Ny Tid 2.6.1994 -- Tema: det finlandssvenska (två texter, tidigare publicerade på finska i Helsingin Sanomats månadsbilaga).
(TEXT 1/2:) Vår hemliga utsända på special research i exotiska trakter. Läs om Den Finskspråkigas reportageresa i ett främmande land med främmande seder. Läs om mystik, paradoxer och vänliga infödingar -- inte alls långt härifrån
Kati Juurus:
Kom med oss till ett Finland, där mänskorna är toleranta och optimistiska. Där bor det bättre folket , en minoritet som majoriteten hatar och beundrar. Det är Svenskfinland , det svenskatalande Finland, den bekanta och trygga Mumindalen. Först där inser finnen verkligen att han eller hon är det: finskspråkig .
Tegelhusen gonar sig i skydd av häckarna, och de pastellfärgade trävillorna väntar i sina äppelträdgårdar på en ny sommar. Talgoxarna kvittrar, det droppar från takrännorna och på himlen finns inte ett spår av moln. Den Finskspråkiga gluttar över häckarna och beundrar.
Idyllen är trygg som i Mumindalen. Här i Grankulla talar nästan hälften av invånarna Mumintrollets modersmål, finlandssvenska. På Kavallvägen, i familjen Saaris kök, går diskussionen idag undantagsvis på finska, eftersom Den Finskspråkiga har kommit på besök.
En sommar i Sverige förändrade allt
En gång för länge sen hörde också familjen Saari till majoriteten, men en sommar i Sverige förändrade allt. Familjen flyttade till Grankulla, gick in för svenska som hemspråk och blev finlandssvenskar.
Nu har Hufvudstadsbladet redan kommit i många års tid och man har lärt sej att titta på TV-nytt. Nu frågar man helt naturligt "Hur står det till?" av grannarna. Och i slalomsektionen av Grankulla IFK utbyter man ditt och datt helt flytande, på svenska .
Barnen Ninno och Niklas är registrerade som svenskspråkiga. Hemma, i skolan och på gården talar de svenska, men med farmor löper nog också finskan.
Familjen Saari har inte behövt ångra att de gjort sig annorlunda, trots att den finska bekantskapskretsen nog undrade lite.
Men vad för märkligt är nu det? Ifall familjen Saari hade blivit romer, lappar eller ryssar -- det hade varit nåt att förundra sej över. Eller om en vit amerikan blivit puertorican. Eller en rikssvensk finnjävel .
Men familjen Saaris val förstår Den Finskspråkiga.
"Barnen har nu bättre utgångspunkt. Dagis, skolan och gymnasiet kommer dom säkrare in på. Också universitetet", säger projektchef Veli-Heikki Saari .
Den Finskspråkiga nickar. Också Den Finskspråkiga vet, att de svenskspråkiga oftare än finnarna går till gymnasiet och efter det till universitetet.
Men räcker det som orsak? Familjen Saari vet redan, att finlandssvenskheten är till nytta och nöje också på många andra sätt.
Kanske också Saari en gång i tiden kände osäkerhet när han träffade en finlandssvensk. För Den Finskspråkiga går det alltid så. Osäkerheten blir avundsjuka och avunden blir misstro och irritation.
I Helsingfors träffar Den Finskspråkiga på svenskspråkiga i spårvagnen. Varför pratar och skrattar dom så där högt? Tror dom kanske a vi andra inte förstår svenska, eller är de högfärdiga, funderar Den Finskspråkiga.
Den Finskspråkiga vet nog, att de kan finska. Däremot är den egna skolsvenskan rostig. Senast i Stockholm blev man tvungen att prata engelska. Det var genant.
På Fazers café hör Den Finskspråkiga, hur slanka finlandssvenska tanter fnittrar med varann över ett glas sherry -- eller är det punsch? Det irriterar henne. Varför sitter hennes egen mormor hemma och klagar?
Den Finskspråkiga funderar över presidentvalet. Hur naturligt och piggt det strålade kring Lillan. Var det därför också DenFinskspråkiga själv kom att rösta på Rehn, fast Den Finskspråkiga nog inte brydde sej särskilt mycket om hennes politik?Den Fikspråkiga knäpper på TV:n. Unga och vackra mänskor diskuterar rasism, på svenska. Alla har en åsikt, som de ivrigt vill föra fram. Den Finskspråkiga funderar, vad man skulle ha för svängig åsikt om rasismen att säga i TV, ifall nån nån gång skulle fråga. Inte vet Den Finskspråkiga. Känner ångest.
"Hurrit, perkele!" grymtar Den Finskspråkiga för sig själv. "Erhnrötter! Bättre folk! "
Den Finskspråkiga undrar om livet verkligen är lätt för finlandssvenskarna. Har dom det faktiskt kivogare ?
Riktigt kiva att du kom!
Den finskspråkiga stiger av Trafikverkets buss på Runebergsgatan och sätter kurs mot ett av marschaller upplyst Hanken . I aulan utbyter de svenskspråkiga kindpussar, handkyssar och glada hälsningar: "Mojn! Riktigt kiva att du kom!"
Den Finskspråkiga känner sej mycket utomstående och en aning overklig.
I synfältet flimrar det av grant siden, svart sammet, dekolletage, behandskade handleder, frackar med pingvinrygg, skimrande strass, pärlhalsband, pärl-leenden, höga tuperade frisyrer, snygga benor och ljuvt rodnande ansikten: ivriga studerande på första årskursen.
Den Finskspråkiga fortsätter med de andra till Fiskartorpet. Vi höjer enskål! Det hålls tal. Och nu ska vi sjunga!
På Svenska Handelshögskolans årsfest känner alla varandra, men Den Finskspråkiga känner ingen. Det stör inte, för omedelbart kommer någon artig ung man och räddar Den Finskspråkiga från ensamheten.
De är till största delen telningar från huvudstadsregionens vanliga medelklass. De har ett så smidigt sätt , funderar Den Finskspråkiga, de har umgängeskonsten i blodet.
De äså hänsynsfulla. Även om det bara skulle finnas en enda finskspråkig i ett sällskap på tio, så talar de finska. Det skulle inte ens falla dem in att tala sitt modersmål i butiken, på posten eller i banken -- utom på Aktia . Inte utgår de från, att finnarna skulle kunna svenska. De har monopoliserat tvåspråkigheten.
De har inget emot finnarna, trots att nästan alla har tråkiga minnen: som barn slängde en finne sand i ögonen, man blev hackad av en finne på krogen, en finne skällde i bussen. Sånt gör en försiktig.
Den Finskspråkiga har inte kommit att tänka på hur viktigt det är för en minoritet vad majoriteten tänker om den. Minoriteten må sen vara hur välbeställd som helst.
De tycker det är fint, att det bredvid "markka" står mark på den nya slanten. Det gjorde det inte på den gamla. Det finns ett symbolvärde i det.
Men den största och viktigaste symbolen är Elisabeth Rehns valframgång. När Rehn på årsfesten står upp för att hyllahankenismen, drunknar den mjuka, tantiga rösten extatiska applåder.
Den Finskspråkiga känner sig som en inträngling på en släktfest. Det är också fallet, nästan. Den hankenitiska ankdammen är som en stor familj, där man tar hand om också den svagaste medlemmen.
"Här skapas bekantskaper för framtiden. Det är det viktigaste med Hanken. Bisnesskontakterna föds här. Många veredan i god tid innan de blir färdiga, var de kommer att arbeta", säger Mathias Nylund från Grankulla. Efter Hanken har han jobb i sikte på sin pappas firma i elektronikbranschen.
Det är lätt att ironisera över Hankens ankdamm, men den skapar trygghet."Man lämnas aldrig ensam", säger Nylunds kurskamrat Annika Toivanen.
En klaustrofobisk borgerlig bubbla
"Finlandssvenskarna är världens mest välmående minoritet. Vi har goda förutsättningar vem man än jämför med. Rosa är en ganska stark färg i den finlandssvenska världsbilden", bekänner devenskspråkigas egen TV-kändis Stefan Randström för Den Finskspråkiga.
Randström med sin ponnysvans anses vara häftig, en finlandssvensk Turkka, eftersom han täcks snacka hangöarbetardialekt i TV. När Randströms program Talking Heads startade, gick linjerna på Finlands svenska televisn heta av samtalfrån skräckslagna tanter.
Va, håller inte alla finlandssvenskar ihop i alla fall, förvånar sig Den Finskspråkiga.
"Inte alls", bekräftar Randström och fortsätter att räkna upp finlandssvenska brister:
I de finlandssvenska småstäderna lever man i en klaustrofobisk borgerlig bubbla och håller koll på grannarna. I arbetarfamiljerna bjuder man inte in gäster. Vintarna igenom stirrar man på TV, på somrarna far man ut i båten och fiskar.
Den välbärgade överklassen är nog gärna solidarisk och tolerant. "Det är ju enkelt när man har råd med det. Fina mänskor träffar andra fina mänskor och sympatiserar med dom som har det sämre", beskriver Randström.
