Svenska Finlands folkting beviljades år 2001 bidrag från flera fonder och samfund, för att förverkliga ett projekt vars syfte är att öka förståelsen och toleransen för Finland som landet med två språk. Projektet, Svenska på stan, drog i gång i maj 2002 i Helsingfors och den största synligheten för gemene man fick kampanjen veckorna kring Svenska dagen 2002. Behovet av Svenska på stan är uppenbart eftersom det svenska språket har fått en klart undanträngd roll under de senaste 30 åren. Detta bekräftas även av professor Erik Allardts analys i Folktingets undersökningar Ett land – två språk samt Svenska på stan.

Svenska på stans primära mål var att skapa ett samhällsklimat där gamla fördomar försvinner och där tröskeln för att tala svenska offentligt sänks. Språklagen som trädde i kraft den 1 januari 2004, ställer nya krav på myndigheterna och Svenska på stan var också ett led i att förbereda myndigheterna på kraven i och med den nya språklagen. Kampanjen var i initialskedet primärt inriktad på huvudstadsregionen. År 2003 fick Folktinget medel av Kulturfonden för att fortsätta och fördjupa kampanjen i huvudstadsregionen, samt för att utvidga kampanjen till andra regioner där svenskans ställning också är hotad.

Folktinget valde att genomföra kampanjen i två mindre städer, Karleby och Lovisa. Folktinget valde att döpa om kampanjen från Svenska på stan till Päivää God dag. Detta på grund av att språkförhållandena är så annorlunda i dessa städer jämfört med Helsingfors. I Lovisa är språkfördelningen 40 % svenskspråkiga och 60 % finskspråkiga medan motsvarande siffror i Karleby är 20 % och 80 %. Språksituationen i både Karleby och Lovisa är oroväckande. Benägenheten för svenskspråkiga att använda finska i kontakt med såväl kommunala som privata instanser har under årens lopp ökat i de båda städerna. Svenskan har i allt högre grad fått ge vika för finskan, och man hör allt mindre svenska på stan. Diskussioner om den språkliga situationen både i Karleby och i Lovisa har under flera års tid förts i Svenskfinland och icke minst på Folktinget. Karleby och Lovisa valdes ut, bland annat på grund av att det i städerna och deras kranskommuner bor ett stort antal enspråkigt svenska personer. Det är viktigt att rätten till svensk service för dessa personer är tryggad.