Starten år 1919

Ett finlandssvenskt Folkting, bestående av representanter för Svenska folkpartiet, valdes år 1919 i syfte att verka för tryggandet av svenskhetens framtid i landet. När Folktinget skulle grundas inbjöds även de finlandssvenska socialdemokraterna i ett brev att delta i bildandet av ett svenskt Folkting, men socialdemokraterna ställde sig avvisande till inviten och brevet blev inte ens besvarat.

Betydelsefulla krav under startåret, som gällde bl.a. kyrklig och kulturell autonomi samt svensk militär, blev delvis uppfyllda, varför folktinget kunde upplösas 1920.

Nystart och breddning på 1940-talet

Folktingsidén återupplivades år 1941 inför hotet att karelska flyktingar skulle tilldelas jord i de svenska bygderna. Hösten 1940 tog SFP i detta syfte kontakt med Finlands Svenska Arbetarförbund och denna gång blev reaktionen positiv. Också den borgerliga organisationen Svenska vänstern beslöt att inträda i Folktinget. Dess medverkan blev emellertid inte långvarig. Även ålänningarna kom med vid Folktingets nystart 1941.

På Folktingets initiativ tillsattes en statskommitté för att undersöka möjligheterna att åstadkomma fred mellan nationaliteterna i landet. Fortsättningskriget avbröt emellertid kommitténs arbete. Ett konkret resultat Folktinget presterade var att man kom överens om att gemensamt fira den 6 november som Svenska dagen.

Framstötarna i kolonisationsfrågan blev däremot inaktuella sommaren 1941 då fortsättningskriget utbrutit och den finländska krigslyckan återgett landet de områden, som förlorades i vinterkriget. Folkdemokraterna anslöt sig till Folktinget 1946.

Nytt valsätt på 1970-talet

Fram till år 1970 valdes Folktinget genom allmänna val, ofta i samband med kommunalval, då personer som räknade sig till den svenskspråkiga befolkningen fick avge röster även för folktingskandidater.

I dag väljs Folktingets ledamöter i samband med kommunalval på så sätt att antalet avgivna röster på svenskspråkiga kandidater avgör partiernas mandatantal i Folktinget. Folktinget består av 75 folktingsledamöter av vilka Åland vid sidan av kommunalval har rätt att utse 5 ledamöter.

Folktingets kris på 1970-talet

En kris i början av 1970-talet höll på att göra slut på Folktinget som ett finlandssvenskt samarbetsorgan. Krisen växte fram via en rätt så obetydlig oenighet mellan Svenska folkpartiet och Finlands Svenska Arbetarförbund när det gällde valet av talare till Svenska dagens huvudfest. Socialdemokraterna stod i tur, men man valde en rikssvensk officer. Detta kom mitt i striden om den s.k. kustkanalen, dvs. en särskild finlandssvensk TV-kanal, som Folktinget gick in för, men som var mycket omstridd. FSA ville ha en förbättrad svensk service i de tillbudsstående kanalerna och såg kustkanalen som ett helt orealistiskt projekt. Valet av talare till Svenska dagen blev droppen som fick bägaren att rinna över och socialdemokraterna såg det hela som ett bevis på att SFP utnyttjade Folktinget för att köra över FSA och binda upp socialdemokraterna vid ståndpunkter som FSA inte omfattade.

Efter segslitna förhandlingar kunde man i augusti 1977 nå en överenskommelse, enligt vilken Folktingets verksamhet omorganiserades. Avtal uppgjordes mellan Svenska folkpartiet i Finland, Finlands Svenska Arbetarförbund, Demokratiska Förbundet för Finlands folk och Åländsk Samling. Det "nya Folktinget", som skapades genom detta tvärpolitiska avtal, har sedan 1979 uppburit statsunderstöd.

Vid Svenska Finlands folktings session i april 1989 beslöts att ovannämnda avtal skulle ses över och moderniseras. Övriga politiska partier och grupperingar representerade i folktingsfullmäktige erbjuds att ansluta sig till avtalet.

I avtalet skrevs bl.a. in:

• att Folktinget enligt folktingslagen har till uppgift att främja förverkligandet av Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter och att Folktinget är ett samarbets- och diskussionsforum i sådana frågor som avtalsparterna kommer överens om.
• att Folktinget förverkligar dessa uppgifter genom aktiv bevakning av finlandssvenskarnas språkliga rättigheter, genom information om finlandssvenskarna och svenska i Finland, genom utredningsarbete och genom bevakning av utbildningsfrågorna samt genom en aktiv språkskyddsverksamhet.
• att Folktinget verkar för att samarbetet mellan de svenskspråkiga riksdagsmännen befästs och utvecklas.
• att Folktinget inte äger kompetens att fatta beslut vilka berör Åland i frågor som sorterar under den åländska självstyrelselagen och åländska självstyrelseorgan.
• att följande beslutsordningar tillämpas:

1. Enkla majoritetsbeslut när det gäller utformningen av folktingets arbete och tjänstemännens verksamhet. Alltid i personalfrågor och praktiska frågor i samband med olika folktingsarrangemang.

2. Konsensus, som bör omfatta alla politiska grupperingar i styrelsen eller majoriteten inom dessa grupperingar. Tillgripes då två eller flera styrelsemedlemmar representerande majoriteten inom sin politiska gruppering anser ifrågavarande ärende vara av grundläggande ideologisk natur.

Under hela 1990-talet och alltfortfarande har Folktingets verksamhet utvecklats och breddats. Bland annat har flera stora satsningar och kampanjer gjorts för att öka det finska Finlands förståelse för landets tvåspråkighet. I dag har Folktinget byggt och fortsätter att bygga upp en stabil plattform för sin verksamhet via en ny uppdaterad språklag och en ny folktingslag. För närvarande är samtliga svenska eller tvåspråkiga partier som är representerade i riksdagen också med i Folktingets verksamhet.

(Sammanställt av Folktingets viceordförande Tomy Karlsson med hjälp av "Uppslagsverket Finland", boken "Som en stubbe i en stubbåker" samt av Folktinget utfärdade handlingar).