Randströms utläggning g avslöjar det kännetecknande draget hos en finlandssvensk kulturell intellektuell: han är självkritisk . Inser Den Finskspråkiga beundrande. Men så har ju Randström arbetarbakgrund. Han är en av de medelklasserade och utbildade stadsbor, som det blir av de svenskspråkiga donarnas barn.
Är svenska svetsare annorlunda?
Den finskspråkiga åker buss längs en slingrande bygdeväg genom de åboländska åkrarna och över Strömma kanal . Plötsligt är alla skyltar på svenska. Möbler, Antik, Livsmedel. DenFinskspråkiga har dykt allt djupare in i Svenskfinland , det svenskspråkiga Finland, som saknar namn i finskan.
Framme i Dalsbruk står brukets arbetarbostäder -- nätta, nyrestaurerade och till rimlig hyra
-- och gula herrgårdar längs de krokiga byvägarna. Det gamla har inte rivits, det nya sticker inte i ögonen.
Havet ligger intill och alla har båt. Snart kommer man igen ut till ön och fisket -- det är ju ett livsvillkor för en finlandssvensk.
Varför ligger månne de bäst bevarade gamla byarna och städerna i Finland längs kusten och är svenskspråkiga? undrar Den Finskspråkiga. Pojo, Fiskars och Dalsbruk, Borgå, Ekenäs, Kristinestad och Jakobstad ser alldeles annorlunda ut än Björneborg, Kouvola, Kuopio och Joensuu.
På kvällen har metallavdelningen fest på Folkets Hus i Dalsbruk. Det känns exotiskt: att det i Finland lever fabriksflickor och plåtslagarsvetsare som talar svenska.
På estraden spelar Showdown från Kimito svensktoppen , en svensk blanding av country, humppa och foxtrot. Pettäjän tie och Liljankukka skulle låta mycket svårmodiga i det här sällskapet.
Pensionärer finns det mycket av, och arbetslösa. Ungdomarna är nån annanstans, studerar, är på jobb, eller är utan jobb: i Ekenäs, Åbo och Helsingfors. Eller på sverigebåtarna.
Men gamlingarna dansar med flygande kravatter och med ryggen på polyesterskjortorna våt av svett. "Får jag lov?" frågaren manlig metallare en fru med minikjol och tio centimeters klackar.
Finns det nåt annat än språket som skiljer dem från finska arbetare, funderar Den Finskspråkiga. Också de röstar i valen på Andersson och Ahtisaari och oroar sig för sina arbetsplatser. De hatar helsingforsiskt bättre folk och skickar gärna sina barn till städerna i hopp om en bättre framtid.
Men hur många savolaxiska donare skulle berätta att de udit hem en kurdflykting? I Dalsbruk är det litet av en hederssak.
Och ingen säger ett ont ord om finnarna. Utom om dom unga män som kom på jobb till fabriken på 1970-talet och vände upp och ner på byn. Efter det har man inte längre vågat lämna ytterdörrarna öppna över natten.
"Men de var undantag", säger en penonerad fru och bjuder på vermouth ur en flaska som hon gömmer bredvid bordsbenet.
Den Finskspråkiga har hört, att finlandssvenskarna är toleranta. Nu ser, hör och tror finnen.
De svenskspråkiga arbetarna i Dalsbruk börjar verka väldigt sympatiska . De är öppna, pratsamma och nästan nyktra. Metallavdelningens fest stämmer sinnet i moll. Lite som i ett indianreservat: försvinnande folktradition.
"Ingen skillnad om barnen blir finsk- eller svenskspråkiga. Det viktigaste är att de kaninska", säger metallaren Bengt Lindström på ett sätt, som skulle få håret att resa sej på huvudet på en svenskafolkpartistisk språkpolitiker.De lindströmska barnen går redan i finsk skola.
När industrialiseringen satte igång, var arbetarna likamed svenskarna i kuststäderna. Nu finns det relativt sett flera svenska än finska jordbrukare, däremot långt färre industriarbetare.
Hur många helsingforsare har träffat på en svenskspåkig donare? Huvudstadens sista finlandssvenska arbetare tynar bort i tysthet, i pensionärsettorna i Vallgård och Sörkka.
De har inte haft nån nytta av svenskan, snarare tvärtom. De var en minoritet på arbetsplatserna, lärde sig att dölja sin svenskspråkighet, förfinskades. Så gick det senast när jobbkompisarna skällde dem för bättre folk.
Rätten att vara dålig
Den finskspråkiga kan lätt föreställa sig den finlandssvenska vänstersociologen Thomas Rosenbergs bekymrade observationer bland arbetarna stadda i förfinskning.
Rosenberg tycker att finlandssvenskarna borde ha rätt att också vara dåliga på svenska: kassor i Siwa, grundskötare och städerskor. Men det finns inte längre många platser där städerskorna talar svenska, ifall man inte räknar Åland. Och det gör man inte, för ålänningarna är inte finlandssvenskar, anser dom själva.
Forskaren äcklas av de tvåspråkiga, utbildade finlandssvenskar, som ber om ursäkt för sin bakgrund: "Finlandssvenskarnas främsta dygd är nuförtiden att kunna finska. De tyckeratt det inte passar sig att vara alltför svenskspråkiga. Finlandssvenskarna har ett kollektivt dåligt samvete", säger Rosenberg på flytande finska.
Enligt Rosenberg urholkar finlandssvenskheten sig själv inifrån genom att försöka vara finskare än finnarna själva.
Värst var det på 1970-talet, när en mängd barn ur goda hurri-familjer först blev stalinister och sen finnar. Rosenberg skulle kunna räkna upp många förlorade vänner.
Igen blir Den Finskspråkiga avundsjuk. Den Finskspråkiga kan inte föreställa sig, att nån sociolog nångång skulle sörja över att dom sämre ställda finnarna håller på att försvinna.
Rosenberg flyttade från Helsingfors till Åbo och därifrån till det ännu svenskare Lovisa "för att kunna vila i modersmålet". Men nu lar han om finlandssvenskheten som om en förlorad kultur, i förfluten tid.
Han representerar finlandssvenskhetens nationalromantisk-nationalistiska flygel, vars existens Den Finskspråkiga inte har haft en aning om. Rosenberg beundrar de enspråkigt svenska
österbottningarna, dessa Finlands basker. Deras underliga dialekt låter mera som norska än svenska och de skulle inte för ett ögonblick grubbla över om svenskheten är passande eller inte.
Ute på språkremsan
Den Finskspråkiga åker buss längs Riksväg Åtta , som klyver Österbottens slättland nästan linjalrätt från Karleby till Kristinestad. På bägge sidor, i den ställvis mycket smala språkremsan, bor en tredjedel av Finlands knappt 300.000 svenskar. De allra svenskaste av dem, en stor del kan inte finska överhuvudtaget.
Förbi oss flimrar hundratals växthus och snygga rödmyllade hus och gårdsplaner, men några rävfarmer syns knappast längre. Den Finskspråkiga letar med blicken intill svinstiorna efter rostiga traktorvrak och annat skrot, välbekanta syner från det inre Finland. Förgäves.
Däremot har de ställt upp röda mini-väderkvarnar på gårdarna, och postlådorna har pepparkakskanter. Vårsolen smälter en Muminpappa-snögubbe framför ett blåmålat hus.
Den Finskspråkiga smakar på de främmande bynamnen: Tjöck och Pjelax, Pörtom, Rimal och Solf . Invånarna är ättlingar till dom fiskare och småbrukare som började flytta från det nuvarande Sverige till den numera finländska kusten nångång på 1100-talet. Härifrån har man traditionellt emigrerat till Amerika och Sverige, i början av seklet och under 1970-talet. Och fortfarande är kontakten med grannlandet här tätare än annars.
När pojkarna i Skatila kör in till Vasa för att ragga brudar, så skräller rikssvenska Vikingarna i bilstereon. Mödrar och döttrar kollar upp det senaste skvallret i Damernas Värld : har Victoria en pojkvän, och hur går det för Lill-Babs? På semestern kör man över viken på färjan till Umeå och Stockholm är bättre bekant änHelsingfors.
Ur de här mänskornas synvinkel ser Finland helt annorlunda ut, inser Den Finskspråkiga. En ung man berättar att han simmade i en sjö för första gången som 25-åring. För honom är naturen detsamma som havet, kusten och öarna, semestern lika med båten.
På geografitiarna präntar man först in hemlandets viktiga orter: Borgå, Ekenäs, Dragsvik, Vasa... Få har varit i Uleåborg eller Kuopio. Vad skulle man där att göra? Redan i Björneborg, lappfjärdsbornas köpparadis, är det krångligt i butikerna när expediterna inte kan finska.
Den Finskspråkiga försöker sätta sig i deras ställe: Hur skulle det vara att hamna på ett sjukhus, där största delen av personalen bara skulle kun svenska? Eller om man borde köpa nya vindrutetorkare på bensinstationen.
Den Finskspråkiga tycker det skulle vara beklämmande att leva på en så smal kustremsa utan att kunna landets majoritetsspråk. Men de är så nöjda . Ifall man får ärende till finska sidan, så klarar sig den enspråkiga med teckenspråk, säger de.
