Genom att dra fram Daytonavtalet som sådant i måndagens DN (11.12.95) har Wilhelm Agrell och Jesus Alcala i någon mån hjälpt analysen av läget på traven. Det var en god journalistgärning av dem att äntligen breda ut själva avtalstexten (med dess i sanning skriande motsägelser) över hela denna utmärkta tidningssida.
Inspirerad härav vill jag lägga fram ett par invändningar och ytterligare funderingar kring Daytonavtalet. För det första har Agrell & Alcala (och DN) direkt fel i sak när de påstår att avtalstexten är (eller har varit) hemlig. Den har nämligen stått att läsa i Internet, i sin helhet, med bilagor och brev. Den 27 november fick jag själv via Helsinki Citizens' Assembly's (HCA) elektroniska postlista nys om att avtalstexten finns till hands i World Wide Web. Det var Herbart Ruitenberg, en holländsk socialdemokrat, som per e-mail erbjöd sig att skicka texten till alla intresserade. Jag beslöt emellertid att på egen hand leta fram daytonavtalet via WWW, helt enkelt genom att ge "dayton" som sökord i ett av de allmänna och för alla internetanvändare tillgängliga söksystemen (Lycos). Det var då jag fann, att USAs utrikesministerium hade lagt in en prydlig hypertextversion av Daytonavtalet redan den 1 december.
Men viktigare än denna fråga om avtalstextens tillgänglighet är trots allt frågan om dess synlighet och dess plats i våra medvetanden.Det som står i Internet är visserligen offentliggjort; och Internet är förvisso en viktig ny form av offentlighet, som också ger medborgarna nya möjligheter att följa med och gripa in i det internationella skeendet (på den här punkten vore det befogat att åter knyta an till J. Habermas' tankar om "offentlighetens strukturomvandling"). Men publiken tar knappast på egen hand itu med att läsa officiella handlingar, de må sedan anlända genom brevluckan eller per datanät, såvida inte intellektuella journalister först blåser liv i deras egentliga innehåll.
Agrell och Alcala skriver att Daytonavtalet är det viktigaste fredsavtalet sedan fredsavtalen efter andra världskriget. Deras slutsatser om avtalets innebörd är emellertid så dystra att en historisk parallell till det första världskriget och det därpå följande Versailles-avtalet eventuellt skulle ligga närmare till hands. Hur som helst kan det vara fruktbart att försöka placera in Daytonavtalet i detta historiska perspektiv. Samtidigt är det skäl att understryka vad som kunde kallas en realpolitisk synpunkt: krig går ut på att med våld ändra på vissa rådande styrkeförhållanden; fred, i sin tur, avspeglar helt enkelt de resultat, dvs den nya styrkebalans, som uppnåtts. Så förhåller det sig också med Daytonavtalet, som i grunden uttrycker en ny styrkebalans mellan serber och kroater i f.d Jugoslavien. Avgörande i detta krig var de kroatiska styrkornas "återerövring" av Krajina i augusti, vilket tvingade Milosevics' Serbien att ta skeden i vacker hand och sätta sig vid förhandligsbordet. Bosnien med sin unga självständiga republik har inte kunnat göra stort mer än att anpassa sig till de realiteter som Serbien och Kroatien kämpat om att slå fast, dvs till just det, som står i Daytonavtalet, när vi som Agrell och Alcala först klär av avtalstexten de vackra principer som "det internationella samfundet" däri har låtit inskriva.
Avtalets största motsägelse är väl denna, som Agrell & Alcala förtjänstfullt (och delvis i detalj) utreder: å ena sidan stadfäster det resultaten av den etniska rensningen och upphöjer Bosniens delning i en serbisk, en kroatisk respektive en bosniakisk entitet till grundlag; men å andra sidan ska alla flyktingar få återvända till sina hemorter och alla mänskliga rättigheter respekteras enligt föreskrifterna för en stat och ett samhälle där olika nationaliteter och minoriteter framlever fredligt sida vid sida.
Jag vill trots allt, i motsats till Agrell & Alcala, skönja en strimma av hopp precis i denna motsägelse. Daytonavtalet säger inte bara en hel del om hur (olyckligt) läget egentligen är i Bosnien efter detta balkankrig utan det berättar också något om vilket läge man kan och bör eftersträva. Poängen är att de flesta fredsavtal sluts endast för att bli upphävda. Frågan är egentligen inte om utan _hur_ (med vilka metoder) man lyckas upphäva dem. Just i den här meningen kan det vara lärorikt att jämföra med fredsavtalet efter första världskriget, som så att säga upphävdes genom det andra världskriget, alltså med våldsamma metoder. Vad vi nu måste inrikta oss på är att Daytonavtalet i detta avseende snarare liknar freden i Europa efter andra världskriget, som vi européer faktiskt har lyckas upphäva med fredliga medel. För var inte freden efter andra världskriget när allt kommer omkring den fred, som upphöjde Europas delning, kapprustningen och det kalla kriget till högsta lagar och principer?
Agrell & Alcala går i mindre utsträckning in på Daytonavtalets betydelse för världsfreden än på dess följder för framför allt Bosnien. Själv finner jag faktiskt denna aspekt på avtalet mer oroväckande än avtalets ovannämnda, inneboende motsättningar som ny "lag" för Bosnien. Ty i Daytonavtalet står det ju utsagt i klartext, att "auktoriteten överförs" från FN till NATO. Därmed kan detta avtal visa sig bli den första spiken i FNs likkista.
Mikael Böök