt som Agneta gjort genom åren. Majoriteten av familjerna i Seppan är invandrare: finnar, ryssar, österrikare, polacker osv. Det är vinter. Året är 1961. Svenska Sara, som bor i en av disponentvillorna, och finska Pirjo, som bor i Seppan, är trots klasskillnaderna bästisar. Pirjo har en pappa, veteran från finska vinterkriget, som är våldsbenägen och lynnig, speciellt då han har druckit. Pirjo uppvaktas blygt av klasskamraten Seppo, som vägrar läsa morgonbön och prata annat än finska i skolan. Seppo gör sig snabbt känd som något av en galenpanna, ofta i färd med att göra farliga saker, t ex att jumpa på isflak eller kasta sig undan tåget i sista sekunden på det närbelägna järnvägsspåret. Olyckor händer. Livet går vidare. Det finns en saklighet, blandad med medmänsklighet och värme, som lyser upp filmen inifrån.

-- I Seppan jobbade jag mycket med amatörer, och det har jag senare fortsatt med. Jag tyckte inte om tanken att placera in proffs för att skildra den här arbetarmiljön, det funkade inte för mig. Jag jagar de gyllene ögonblicken, och med amatörer handlar det verkligen om att jaga, de kan inte arbeta sig in i en situation där ögonblicken uppstår.

Såna ögonblick finns det rätt gott om i Agnetas filmer. Efter den stora succén med Seppan haglade anbuden in i tusental. Svaret blev i samtliga fall detsamma. Nej.

Jobba i nuet

-- Jag började göra film efter att ha prövat på en massa annat, bland annat teater, och radio. För mig blev filmen syntesen av alla konstformer. Jag kände t.ex. att teatern varit för fast i rummet. Och så var det allt detta ältande om detaljer. Film å andra sidan var friare och passade bättre mitt sätt att skapa. Det handlar om att jobba med nuet, att fånga ögonblicken. Dessutom har jag alltid tyckt att det är ett medium som har mycket med drömmar att göra. Alltså att det innebär en frihet också gentemot "verkligheten", berättar Agneta.

-- Efter Seppan tyckte många jag var en bra arbetarskildrare, och ville gärna se mig fortsätta på den vägen. Men jag är ju ingen Ivar-Lo! Jag vill inte binda mig, den begränsningen klarar jag mig utan. Som konstnär är jag fri att skapa efter eget huvud. Det var därför jag sa nej till anbuden. Filmen utvecklas ständigt, och gränserna tänjs. Jag lever i den processen.

Det har inte varit svårt för Agneta att få jobba med de projekt hon varit intresserad av. Hon hade visat vad hon gick för och har sedan dess hållit fast i sin konstnärliga integritet. Det att kunna säga nej känns också ibland som en befrielse. Man kan räkna med det oväntade när det gäller regissör Fagerström-Olsson. Plötsligt serverar hon oss <I>Hjälten<I>, en uppväxthistoria av ett annat slag. Vi har bytt miljö, klass och berättarstil. Filmen fick blandat mottagande i Sverige och väckte mycket debatt om vad som är bra ock dåligt.

-- Det är min sköraste film. I den känner jag mig sårbar. Den var svår och jobbig att göra, och den kommer mig allra närmast inpå livet. Många tyckte att jag svek. Att jag borde fortsätta berätta om arbetarklassen. Men det är en film som jag fortfarande står för, trots all debatt den väckte.

Skådisar i centrum

Hon står förresten för allt hon har gjort. När jag försöker fråga henne vad hon tycker om <I>Kärlekens himmelska helvete<I> svarar hon undvikande att den gjorde hon då, och nu är nu. Dessutom var den hur kul som helst att göra. Filmskapande, precis som livet, är en kontinuerlig process. Utan den filmen skulle det inte blivit någon <I>Hammarkullen<I>-serie, åtminstone skulle den inte sett ut som den gjorde. Agneta är inte mycket för att analysera och gräva i sina filmer efteråt. Det är ett flöde som rinner hela tiden. Och ett ständigt experimenterande. Kärlekens himmelska helvete började gro i stafettfilmen <I>Vi ses i Krakow<I>, en del av Göteborg Film Festivals <I>Nittio minuter nittital<I>.

-- Själva formen föddes där. I Krakow-filmen står skådespelarna extremt mycket i centrum, tanken var att de skulle äga arenan. Jag ville pröva att blanda teaterns och filmens språk. Jag undersökte vilken nivå det går att lägga sig på spelmässigt, var går gränsen, finns det en gräns? Samtidigt kände jag igen min barndom, där ingen talade tyst eller höll mun.

Vi ses i Krakow är en absurd, hysterisk och mycket intensiv kärnfamiljsupplösning. En av de intensivaste kortfilmer jag har sett. Och personlig så det räcker.

-- Filmmakare är skrämda av att det kostar så mycket pengar att göra film, och de har rätt. Det är dyrt att filma. Det skall inte betyda att de försöker vara alla till lags. Som tur är förändras situationen nu. Vi får en ny generation som gör nya sorts filmer. Den digitala tekniken gör att vem som helst kan göra film. Jag ser en generation med andra impulser och andra berättelser. Den rådande trenden av feel-good filmer är snart över, tror jag.