Allt skulle stå väl till, tycker minoriteten, ifall Napakymppi, Karpo och dom gamla Suomi-filmerna skulle sändas textade till svenska -- Finlandsvenska Television är allför förfinad och huvudstadscentrerad för den jordnära österbottniska smaken. Alltså är man tvungen att titta på Sveriges TV .
Och det harmar förstås när finnpojkarna kommer på kvällarna från gränsbyarna. Dom sparkar hurri-pojkarnas bilar tillskrot.
EU skrämmer odlarna, men Klas-Erik Holm , husbonde, hyser tillförsikt. "Jordbrukaren är fri och sin egen herre. Jag skulle inte byta till nåt annat, EU må sen komma eller inte. Landsbygden avfolkas inte", säger Holm, trots att det inte heller på hans bruk finns nån som tar över.
Vilken optimism, beundrar Den Finskspråkiga. På kvällen buggar Holm med frugan på ungdomsföreningens dans. Den Finskspråkiga undrar inte längre över varför finlandssvenskarna mindre sjukliga, begår färre självmord och lever längre än finnarna.
"De saknar den för finnarna typiska manliga ångesten", skulle sociologen Thomas Rosenberg säga, ifall han var där. De svenskspråkiga har inte det tvång att klara sej ensamma, det ideal av oberoende, som mördar de finska männen.
Det beror inte på generna, att en svenskspråkig lantsare lever längre än grannbyns finska kollega, för nån genetisk skillnad att tala om finns inte. Det måste alltså bero på något så ffust som folkkaraktär eller kulturarv, resonerar Den Finskspråkiga.
En annan historia
Sanningen börjar klarna för Den Finskspråkiga. Finlandssvenskarna är alltså verkligen på något sätt bättre . De ärtolerantare, gladare, socialare och friskare än finnarna. Är de rikare också, frågar Den Finskspråkiga för sig själv.
Egentligen inte. Den finsk- och svenskspråkiga befolkningsstrukturen är i sto sett likadan: en enda stor medelklass, till största delen.
En gång var det annorlunda. Svenska talade godsägarna som adlats av kungen och svenska började de finnar som klättrade på samhällsstegen tala. När grundarna av Finlands industri -- Schaumännen, Sinebrychoffarna och Finlaysonarna -- kom till landet från Tyskland eller brittiska öarna, från Balticum eller Ryssland, tillägnade de sig elitens språk. De härskande stånden, adeln och borgerskapet var svenskspråkigt bättre folk . Bönderna och lantprästerna i det inre Finland talade finska.
På grund av historien vimlar närings- och affärslivet fortfarande av finlandssvenskar: Casimir Ehrnrooth, Gilbert von Rettig, Jarl Köhler, Christoffer Taxell, Tankmar Horn, Björn Wahlroos, Peter Fazer, Erik Hartwall, Georg Berner, Bertel Paulig, Christopher Wegelius, Krister Ahlström, räknar Den Finskspråkiga upp för sig själv.
Finnarna kan inte ens skryta med finskhetsrörelsen. Den startades ju av Snellman.
Det var tack vare finlandssvenskarnas historiskt starka ställning som de fick vidsträckta rättigheter inskrivna i Finlands regeringsform. Strängt taget är juridiskt ingenminoritet, utan en grupp jämbördig med majoriteten.
Därför måste varje finne lära sig svenska i skolan, fast bara 5,9 procent av alla finländare har det som modersmål. Och därför har varje finlandssvensk också rätten att gå i skola på sitt eget språk.
Dessutom har Den Finskspråkiga hört, att det är lättare för finlandssvenskarna än för finnarna att komma in på universiteten. Men statistiken säger att den finlandssvenska andelen högskolestuderande numera är nästan lika liten som deras andel av hela befolkningen.
Visserligen finns en femtedel av alla handelshögskolestuderande fortfarande i svska Hanken . I affärslivet kommer det alltså också i fortsättningen att finnas en stark svenskspråkig representation, räknar Den Finskspråkiga ut.
Varken pengar i sej eller ens utbildningen förklarar varför det finns så många finlandssvenskar i kulturlivet. Tove Jansson, Vivica Bandler, Jörn Donner, Walton Grönroos, Märta Tikkanen, Johannes Salminen, Asko Sarkola, Jonna Järnefelt, Birgitta Ulfsson, Ralf Långbacka, Bo Carpelan, Christer Kihlman, Erik Bergman, Stefan Lindfors, Georg Henrik von Wright, Alvar Gullichsen, Gösta Ågren, Kjell Westö, Kenneth Kvarnström, listan som Den Finskspråkiga går igenom i minnet är oändlig.
Varför är finlandssvenskarna så bra på allt, funderar Den Finskspråkiga irriterat.
Den Finskspråkiga har fått höra, att finlandssvenskarna uppskattar individuella prestationer och inte är så avundsjuka som finnarna. Skulle det vara orsaken? Eller beror det på att en medlem av en minoritet alltid blir tvungen att satsa lite mera än den som hör till majoriteten. Funderar Den Finskspråkiga.
Woodyalleniseringsprocessen
Nå, det jämnar ut sig, för inom kort dör finlandssvenskarna ut, tröstar sig Den Finskspråkiga. Fel. Även om finlandssvenskarna antal tills vidare minskar i en takt av 400-500 personer per år, så börjar deras relativa andel av Finlands invånarantal om några år till och med att växa.
Äktenskap med finnar sågs förr som finlandssvenskhetens undergång. Fram till 1970-talet blev barnen i tvåspråkiga familjer i allmänhet finskspråkiga.
Men nu håller tvåspråkigheten i själva verket på att bli finlandssvenskhetens räddning. Från och med 1980-talet, för första gången i historien, har majoriteten av barnen i tvåspråkiga familjer registerats som svenskspråkiga. De går i svensk skola, men lär sig hemma också en fullständig finska.
Ju bättre utbiling och ekonomi en tvåspråkig familj har, desto säkrare hamnar barnen i en svensk skola. Forskarna upplyser Den Finskspråkiga om att de fattiga och outbildadefinlandssvenskarna fortsätter att förfinskas. Däremot växer de välbärgade och utbildade svenskspråkigas -- eller snarare tvåspråkigas -- andel av befolkningen.
Finnarna har i decennier avundsjukt skällt finlandssvenskarna för bättre folk . Nu håller den refrängen faktiskt på att bli verklighet på nytt.
Sociologen Thomas Rosenberg målar upp en skräckbild för Den Finskspråkiga: finlandssvenskheten woodyalleniseras . När grundskötarna och mekanikerna försvinner, är alla finlandssvenskar snart författare eller affärsmän, privilegierade intellektuella, vilkas favoritnöje
är att diskutera den finlandssvenska identiteten. De rör sig suveränt mellan den finsk- och svenskspråkiga kulturen och plockar de bästa bitarna ur vardera.
"Vackra och djärva", konstaterar Rosenberg dystert.
Men Den Finskspråkiga förstår inte sociologens bekymmer. Den Finskspråkiga skulle också vilja vara vacker och djärv.
Den finskspråkiga antar, att Thomas Rosenbergs definition rymmer också såna finlandssvenskar som Paul Olin , skådespelare på teater Viirus i Helsingfors.
Olin röstar visserligen inte på Sfp, han tycker inte ens om Hufvudstadsbladet , finlandssvenskhetens kanske viktigaste stöttepelare.
Hankeiterna får honom att spy och societetsflickorna i Munksnäs att skratta.
Ändå har Olin och de allra borgerligaste finlandssvenskarna nåntinggemensamt: barndomens lyckliga, soliga somrar och underbara julaftnar i skärgården. Olin minns hur Tove Jansson kom till hembygdsjulfesten i Pellinge för att läsa muminhistorier.
På den festen sjöng man inte den tårdrypande Sylvias julvisa, utan dansade kring granen.
Räven raskar över isen och Morsgrisar är vi allihopa skallade finlandssvenskt jublande .
Inga finlandssvenska barn skrämdes sömnlösa av såna vaggvisor som Maan korvessa kulkevi lapsosen tie ('I jordens ödemark går barnets väg').
Den Finskspråkiga är övertygad om, att en finlandssvensk barndom är en stadig grund att flyga ut i världen från.
Arketyp i Evitskog
Den finskspråkiga åker lokaltåg ut till Kyrkslätt. Från stationen är det ännu många kilometer till Evitskog, som i fjol prisbelönades som årets by .
Där upptäcker Den Finskspråkiga att finlandssvenskhetens kärna finns, Svenskfinlands hjärta.
Utom jordbrukare bor där många tjänstemän som jobbar på andra orter, vanlig finlandssvensk medelklass. Under senare år har det också flyttat in finnar till det svenskspråkiga Evitskog, som har 600 invånare. Men de anammar snabbt byns seder och sätter barnen i den svenska skolan.
I Evitskog mår man bra. Byn är som en kara mell, det börjarDeFinskspråkiga redan bli van vid. Där finns också aktiviteter, som koncentrerat sig kring ungd omsföreningen . Den är en tydligt levande och trivsam gemenskap.
