Förenta Nationerna har föresatt sig att minska fattigdomen i världen med hälften fram till år 2015. Oberoende av exakt hur fattigdom definieras är dess halvering ett mål som kommer att vara mycket svårt att nå.
Som en etapp på vägen bör GATS-avtalet skrotas och ersättas med nya internationella avtal om tjänster och tjänstehandel. Detta mål kommer inte heller att vara alldeles enkelt att förverkliga. Men om nu fattigdomen i världen åtminstone till en del är resultatet av (i och för sig mänskliga) krafter som människan inte ännu har lärt sig behärska, så är Världshandelsorganisationen WTO:s allmänna tjänstehandelsavtal (GATS) trots allt bara en skriftlig överenskommelse mellan WTO:s 145 medlemsstater. Att skrota och ersätta GATS-avtalet borde alltså vara en barnlek i jämförelse med uppnåendet av FNs utvecklingsmål. En nödvändig barnlek, får vi dock lov att tillägga, ty i fall vi med vett och vilja låter de transnationella bolagen härja lika fritt under 2000-talets första decennium som under 1900-talets sista årtionde, då avstår vi också från våra möjligheter att bekämpa fattigdomen i världen.
GATS-avtalet bygger på doktrinär enögdhet. Med
några svepande generaliseringar underordnas alla tjänster
och all tjänstehandel frihandelns princip. Detta globala
försök att sätta neoliberalismen i system är ett
uttryck för investeringsbankirernas och de transnationella
bolagens storhetsvansinne, som följde på Sovjetunionens
sammanbrott och i vilket alltför många politiker och
tjänstemän också lät sig ryckas med.
Varje skolpojke begriper väl, att tjänster och
tjänstehandel är någonting annat än varor och
varuhandel? Så kunde man tro. Men WTO:s grundare och
GATS-avtalets tillskyndare fattade det inte. De betraktade sitt
allmänna tjänstehandelsavtal (GATS) som en logisk och
naturlig fortsättning på det allmänna avtalet om
avlägsnande av tullar och tariffer i den internationella
varuhandeln (GATT). I klartext betyder det här, att de
deklarerade alla tjänster som varor. I sin hybris erbjöd de
sålunda hela världen till salu.
Vår sociala värld är uppbyggd av tjänster.
Tjänster är ett annat ord för samhället vi lever i.
I en demokrati består politiken av en öppen diskussion
och ett fortgående beslutsfattande om dessa ting -
tjänsterna. Ifall tjänsterna vore enbart privat
affärsverksamhet, ja då behövdes det ju inte
längre någon politisk diskussion eller något
demokratiskt beslutsfattande överhuvudtaget!
Vi förstår att bankirerna och de transnationella bolagens
direktörer gillar idén om en allt större frihet
från all statlig och politisk inblandning i sina affärer i
ett allt större antal länder. Men om vi är
demokratiskt sinnade medborgare får vi absolut inte godkänna
att liberalisering av tjänstehandeln en gång för
alla stadfästs som en allmän styrande princip för
samhällsutvecklingen. Just detta skedde emellertid i det
ögonblick GATS-avtalet trädde i kraft år 1995.
De som påstår att GATS-avtalet gör undantag för
offentliga tjänster som sjukvård, utbildning, bibliotek och
vattenförsörjning, ljuger. Avtalet gör undantag enbart
för rent statliga tjänstesektorer som polisväsende och
militär. Felet med avtalets 1. artikel (3. mom.) är inte, som
många verkar tro, att dess definition av offentliga tjänster
avsiktligt gjorts vag och flytande. Poängen är, att
gränsen mellan offentligt och privat är och bör
fortsätta att vara historiskt och politiskt betingad.
Huruvida t ex åldringsvård eller posttjänster
bör skötas av stat och kommun eller av enskilda individer,
familjer och privatföretag är någonting som i
princip ständigt ska kunna diskuteras och omvärderas.
Det är inte a priori klart, att privat är bättre än
offentligt, eller, för den delen, att offentligt är
bättre än privat.
Det är medborgarnas sak att från en tid till en annan dra
upp eller flytta skiljelinjen mellan det offentliga och det privata.
Politiken handlar som sagt just om dessa linjedragningar. Det som anses
vara privat idag ska i morgon kunna betraktas som en offentlig
angelägenhet ifall medborgarna så önskar.
Det faktum, att GATS överhuvudtaget inte nämndes i vår
valdebatt är mera tragiskt än komiskt, men politiker som
diskuterar samhällstjänster och socialbudget utan att
någonsin hänvisa till rambetingelserna är faktiskt
också löjeväckande. De stora tidningarna, radion
och televisionen har svikit sin plikt att informera om GATS - ett avtal
som bokstavligen berör allt och alla! Ironiskt nog gäller det
sistnämnda inte minst YLE , som försvinner ifall
GATS förverkligas enligt avtalets anda och bokstav (jfr t ex med
nedskrotningen av det offentliga postväsendet).
Men läget förändras. Ett genombrott håller
på att ske. GATS-kritikerna, som visade sina klor
första gången i samband med WTO:s ministermöte i
Seattle år 1999, har blivit tillräckligt många och
tillräckligt medvetna om sin styrka för att våga tro
på sin seger. GATS inte bara bör skrotas. Det kommer
också att skrotas.
Mikael Böök
Hbl mars 2003