Den lilla människan

Själv har hon alltid skildrat människor som måste slåss för sin överlevnad. Det är där livet finns. I förorten. Visst har hon romantiserat en del också i skildringen av det tillåtande i det mångkulturella samhället. Den burleska fria stilen har blivit ett kännetecken, och kanske ibland något av en begränsning i ett skapande som så till varje pris vill vara fri från begränsningar. Ur kaoset föds en massa energi, säger hon, som ständigt prövar nya saker. I kärlekens himmelska helvete, som jag tyckte var ojämn, fanns det också experimenterande för sakens egen skull, ett spel nära klichéerna. Agneta rycker på axlarna åt mina försök att vara kritisk. Hon tycks säga att jag har rätt att tycka vad jag vill, men att det inte är något att diskutera.

-- Jag vill visa den lilla människan, den i marginalen som inte kommer till tals och som inte syns idag. Jag vill inte skildra det utifrån, inte visa <I>dem<I> utan <I>oss<I>. När vi gjorde TV-serien Hammarkullen satte vi upp vårt produktionskontor mitt ibland höghusen. Folket på SVT Drama i Göteborg blev förskräckta. De hade aldrig ens besökt Hammarkullen! Den filmen väckte en del ont blod för att den var så politiskt inkorrekt. Mest var det äldre, assimilerade invandrare och vissa svenskar som retade upp sig. Vi ville gestalta människor, utan att väja för nånting.

Hammarkullen är gjord i samarbete med Peter Birro, som skrivit manus. De två synkar bra ihop, Peter har skrivit manus till TV-serien som nu håller på att bli klar, <I>Den första zigenaren i rymden<I>. Filmen är inspelad på DV i bl.a. Polen, Rumänien och Bosnien. Alla medverkande är amatörer, romer, som talar sitt eget språk. Detta är del två i Fagerström-Olssons och Birros stora triologi om det nya Sverige, eller de nya grannarna.

På tal om grannar

Ända sedan Seppan har Finland figurerat i Agnets filmer. Det är inte så konstigt. När hon växte upp hade hon mest finska kompisar, vars föräldrar jobbade på Alfa-Laval. Hennes bästis var finska. Sen den tiden har Finland och det finska alltid haft en speciell plats i hennes hjärta. Hon säger sig gilla mentaliteten i Finland, och i finska filmer. Barndomen och uppväxten formar en, och är ett rikt förråd att ösa ur. I hennes barndom förankrades Finland stadigt, och där sitter det ännu idag

--Barndomen är en kappsäck man alltid bär med sig. Jag känner mig mer främmande i en helsvensk miljö än i en mångkulturell. Den förhärskande myten om det endimensionella Sverige är förbi. Den kampen är över, och vi kan koncentrera oss på andra saker.

Som att berätta goda historier.

Johanni Larjanko

Utbildning;
Dramatiska Institutet 1978-1980

Filmer, television etc;

1982 Jag går upp om morgonen med Girafferna, dokumentär - regi
1984 Suzanne, dokumnentär - regi
1986 Seppan, TV-serie - regi och manus
1987 Hårga, dokumentär-regi
1989 Hjälten, långfilm - manus och regi
1990 Här har inte ens Ernst Rolf spelat, dokumentär
1990 Sista vinden från Kap Horn, TV - regi
1992 Vi ses i Krakow, kortfilm - manus och regi
1993 Kärlekens himmelska helvete, långfilm - regi
1997 Hammarkullen, TV-serie - regi
1999 Knockout, långfilm - regi
2001 Den första zigenaren i rymden, TV-serie - regi
Skådespelare;
Slumrande toner fjärran ur tiden, 1978
G, 1983


Sista vinden från Kap Horn

Det är morgon i en stad någonstans i Sverige. Ett fartyg har förlist,
människor drunknat. En saklig radioröst rabblar upp de senaste händelserna och på närmaste tidningsredaktion råder en livlig aktivitet. Journalister vädrar morgonluft och tar sats inför dagens texter. Stora rubriker hägrar i en svartvit värld där allt är rätt eller fel, underbart eller hemskt. Och medan nyhetsjakten går vidare sitter gamla Fanny (Soli Labbart) inlåst i sin lägenhet och minns bilden av hav, skepp och frihet. Ett annat hav, någon annanstans. Hon minns stormen, moderns gröna spetsklänning, eldarna som tändes för att sjömännen skulle hitta hem. Men de kom aldrig tillbaka och nu finns vågorna och den kalla vinden från Kap Horn bara på tavlan som hänger på väggen i hennes bostad. En bostad som hemvårdarna besöker ibland. Inte för att de vill utan för att de måste. Inte för att umgås utan för att utfodra henne med bananer som vore hon en apa på cirkus. Men det är de som står för både cirkusen och illusionen. Det är bara hon som verkligen hör, ser och känner. Och just denna dag bryter Fanny sig ut för att med den sexårige grannpojken Fredrik vid sin sida söka sig mot havet. För att tända en eld som inte slocknar.
Sista vinden från Kap Horn (1991) är en visuellt utmanande och känslomässigt laddad film som rör sig i såväl ett inre som ett yttre landskap. Mot bakgrunden av ett omänskligt samhälle avtecknar sig porträttet av en människa som bär på en historia om saknad, sorg och styrka. Soli Labbart och den unge Fredrik Åden bjuder på ett superbt spel som ställvis suddar ut gränsen mellan repliker och blickar. Ibland tycker man sig ha hört ord när det i själva verket bara är skuggan av ett leende eller en antydan till fråga som dragit över Fannys anlete. Man kan med andra ord inte vara annat än imponerad av Agneta Fagerström-Olssons visualisering av Gunilla Linn Perssons text. Persson torde idag vara mest känd för tv-serien Skärgårdsdoktorn.

Silja Sahlgren

Film


© Johanni Larjanko