Idag är det premiär på revyn . Läktaren är helt fullsatt. Byborna är på plats, men finlandssvensk publik har också kommit från andra håll i Kyrkslätt och Esbo, ända från Helsingfors och Grankulla.
Revyn Hjälp! har förverkligats med byns egna krafter, liksom tiotals andra revyer runt omkring i Svenskfinland varje år. De är lättsamt ställningstagande folkkultur, som samlar folk från olika socialgrupper. Den Finskspråkiga funderar på, vilken den finska motsvarigheten skulle vara, men kommer inte på någon.
I äkta finlandssvensk anda av gemensamt ansvar är revyns höjdpunkt en rörande sång om flyktingar. Till skillnad från de andra numren har den en finsk titel: Mutakuono ('Dyngtrynet').
Nu svämmar Den Finspråkigas sinne redan över av beundran för finlandssvenskheten. Den Finskspråkiga vill utgjuta sig för nån. Under pausen i ungdomsföreningshusets aula träffar Den Finskspråkiga den leende och ungdomliga Pipsan Hellström , revyns produktionschef . Hellström är också jordbrukare, farmor och mormor åt sex barnbarn, och Sjundeå församlings kontorist. Två år i rad har hon arrangerat insamlingar för de lidande i Rumänien ochBosnien. De var stora framgångar.
Den Finskspråkiga känner att här har vi finlandssvenskhetens fullständiga arketyp, den moderna muminmamman . Den Finskspråkiga får lust att fråga Hellström, hur man blir finlandssvensk. Men täcks inte göra det.
Tanken lämnar inte Den Finskspråkiga ifred.
Ännu på lokaltåget hem funderar Den Finskspråkiga på det, märker Den nskspråkiga.
Om man ikväll skulle föreslå, att vi också
börjar med svenska som vår familjs språk.
Kati Juurus
(Texten har publicerats på finska i Nordens största morgontidnings färgbilaga, Helsingin Sanomats Kuukausiliite 16.4.94. Övers.: TS)
(TEXT 2/2:)
I huvudet på tre finlandssvenskar -- och en rikssvensk
_ Vad är en 'finlandssvensk' för ett djur? Eller är det en diagnos?
_ Psykoanalysen nedan utfördes av Ny Tid på beställning av Helsingin Sanomats månadsbilaga, där den publicerades 16.4.94. Dom ville ha synpunkter 'inifrån' på finlandssvenskheten, som komplement till Kati Juurus' reportage 'utifrån' (se sid. 12-13).
_ Vi skrev förstås mera än avtalat, och HS blev tvungna att stryka; i sej ett intressant test. Här är originalversionen, i äkta textkritisk edition. '$' inleder dom av HS klippta styckena, texten står i kursiv, och i slutet finns ett '$$' .
_ 'Hurri' är det finska, kärleksfullt förklenande namnet på alla svenskar: i Sverige och här hemma. Rubriken anspelar förstås på August Strindbergs kända "En galenpannas försvarstal".
Presidentvalet $lyfte fram dels två finlandssvenskar, dels två kvinnor.$$ När Elisabeth Rehn gick till final, var det sensationella inte hennes modersmål utan hennes kön. Slutsats: finlandssvenskar är vardag -- kvinnor nåt nytt i politiken. Är svenskarna alltså en större 'minoritet' i Finland än kvinnorna?
Utländska reportrar började fråga andra saker också: är finlandssvenskar liberalare mot sina kvinnor? Eller är de svenska kärringarna tuffare? Aj ja, har du också en kotiruotsalainen (hemmasvensk) där hemma?
$Finland är som bekant en mjölktölk: officiellt tvåspråkigt, men blir du intresserad av matreceptet eller reklamen på sidan så är det finska som gäller: årets Maitotyttö söks inte bland svenskspråkiga mjölkflickor. Som finlandssvensk lär du dej snabbt att vi har två parallella system. Staten Finland vet att två språkkulturer är en tillgång -- som en extra valuta i Finlands Bank. En valuta som dessutom betalar skatt.
Därför är staten finlandssvenskens bästa vän. Som marknad är vi däremot marginella; den som har kvar yviga fantasier om det "finlandssvenska kapitalet" och en köpstark, privilegierad svensk överklass kan fråga sej varför MTV inte gör reklam på svenska.$$
Jörn Donner definierade oss visserligen en gång som "Finlands juda. Och visst lockar parallellen mellan svenskarna på Finlands sydkust och judarna på USA:s öskust, med sina försänkningar i näringsliv, politik och kultur. Felet är bara: vi har ingen Woody Allen . Ärligt talat är de flesta av oss mycket tristare än Donner. Många finlandssvenskar är faktiskt så färglösa att man knappt märker att vi finns i rummet. Inte minst som vi byter till finska när nån annan kommer in. Att vara språkkameleont, eller bara artig, blir tidigt en vana.H:forssvenska barn byter språk i spårvagnen och på rasterna.
För att inte få på käften -- eller för att verka tuffare.
En tuff president med svenska som första språk hade förstås höjt profilen i spårvagnen; t är ett tag sen Mannerheim. 1956 var socialdemokraten Karl August Fagerholm en elektorsröst ifrån, d.v.s. ännu närmare än Lillan . Det borde nästan räknas. För den som är liten kan en position som god tvåa vara förmånligare än ett tillfälligt gränsöverskridande.
$En Elisabeth Rehn eller Claes Andersson $$ (HS: En finlandssvensk)om president hade kanske gett upphov till ett jäkla räknande i andra sammanhang. $Om staten bestämmer sej att bli småaktig är sex procent inte mycket att komma med.$$
En minoritet gör kanske klokt i att inte bli alltför synlig. Ingen önskar sej nåt finlandssvenskt holocaust fast planer åt det hållet ju förekom på 20- och 30-talet. Hurrit hörde tillsammans med ryssar, judar, kommunister och kapitalister tl Akateeminen Karjala-Seuras 'goda fiender'.
Nån kunde förstås få för sej att Åland är (eller borde bli) ett finlandssvenskt Israel. Men inte heller den kopplingen håller -- dels har ålänningarna aldrig rökt ut några palestinier, dels är det bara här i riket de räknas som finlandssvenskar. Själva anser de sej vara ålänningar.
Med andra ord: judar är mycket intressantare än finlandssvenskar. Och komplexigare. Fast det finns ju finlandssvenska judar.
Mental resa 1: Sverige
På tal om Åland, ett bra sätt att få reda på vad en finlandssvensk är är att skicka den till Sveri ge. Konfrontationen med en stad som Stockholm är de första timmarna alltid lika överväldigande; jag antar att en finne skulle känna sej på samma sätt ifall hon kom till ett New York där alla affiser och neonskyltar oväntat pratar finska (Cokis -- aito asia!) och där alla mänskor visar sej snacka en lite underlig finsk dialekt.
Men efter den första euforin ("mitt språk finns alltså! Trots allt!") kommer, säkert som amen i kyrkan, distinktionerna: MJUKA DJUR som namnskylt över en butik känns på nåt sätt oerhört rikssvensk. Eller deras språkliga och grammatiska moden, som nu det här att numera avsluta alla frågesatser med ett eller. ("Ska du ha ketchup också, eller?")
$Liksom deras paniska rädsla för råbarkade kraftuttryck, typ "fattig" (heter resurssvag) eller "gammal" (i Sverige är folk först yngre, upp till 50, sen medelålders till 80-90 ungefär. När faktum till slut måste erkännas, blir dom inte gamla utan äldre och tas om hand av äldreomsorgen. Det är lite som den där reklamen, Ingen vet ännu hur gammal en Volvo kan bli". Ingen vet ännu hur mycketäldre en svensk måste bli innan hon blir gammal.).$$
När man första gången såg en cykelhjälm, avfärdade man det automatiskt som en "typiskt rikssvensk" panik inför vardaglivets alla naturliga risker -- några år senare var hjälmarna förstås allmänna och vettiga också här. Så har det varit med de flesta innovationer, från kärnkraftskritik och kurser i gruppdynamik till maskkomposter. Ofta förmedlas innovationerna av finlandssvenskar.
Finlandssvenskens förhållan till mamma Svea är alltså mycket kluvet och ingenting känns bättre än att träffa en finne i Sverige och äntligen få prata lite hederlig finska med en vettig mänska igen. Många är de kärlekshistorier mellan finne och finlandssvensk som ta git sin början så: via förtal avom omöjliga svedupellarna. Två mindervärdeskänslor är större än en.
Ingenstans är finlandssvensken mera fosterländskt finländsk än utomlands; det tar sej t.o.m. löjliga uttryck. Som när dessa aningslösa vattusvenskar diskuterar försvar och vapen: spontant tänker jag, född 1952, att "ja, ja, dom snackar men vi har minsann varit i krig på riktigt, vi". Det är inte utan att man anser sej vara lite förmer: hellre vårt 'slaviska' tungsinne än rikssvenskarnas väloljade svada av ytligheter. Vi som vet behöver inte prata sönder livets stora frågor... Det är minsann vi som står för Öst och allvar -- jag, Dostojevskij och Ismo Alanko ...
Sådär kan man för ett ögonblick glömma att hemma i Finland sätts vi finlandssvenskar i precis motsatt position: som lokala representanter för Väst med dess slipade babbel. Brecht sa visserligen att vi finländare tiger på två språk, men faktum är ändå att somliga av oss -- t.ex. svenskarna och karelarna -- tiger ganska pratsamt.
Dessutom har bilden förändrats sen Brecht var här: idag tiger vi på ett språk, svär på ett annat och tittar på tv ett tredje -- Bold & Beautiful .
I nordiska sammanhang, har teatermannen Bengt Ahlfors påpekat, är finlandssvenskarna i sitt esse: eftersom vi uttalar vårt konstiga ålderdomliga språk så fantasilöst tydligt, anses det vara en universalsvenska som t.o.m. vissa danskar förstår. $Därför uppfattar varje finlandssvensk sej automatiskt som det nordiska seminariets drottning/kung: suveränt flyter vi omkring som självutnämnda experter på allt som har med Finland, Bastun, Ryssland, Sovjet, Revolutionen (1918), Kriget, Folket och det verkliga Livet att göra.
I den här euforin ligger ett omedvetet förtryck av och säkert en omedveten revansch på de närvarande finnarna, som alla omedelbart börjar tala mycket sämre svenska än dom annars skulle. Slutet känner vi alla till: på kvällen den första dagen hittar seminariets finne och seminariets islänning varandra, i baren, och tillbringar sen resten av veckan på tu man hand -- ibaren och på rummet. Detta är oundvikligt av två orsaker. Dels den gemensamma, mycket säregna dryckeskulturen; dels det gemensamma språket (engelska).
Mental resa 2: 'finska Finland'
Nåja. Det här är förstås karikatyren. Lika sant är att$$ språket svenska är långt större i Finland än antalet finlandssvenskar. Pakosta eller alldeles frivilligt. Damernas Värld köps inte i kioskerna enbart av finlandssvenska damer. Språkliga färdigheter från gästarbete i Sverige dyker upp i butiker på de mest skilda håll i landet. $Tytti från Pori diskuterar plötsligt flytande med vår gäst från Sverige. -- "Åhå, så du har kunnat svenska hela tiden?" -- "Nå int har jag lärt mej annat än i skolan, men här bodde en flicka från Närpes förra månaden. Så jag fick lite övning".$$
Dagens yngre finnar har en passiv kunskap i svenska $(ifall skolsvenskan nu inte helt förlamat den)$$ som stöds av vår närvaro och samtidigt, av samma orsak, sällan får övning -- behöver bli aktiv. Att historiska kosmopoliter som Olavi Paavolainen, J.K.Paasikivi eller Otto Wille Kuusinen skrev lika bra på svenska som finska och att Minna Canths gäng beställde böcker från Danmark var inte så underligt i den tidens fifty-fifty-kulturmiljö. Idakan vår finlandssvenska radiokanal fortfarande intervjua en stor del av landets politiker på svenska, men det verkar ibland vara deras enda övningstillfälle. Därför är det roligt att höra flytande intervjuer med Aarne Saarinen (gick i svensk folkskola) eller f.d. Hanoi Rocks-Andy Mc Coy (lärt sej i Sverige), eller Auli Hakulinen eller Jouko Turkka (allmänt begåvade).
Kari Peitsamo har nyligen sällat sej till dom språkligt befriade med en platta på hemlagad gladsvenska ("Vi ska dansa rock i kväll") och följer därmed upp traditionen från M.A.Numminen ("Som en gymmiboll kommer jag tillbaks till dej"). $Numminen är dock en mycket seriös ruotsin harrastaja; som färsk student i 60-talets Helsingfors tyckte Somero-ynglingen att alla dom intressanta diskussionerna fördes av radikala finlandssvenskar och att det var pinsamt att gänget bakom tidskriften FBT alltid skulle byta till finska när han körde dom ut till Claes Andersson i sin VW-buss.$$
Den forna svenska överklassen var ganska jämnt spridd över landet, men för oss kustsvenskar -- den absoluta majoriteten av minoriteten -- är det alltid lite utomlands och äventyr att åka till finska Finland, som vi kallar det mesta öster om Kokkola och norr om Tölö. Radions svenska station försvinner i brus och skyltarna bekräftar: nu finns du inte längre. Finlandssvensken har ofta en dragning till det morbida. Att just jag skulle höra till den sista generationen låter intressant och känns trevligt dramatiskt. Den finlandssvenska litteraturen gick t.ex. slutgiltigt under redan 1898, med Topelius' död, åtminstone enligt alla samtida bedömare.
Idag används svenska inte i förvaltningsråd och på ministermöten. Ifall det är vad den forna svenska makteliten menade med undergång så hade de rätt.
De flesta av oss finns ju kvar.
$På orter som Tammerfors var myten svenskatalande bättre folk sann (vad man nu sen menar med 'bättre'). Idag hittar den flyktiga besökaren pittoreska avlagringar av kökssvenska:
Ottakaa sekaan sokeria ja kretaa ja kastakaa, uppmanar Linkosuo-kaféets plastunderlägg. Och på arbetarkulturmuséet lär vi oss att stans första riktigt stora industribyggnad heter Kuusvooninkinen.
Det nyöppnade muséet är tvåspråkigt, vilket är politically correct eftersom upproret det skildrar -- 1918 -- var det. Åtminstone i Nyland -- jag har själv hemma ett exemplar av Finlands Folkkommissariats Notisblad. Det skulle kanske ha platsat här, som en liten markering.
Längre bakåt i historien är det skriftliga materialet till stor del svenskt. Besvärande svenskt, tycks vissa muséer och utställningar anse: ibland ges vi nämligen en pedagogiskt 'förbättrad' historia med urkunder och kartor s.a.s. retroaktivt översatta till ett begripligare språk. Gränsen är svår att dra men 'handskrifter' och bandinspelningar av en Snellman som lärt sej finska efter döden känns nog tillverkade av nån Wilbur Smith (ur Orwells 1984) som inte tänkt på att den historia han mutar in kanske är bort från nån annans.
På hemväg från finska Finland passerar jag min födelsekommun. I mitt pass heter den, helt korrekt, Helsinge, trots att
Helsinge idag existerar lika litet (och utan andra jämförelser) som staten DDR gör det. För att förhindra kaos uppfanns namnet Vantaa när Helsingin maalaiskunta vuxit till köping och stad, Jag var med på namnbytes-nyårsfesten framför kommunalhuset 1972 och visst kändes det snopet att Helsingfors inte varit mera logisk. Hade stan hetat finns Helsinginkoski så hade Helsinge inte behövt skrotas. Å andra sidan bekräftade namnbytet bara ett faktum: re dan 1933 fick Helsingin maalaiskunta finsk majoritet. DDR blev 40 år, Helsinge 621, förr eller senare flyttas alla gränser.$$
Den vid det här laget smått paranoida finlandssvensken ser en skylt som kanske kan ge tröst: ISO STOBE 15:-- . Trafikenv tuffa lånord går lyckligtvis inte i enbart i riktningen finska-svenska. Där vi säger paha, lama, tarra, moka, kela en juttu och på tarjous (eftersom det låter helt hyvä, hördu ), så säger ni kroppa, boltsi, spåra, fyrkka, $kotti (från förskott),$$ och jeesata. Att ABLOY står för Ab Låsfabriken -- Lukkotehdas Oy minns ingen längre, inte heller att rosk är gammal nordiska. Vi tror i sann självcensorisk anda att det är ett finskt lånord som bör bekämpas!
Det var en gång eflicka från finska Lappland som kom till Helsingfors.
Kämppäkaverina var de första finlandssvenskar hon träffat och hon lade märke till tre utmärkande drag: 1) dom var bra på att
övertala myndigheter att dom skulle få bo kvar i huset dom ockuperat för att skydda det från rivning 2) dom använde exotiska matredskap, bl.a. vitlökspress , 3) dom sa 'liksom' så ofta att hon tog in det i sitt artistnamn: Rosa Liksom.
Mental resa 3: småstaden:, Lovisa. Av Tapani Ritamäki
Egentligen är alla finlandssvenskar småstadsbor, inte ens i Stor-Helsingfors är vi stora, knappt 40.000. Men om svenskhesa är en håla saknar den s.g.s. alla andra typiska småstadsdrag. Det konstiga med platser som Ekenäs, Hangö, Borgå, Lovisa -- ur mellannylänningens synvinkel -- är ju att det egna språket där inte är nåt man klär av sej i samma ögonblick man klär på sej ytterrocken. Att svenska kan nå över tröskeln och fungera som utespråk, som gångbar valuta i butiker, barer, banker och på polisstationen är rena exotiken för huvudstadshukaren som är van vid att hemma-språk är för hemma-bruk, eller på sin höjd nåt man kan plockafram på Stockmanns, om expediten råkar ha Sveriges flagga först på bröstbrickan.
I Lovisa finns inget Stockmann, men nog "HK:s länk på special idag". Såna slogans är vardagsmat i småstadens skyltfönster fast utvecklingen också där ersatt de gamla helsvenska närbutikerna med anonyma Popsi- och Rabattimarketar. Reklam på svenska fungerar förstås som signal att här säljer också språket, inte enbart varorna. Dessutom är det en signal om att vi faktiskt äter samma billiga mat på båda sidor. Den berömda finlandssvenska köpkraften som svenskfinlands hesari -- Hbl -- försöker locka annonsörer med syns inte till -- i annat fall borde det ju under lenkkin inte bjudas ut länk utan oxfilé.
Lika myskot för hesasvensken, om man envisas med henne som norm, är att småstadens typgalleri är så brett, nästan som i ett vanligt samhälle. Att bonga en finlandssvensk pultsare på Helsgfors gator är lika unikt som att skåda en vitryggig hackspett. Det betyder inte att finlandssvenskar är nåtslags japaner -- allergiska mot sprit och därför inte dricker den -- eller dricker, men tål den bättre. I Lovisa, där jag växte upp, var sämre talande -- sluddrande -- svenska folk en lika naturlig del av gatubilden som dom som gjorde det på ensimmäinen kotimainen. Regeln att avvikande beteende blir mindre avvikande om man avviker på finska gällde förstås också där. Men identitetsfvandling har inte samma utsikter att gå hem i en småstad, grannarna låter sej interiktigt luras hur mycket man än byter språk.
Svenskspråkiga donare då? I princip borde dom ju förekomma överallt där det förekommer don, och det gör dom också, man
bara inte hör nåt. Medan stadijobbarn i praktiken är utrotad, förutom kanske på Hufvudstadsbladets sätteri, kan man i Lovisa fortfarande hitta arbetsplatser där finlandssvenskar helt fräckt talar svenska med sina finska kompisar. Ohotad är dethär slags arbetsplats kultur inte där heller, arbetare låter farligt vänster varsomhelst och vänster passar inte in i bilden av oss som SFP-trogna undersåtar.
Det som inte passar in behöver man inte heller bry sej om, kanske förfinskningen i donarkretsar kunde ha varit långsammare om det funnits lite mer identitet att gripa till än en Stadin kundi-musikal på Svenska Teatern -- också den så sent (slutet av 80-talet) att kunden kunde stöpas i betryggande nostalgitappning. Seppo Heikinheimo har nånstans triumferat att finlandssvenskar är som smältande is i grogglaset -- i så fall är svenskspråkiga donare redan whisky.
Och hurri-hatet? Själv har jag bara ett sånt minne från Lovisa, när jag en kväll på stamkrogen satte mej fel, på en finskspråkig stol. "Vitun hurri, sä istut pikkukaverin satulalla!" Försöken att mobilisera ett gäng som kunde ge oss på käften rann visserligen snöpligt ut i sanden när det visade sej att större delen av finnarna ilokalen var våra kompisar.
Att luften gick ur alla försök till det slags frontlinjer var oundvikligt, bekantskaper över språkgränsen var nödvändiga för vemsomhelst som inte ville dö av tråkighet. Det var ju "finska skolan" som alltid ordnade dom bästa festerna med dom bästa banden. (Dom bästa, och dom enda. Vår skola hade stans bästa jugend-oament och dom var alldeles för bra för att spys ner.)
Att det häftiga går på finska, då som nu, är inte riskfritt. Självförakt är inte lättare att handskas med än andras förakt, men så länge minoritet och majoritet är ungefär lika stora kan man söka sej hackkycklingar utifrån. Från Borgå, eller senare när Lovisa blev atomstad, i nyinflyttade.
Att ha Nordens största byggarbetsplats på tio kilometers avstånd betydde inte bara affärer -- ett år sålde det lilla lovisaalkot mest sprit i hela landet -- utan också sociala problem, knivdråp blev rutin för polisen men i gengäld kunde den svenska och finska ursprungsbefolkningen tillsammans sitta på krogen och svära över "jävla savolaxare". Det som kunde ha blivit språkbråk blev ett, kanske inte mindre smärtsammen ändå övergående, urbant problem.
Man kunde dessutom suras i blandad grupp på båda språken. I småstaden vågar också finnar som inte hör till den bildade klassen tala svenska. Det handlar inte bara om mera övning, utan snarare att det finns nåt annat än skolvarianten, med alla plågsamma minnen, att ta till.Gatspråket, dialekten, är ett bra sätt att lura oss kinkiga finlandssvenskar, den låter liksom mer avancerad -- på samma sätt som skolsvenskan lurar, åt andra hållet.
Fanns det förresten nån orsak att vara sur på savolaxarna? När jag i början av 80-talet samlade in namn för att rädda ett gammalt trähus gick det betydligt trögare när dörren öppnades på svenska. "Nää, inga ids vi, va e det nu ti spara på?". Finnarna, speciellt i de nya bostadsområdena, skrev däremot på genast, och allt kan inte bortförklaras med att de var obekanta med de sociala mönstren -- allt du undertecknar nu kan användas mot dej senare. I Lovisa var det ofta finnarna ledda av den tyska men förfinskade stadsarkitekten Elmar Baader-Meinhof Baadermann som stod för "svenska"
värden som miljömedvetenhet och kulturvilja. Om inte förr så avslöjades det när stadsfullmäktigeordföranden (SFP) var den som ivrigast körde igenom att stans gamla bokhandel vid torget ersattes av ett plum bankpalats (som idag förstås har visat sej helt överdimensionerat).
Visserligen var det de nyinflyttade finnarnas fel att de kulturhistoriskt värdefulla gatuskyltarna med svenska överst måste skruvas ner när befolkningsräkningen svängde om på minoritet och majoritet (1980).
Atomboom är Lovisa ensamt om men i mindre plötslig skala har samma sak skett på andra håll. Det fanns t.o.m. länge SFP-kretsar som ville undvika industrialisering av svenskbygder föratundvika majoritetsspråksbyte, och naturligtvis maktbyte. Och som därför såg Jan-Magnus Janssons period som handels- och industriminister på 70-talet, med storindustrietableringar i bl.a. Sköldvik och Lovisa, som ett svek. En radikal mänska skulle förstås säga att det bara bekräftar att kapitalet inte har någå språk, inte ens i Svenskfinland.
(PS i maj: Enligt sociolog Thas Rosenberg, nyinflyttad småstadsbo, har förfinskningen i Lovisa accelererat så långt att t.o.m. svenskan i butiksfönstren idag är non-existent)
Mental resa 4: bygden:, rocken:, TV:n
$Gula fält och gråa lador, timme efter timme. Det flacka österbottniska kustlandskapet, på svenska även kallat Pampas, är näst största finlandssvenska området efter Nyland, och språkligt sett mycket mera homogent. Det är sommaren 1982 och jag är på väg på finlandssvensk rockfestival. Den lilla österbottniska byn Molpe gör historia nom att arrangera nåt som ingen vet om det ens är möjligt.
Sen nåt år har debatten plaskat på: kan det finnas en finlandssvensk rockkultur? För den finska rocken blev punken ju den definitiva självständighetsförklaringen -- att inte bara H:forssvensken Isokynä Lindholm, plus Hector och Juice, utan hela efter xgenerationen gör rock på finska (ibland t.o.m. om landet Finland) blev äntligen en självklarhet. Punkens energiurladdning av gör-det-själv-mentalitet smittade. Och kan ni så kan väl vi?
En gång i Savolax på keikka
Då ville int ett enda dober shejkka
Dom sa: "Spela lite heavy för oss"
Ja sa åt dom: "Vi skular aldrig heavy"
Då ropa schacke: "Pistä soimaan levy"...
Viktor Hurmios språkfinurliga humorrock blev en finlandssvensk kultklassiker, likaså några plattor av energi-angstiga Ragnar Hare från Jakobstad. På nivån lokala källarband, små festivaler och enskilda projekt har rockandet rtsatt. Ändå blev det aldrig riktigt det tryck vi hoppats i vår dröm om en finlandssvensk rockkultur (a scene, som man säger på engelska). De 200.000 islänningarna gör mycket tuffare rock. Är vi (trots egen radio) alltför splittrade som publik? Är rocken (liksom filmen) för resurskrävande?
Eller är sanningen helt enkelt att vi inte är tillräckligt heavy?
Det intressanta var, så här i efterhand sett, vilket problem själva idén "finlandssvensk rock" var i mångaSTR>s skallar. En paradox, ett möte mellan två helt oförenliga begrepp: det visade sej att ordet "finlandssvenskt" åtminstone för oss som vuxit upp i h:forstrakten aldrig betytt annat än byråkrater och medelklass, spelmansstämmor och allmän försiktighet... raka motsatsen alltså till rockens fysiska och sexuella utelev else, dess potentiellarebelliskhet och 'primitivitet'. Mycket kan en finlandssvensk vara, men aldrig rå?...
I rockdebatt och den samtidiga diskussionen om Tapani Ritamäkis enligt den dåvarande Hbl-redaktionen alltför 'råa' (d.v.s. finsk- och engelskinfluerade) språk i hans rockrecensioner på Hbl:s kultursida (dom refuserades allt oftare)
såg vi en chans att bryta upp vad vi såg som en mental blockering -- att bryta genom tråkighetsvallen och skapa en (för oss) positiv finlandssvenskhet.
Pinsamt nog vaju 'systemet', alla dom vi ansåg att vi slogs mot (inklusive dåvarande ministern Christoffer Taxell), lika rock-frälsta. "Urban finlandssvensk ungdomskultur är just vad vi behöver, oberoende av innehåll", resonerar man i hur officiella instanser som helst -- bakom den aktuella satsningen i Helsingfors på musikalen med det adekvata namnet Hype ('bluff') finns alla dom tunga finlandssvenska institutionerna som sponsorer, inklusive Hufvudstadsbladet, Kulturfonden och Helsingfors Sparbank.
Kring 1981 debatterades alltså frågan om finlandssvensk rocks möjlighet inte bara i ungdomsblaskan Österbottniska Posten utan också i dagstidningen Vasabladet -- ofta på ledarplats. Det här låter förstås löjligt med tanke på rockens egenmytologi om "rebeller som bryter fram underifrån som en gatans revolt". Men som jag själv optimistiskt påpekade, frågan om det går att skriva litteratur på finska hade likaså stötts och blötts i spalterna i åratal innan Aleksis Kivis Seitsemän veljestä kom och gjorde frågan onödig.
Att debatten om den finlandssvenska rockens möjlighet fördes på hög nivå berättar fr.a. nåt om finlandssvenskhetens lätt besvärade förhållande till populärkulturen. Den 'medelklassighet' som sociologer talar om har sina nackdelar -- som Erik Wahlström har påpekat, "man kan gå och dansa på finska i Stockholm men inte på svenska i Helsingfors".$$
Finlandssvenskheten är mycket gutenbergsk , vi är bra på tidningar och litteratur, men också intima former som teater och radio är väl fungerande språkliga fotfästen.
När det resurstunga och bara delvis språkliga mediet TV byggdes upp i Finland, var det svårare att hitta en rättvis nisch för språkminoriteten. En av huvudfrågorna för den nya svenskösterbottniska mobiliseringen under 70-talet var utopin om en egen, finlandssvensk tv-kanal.
Mycket kring denna fråga föddes den österbottniska hurrar- rörelsen (namnet togs efter det finska ordet för svenskar). Pamfletten Hurrarna skrevs 1974 av en grupp österbottniska intellektuella som program för en positiv regionalism (varför finns t.ex. de svenskagymnasierna och högskolorna nästan enbart i södra Finland?) men också för en allmänt mera högröstad minoritetspolitik. Hurrare som poeten Gösta Ågren (senare Finlandia-prisvinnare) och Ralf Norrman anklagade huvudstadssvenskarna -- hukarna (kyyrääjät) -- för flathet och anpassning till döds, t.ex. just i tv-frågan. Personligen minskar jag inte , löd det oemotsägbara slagordet.
Vi vet hur det gick: ingen finlandssvensk tv-kanal, hittills, men svenska programblock vissa kvällar som förhoppningsvis är lättare att undvika för dom som hatar svenska än ett program här och ett där. Medan vissa svenska tittare klagar på att svenska program textas till finska, finns det finska tittare som anser att dom svenska programmen är alltför bra och att dom fiffiga redaktörerna i fråga borde tvingas jobba på finska istället. $En intressant form av förvänt beröm, men resonemanget futsätter a) att alla svenskar är perfekt tvåspråkiga och b) att dom som inte är det slutar betala licensavgiften (kryssa för: färg-tv /svartvit tv / tv utan ljud?).$$
Skämt åsido kan man påstå att FST ger hög standard för pengarna och, inte minst, satsar på dialog: Café Kafka, Eldfängt och Talking Heads har blivit några av TV:s viktigaste program i den vägen.
Nån andel har kanske hurrarna i detta. Dom österbottniska intellektuella var en påle i köttet på sydborna. Själva syns dom inte särskilt ofta, inte i TV åtminstone. Böle ligger liteavsides till, från Vasa sett.
Mental resa 5: Enpartistatens frisinne
Jag tror det var essäisten Sven Willner som hittade på begreppet "den finlandssvenska enpartistaten", för att (med en känga åt två håll) fånga sammanhållningens avigsidor. Språkpartiet SFP har i valen ett stadigt stöd på kring 80% (dock inte 100%, vilket man förleds att tro när t.ex. valstatistik i tv behändigt förkortar partiet till "ruotsalaiset").
Även om valkretsen Svenskfinland alltså kan framstå som ett borgarens idealsamhälle, så visar sej mången god medel-sfp:are överflyttad till Sverige vara en god medel-socialdemokrat. Sanningen om finlandssvenskens 'verkliga' politiska sympatier under 'normala' förhållanden lär vi aldrig få veta, (ifall nu inte Landsbygdspartiets Marita Jurva lyckas genomföra sin plan att deportera oss alla till Åland).
Både SDP och Vänsterförbundet har reell svensk verksamhet, bl.a. varsin veckotidning -- Arbetarbladet resp. Ny Tid. Och det finns mer eller mindre svenska orter som är mer eller mindre vänsterdominerade -- Hangö, Jakobstad, Dalsbruk. Men för Medelfinlandssvensson gäller nog nu och för evigt att "SFP är det enda parti som gör något för finlandssvenskarna".
Utan tvivel har modellen ett språk -- ett parti fungerat. Myntets andrasida är att partiet fått eller tagit sig en roll som finlandssvenskarnas 'stat' och att kritik eller illojalitet ibland uppfattas som ett slags statsförräderi. Hegemonin är mest drastisk i en del kommunstyrelser, i tidningspressen (ännu enhetligare än den finskspråkiga) och inom kulturlivet, där Partiet har sitt eget dotterbolag för skattefri sponsorering -- Svenska Kulturfondens årliga stipendieutdelning är bra PR och tacksamhetsekonomi.
$I motsats till motsvarande situationer i f.d. Sovjetunionen eller andra enpartistater,$$ vet få av dom finlandsenskar som får eller blir utan Kulturfondens pengar att detta urval gjorts av Partiet självt. De flesta tänker sej att det ligger till som med t.ex. Hufvudstadsbladet -- formellt obunden och "bara i praktiken" ett SFP-organ. Rent logiskt skulle det onekligen se snyggare ut ifall finlandssvenska kulturpengar skulle fördelas av t.ex. Folktinget (som är sammansatt av dom partier finlandssvenskarna röstar på). Men Svenskfinland är inget DDR och Ole Norrback ingen Honecker, varför skulle Partiet avstå från ens ett par procent av sin makt?
$För mej personligen har jag aldrig ansökt om pengar av Kulturfonden/SFP, av tre orsaker. Dels risken att inte få: jag har bättre meriterade bekanta som systematiskt skickat in sina papper i 10-20 års tid, alltid förgäves. Dels riskenatt få och alltså framstå som ännumera tandlös och ofarlig än dessa kompisar som aldrig får. För det tredje tycker jag det gärna kan få finnas åtminstone en finlandssvensk som inte sen är tack skyldig. $$
Finlandssvensk liberalism & frisinne då? Ja och nej. Finlandssvenskar är för en liberal flyktingpolitik -- på den punkten är Rehn inte Ilaskivi . Dels 'vet' vi hur det känns att vara små, dels vill vi hsällskap och (mindre altruistiskt:) de redan nu osynliga finlandssvenskarna smälter in ännu mera i ett samhälle med klart synliga minoriteter.
Riksradion har ett program utan motsvarighet i de finska kanalerna: varje måndag klockan 13 diskuterar Anneli Nikander och Carlo Rostami i Broar ämnen som kan tänkas intressera flyktingar och invandrare, från finländsk rasism till arabisk musik.
Men frisinnet på Hvudstadsbladet räckte inte för att släppa igenom en Elisabeth Rehn-kritisk text av tidningens dittillsvarande kolumnist Leif Salmén på Hbl:s ledarsida före andra valomgången. $(Det var ungefär som när Ruben Stiller uttalade sej om en chef för Radiomaffian: där gick gränsen -- trots att Salmén använde betydgt sakligare argument än "kökkötraktori"). Hbl:s chefred. Bo Stenström blev tvungen att i radioprogrammet Riks-Ett! förklara att "kvalitén" på Salméns texter sjunkit. Till Stenströms försvar kanförstås sägas att de flesta journalister åtminstone var förvånade -- just för att han allmänt betraktas som hygglig och liberal. Att $$ Salmén efter det här lovat att inte medverka i Hbl, $ så länge "hycklaren Stenström" sitter kvar, förvånar mindre.
En kväll i februari har sitoutumaton vasemmisto vid Helsingfors Universitet bjudit in ett par av oss för berätta om den finlandssvenska vänstern. Detta har aldrig hänt mej förr: ett tjugotal finskspråkiga ungdomar intresserar sej för våra små cirklar och ställer frågor i över två timmar. Vi snackar mest om dom heroiska ti derna på 70- och 80-talet när en del av det vi skrev om i Ny Tid -- feminism, kärnkraft, östeuropeiska dissidenter -- var icke önskvärda debattämnen i den finska vänstern. Kansan Uutisets redaktörer sågs smygläsa vår tidning, som nånsorts farlig undergroundblaska, skryter vi.$$
Mental resa 6:: Rädslor
$Språkmajoriteten tänker knappast på det, men för en del barn handlar finlandssvenskhet om att man växer upp med en rädsla -- eller skam. Inte nödvändigtvis rädsla få på käften på gården eller mobbas, inte rädsla för butikstanten eller Suomalaisuuden Liitto. Utan rädsla för att hamna isituationer där ens finska inte räcker till, där man inte klarar sej -- finskt uttryck: bli såld på marknaden.
Det är sällan mera dramatiskt än att nån lågstadieelev skolkar dom dagar finska står på läsordningen. Och det finns ju så många andra hemskheter i barndomen. Ändå kunde man undra vilka spår det sätter. Att kissa i sängen? Att vara dålig i finska? Om det talas mycket lite.
Ur anmälan för ett språkprogram i radion:
"Hur klarar du dig på finska? Kan du presentera dig, fråga efter rätt buss och beställa resebiljetter? I Sano vain!, Riksradions nya kurs i finska, får du lära dig det här och en massa annat. Sano vain! är en kurs för vuxna som har baskunskaper men som inte är vana att tala finska. Kursen riktar sig alltså till litet längre hunna nybörjare som vill koncentrera sig på att lära sig de ord och uttryck som behövs i lätt vardagsfinska. ... Sano vain! är ett resultat av de önskemål om en nybörjarkurs i finska för vuxna som under flera års tid har ställts till Utbildningsredaktionens språkprogram."
De suveränt tvåspråkiga -- Donner t.ex. -- är förstås en minoritet inom minoriteten, även om man kan få en annan uppfattning om man besöker t.ex. ett högstadium i en helsingforsskola. Det känns som att stå i vilket finskt klassrum som helst, med den pikanta skillnaden att alla elever av nån orsak förstår din svenska hur bra som helst -- dekan t.o.m. fylla i ditt frågeformulär med lite inbördes hjälp ("hei mitä on 'identitet'?").
Nånstans mellan de suveränt tvåspråkiga donnrarna och de suveräntnspråkiga ålänningarna befinner sej de flesta finlandssvenskarna. Det är ganska självklart, men behöver sägas. Ofta glömmer vi det själva. Det är en sak att klara sej helt åkej -- ihan jees i snabbköpet eller med finska kompisar, en annan att hänga med i en nödsituation, uppfatta skrapiga högtalarröster, eller reda ut känsliga personliga saker där allt hänger på ordens valörer.$$
7. Mentala resor mellan språken. Av Anna Rotkirch
Resan mellan finskan och svenskan är en lång och riskfylld safari. Få språk i Europa är så olika varandra till satsstruktur, klanger och ordförråd. Min resa böade på gården, vid A-trappans ingång. "Vi släpper int in dej om du int kan tala finska. Kan du ens räkna till tie?" Jag kunde. Men det lät ändå fel, "kaksi" i stället för "kaks". Jag ville inte leka på gården mera.
Men jag ville lära mig finska. I min svenska skola i södraste Helsingfors fanns det barn som tog privatlektioner för att klara gymnasiets andra inhemska. Det tyckte jag var löjligt -- det fanns andra sätt att lära sig finska i Finlands huvudstad, som mamma sa. Fast vilka? Hemma fick vi tio mark för varje bok vi läste på finska. Detfungerade inte, vi valde förstås de tunnaste. Men hjälp av skolans skickliga finska lärarinna lärde jag mig alla grammatikregler, och inför studenten läste jag hela Hesaris ledarsida varje dag. Uppsatserna blev felfria, men min talade finska lät förstås hopplös. I klassens finska grupp var vi två flitiga flickor som kunde skriva och inte tala, och tio pojkar som kom från tvåspråkiga hem och kunde tala men inte skriva. Vi flickor var ordentligt hatade: alla skrattade när jag sa 'hän' i stället för 'se'. Råast skrattades det när en av oss översatte en mening till "pienet linnunpennut" ('små fågelvalpar').
Förnedringen löstes upp först under den tryce, som jag några år senare dansade med en finsk historiestuderande som först under andra sången märkte min accent. Aj är du finlandssvensk? Plötsligt hade jag nått fram. Gränslandet bakom mig låg öppet och solbelyst. Det avgörande var förstås att jag fått finska vänner.
Förälskat mig på finska; äntligen sett det inifrån som ett lockande och innerligt språk.
Nu talade jag till vardags mera finska än svenska. Jag insisterade inte på att min sambo skulle lära sig tala svenska med mig. Jag träffade gamla skolkamrater och skämdes då de sade 'hän' i stället för 'se'. Själv talade jag ju flytande. Jag började skriva journalistiska och vetenskapliga texter på finska. Texterna kom tillbaka med rättelserpå varje rad. Du kan inte skriva finska, fick jag höra. Förvåning. Jag skrev för finlandssvenska tidningar. Hur gör du så många språkfel, fick jag höra.
Förvirring. Jag försökte klargöra saken i min dagbok, men hittade inga ord.
Det var dags att skynda tillbaka. Nu blev principen att läsa litet svenska varje morgon.
Resan mellan finskan och svenskan är en livslång safari. Jag avundas fortfarande Dagens Nyheters artiklar för deras smidiga språk. Jag lider fortfarande många veckor efter varje utrikesresa, tills jag igen kan tala hygglig finska.
De svensk-finsk-tvåspråkiga är som "fågelvalpar" -- vilse eller logiskt omöjliga.
Lyckligtvis gav Gud oss den finlandssvenska lyriken.
8. Främlingens syn: Rikssvensk i Finland. Av Ulrika Milles
$Möjligen är mitt återvändande till Finland en arkaisk längtan efter att bli igenkänd av en grupp. En dag insåg jag att jag, till hälften, också är invandrare i Sverige, mitt finska/finlandssvenska ursprung krävde min lojalitet och jag såg på Sverige med andra ögon. Jag ville ha både den svenska ytligheten, smidigheten, organisationsförmågan och den finländska mörka storheten, bristen på inställsamhet. Jag ville att det skulle synas på mig både i Finland och Sve rige, vara påtagligt som ett nytt språk. Finlandssvenskar är somnationella syskon till svenskar, och de är inte bara spännande i sig själva, deras halvsyskon Finland kommer på köpet.
Svenskfinland är ön jag kastat mig i land på. Om den inte fanns med sin mytologi och sitt förflutna skulle jag vara hemlös. Det är något vagt hotfullt över Finland (dess flyktingpolitik, djupare kris, leverlådor) som blir tydligt hos minoriteten. Paradoxalt tror jag att finlandssvenskarna för kssvenskar symboliserar trygghet, ett tidigt, och förlorat, folkhem. Vrakgods, inte isbitar, i grogglaset. Deras svenska är både ålderdomlig och extremt anglosaxiskt influerad (allt man säger ska ha en point), deras tidningar tunna och chauvinistiska, insändarspalterna sant demokratiska och konservativa (alla får komma till tals, nästan alla använder titlar och formellt artigt tilltal).
Vivica Bandler sa i en debatt i Stockholm i december förra året (masochistiskt döpt: "Sveriges och Finlands gemensamma år, är de värda att minnas?") att ordnyanser snabbare uppfattas på svenska, medan känslomässiga reaktioner alltid blir staare på finska.
Finlandssvenskarna är alltså kvarlevor från ett bättre utvecklingsstadium, då vi svenskar hade både känslor och nyanser. Funnes inte finlandssvenskarna skulle vi tvingas uppfinna dem.$$
9. Ett ord på vägen
Att som finne motarbeta den svenska biten av Finland skulle vara dumt -- vid sidan av finnarna finns det ju inget annat folk iärlden som förstår och bryr sej om det finska så mycket. Att skaffa en ny, lika intresserad minoritet skulle kräva hundratals år av tålmodigt arbete.
Dessutom skulle Finland vara tråkigare utan tvåspråkigheten. Inte för att finlandssvenskarna i sig skulle vara så extremt sprittande -- utan för att skillner i sej är intressanta.
Finlandssvenskar är ofta lite klaustrofobiska: de tycker ankdammen är ett trångt rum. Men litenhet är som vi vet relativ. Det är inte alltid storleken som spelar en roll, utan simkunnigheten. Och också en ankdamm kan spegla himlen.
text:
Trygve Söderling (där inte annat påstås),
Tapani Ritamäki, Anna Rotkirch, Ulrika Milles
Anm.: Utom förkortningarna, $angivna med kursiv$$ finns förstås mindre, stilistiska ändringar i HS' finska version. Den viktigaste är att de flesta påståenden i första person ("jag") förvandlats till passiv ("man"). Detta torde inte enbart bero på finskans konventioner, utan också på HS'.