Om förhållandet mellan informationsteknologi och demokrati

Biblioteksmakt
Om makt och information som om Montesquieu fortfarande hade någon betydelse i informationssamhället

(Grundtanken i den här essän, som jag skriver för ad lucem på temat "informationsteknologi och demokrati", är att bibliotekets makt ska öka i framtiden. Informationssamhället bör sålunda förtjäna sitt namn via den nya, informationella makten, dvs biblioteksmakten.)

1.
Om förhållandet mellan informationsteknologi och demokrati
Teknologi är någonting grundläggande i historien. Teknologi är mer fundamentalt än demokrati och diktatur. Teknologisk utveckling bidrar i vissa fall till att utveckla demokratin men i andra sammanhang leder den till diktatur.
De moderna diktaturerna förutsätter den moderna teknologin. Nazismens leviathanstat reste sig på den ur naturvetenskaplig grundforskning framsprungna teknologins grundval.
Det ekonomiska välståndet i den moderna välfärdsstaten bygger givetvis till stor del på modern teknologi. Lika viktigt är att inse, att också demokratin har teknologiska rötter.
Teknologiseringen av ordet börjar med skriften, och med de första redskapen för att framställa skrift. Pennan är ett led i ordets teknologisering. Skrift är teknologi.
Vår skriftkultur är alltigenom teknologisk. Vår demokrati är följaktligen teknologisk till den del den bygger på skrift, vilket den också i stor utsträckning gör, om än beslutsfattandet som sådant, det må sedan vara mer eller mindre demokratiskt, sker under orala snarare än under skriftliga former.
Det offentliga samtalet, dvs den diskussion mellan medborgarna som föregår det demokratiska beslutsfattandet förs däremot företrädesvis med det skrivna ordets hjälp. Så mycket av det offentliga samtalet försiggår ju faktiskt "skriftligen", dvs i böcker, tidskrifter och tidningar, att man lika gärna kunde tala om den offentliga samskriften.
Den offentliga samskriften - det låter som tystnaden i en musikalisk paus. Men i the World Wide Web blir saken påtagligare. Länkarna i webbens hypertext konkretiserar det offentliga samtalets tysta, skriftliga natur.

2.
Om försvar av biblioteket, civilsamhällets sista utpost mot medvetandeindustrin
Nätverk och i synnerhet informationsnätverket internet är nyckelord i diskussionen om informationssamhället. När man går närmare in på saken stöter man förr eller senare också på ordet bibliotek. Biblioteket är en av de starkaste metaforerna för (och i) nätverket och därför också i informationsamhället.
Som offentlig institution och serviceform i samhället står biblioteket ändå inte lika starkt idag som under välfärdsstatens epok. Dagens makthavare (till vilka jag räknar G7-ländernas ledare, cheferna för de globaliserade affärsföretagen, EU-kommissionärerna m.fl.) betraktar information först och främst som en handelsvara. Ifall det här synsättet fortsätter att vara förhärskande, då kommer antagligen samhällsstödda folkbibliotek småningom att ersättas av kommersiella och byråkratiska strukturer, hur ivrigt man än i officiella sammanhang vill intyga motsatsen.
Boken, tidskriften och tidningen har sina styckpriser men läsandet som sådant faktureras tillsvidare inte. Precis på den här punkten ska vi vara vara beredda på obehagliga överraskningar. Tusentals affärsmän världen runt ser dollartecken i de kommersiella möjligheter som digitaliseringen av ordet medför. Tusen och åter tusen politiker och jurister gör allt för att dessa affärsmän ska få fakturera oss stackars läsare per minut och per databit.
Biblioteket är en av civilsamhällets sista utposter mot medvetandustrin. Frågan lyder: hur försvara en lokalt förankrad kulturinstitution som biblioteket mot de globala krafterna?
Fatta grepp om IT och internet, forma och använd dessa nya verktyg på sätt som trotsar dagens trender. Det är det första man ska göra. En rad medborgarorganisationer (Jordens Vänner, Amnesty, Greenpeace etc.) och -rörelser (mot MAI-avtalet, för ett förbud mot minor, för Tobin-skatt etc.) har under 1990-talet faktiskt förmått organisera och synliggöra något av en global opposition mot den globaliserade makten.
Bibliotekarierna har minsann inte heller varit sena att tillämpa IT och internet. Under de senaste fem åren har folkbiblioteken i Finland inte bara lyckats inkorporera internet i bibliotekarieprofessionen och i bibliotekskundernas vardag; samtidigt har också presentationen av böcker, skivor, videor mm. via biblioteken vidareutvecklats och utlåningen ökat.
Men när förändringarna är av sådan vidd och förssiggår i ett sådant tempo som idag behövs det också djärvt och offensivt nytänkande om biblioteket som institution. Borde oppositionen i informationssamhället se över den traditionella maktfördelningsläran och kräva att en del av den politiska makten i samhället överförs till biblioteket? Häri består enligt min mening uppgift nummer två.

3.
Om den informationella makten
Det är inte längre nog med uppdelningen av statsmakten i en lagstiftande, en verkställande och en dömande makt. I informationssamhället behövs ytterligare en statsmakt. Denna kunde förslagsvis få heta Den Informationella Makten.
Det kan förstås påpekas, att pressen sedan länge kandiderar för att utöva "den fjärde statsmakten". Pressen, liksom biblioteket, är ju också en informationell makt. Problemet är bara, att pressen i allt större utsträckning kommit att syssla med privat affärsverksamhet i stället för att, som man måste vänta sig av en "statsmakt", sköta de gemensamma angelägenheterna. Pressens ursprungliga politiska uppdrag, att stå som en garant för att det offentliga samtalet förs vidare, är någonting som mediavärldens ägare och beslutsfattare idag gärna vill glömma bort såvida de överhuvudtaget hinner tänka på någonting annat än att förtjäna pengar mellan alla mediafusioner.
Det moderna folkbiblioteket är inte bundet till någon regering, något politiskt parti, någon samhällsklass eller till Nokia Incorporated. Traditionellt administrerar och förmedlar biblioteket främst information i form av litterära och vetenskapliga verk. Dessa verk är per definition icke-officiella och icke-statliga; de är (oftast) skapade av privata medborgare för den läsande publiken, som likaledes består av privata medborgare.
Men biblioteket, som fungerar i gränszonen mellan staten och civilsamhället, befinner sig också i en utmärkt position för att organisera och presentera all den information, som lyder under offentlighetsprincipen. Kort sagt, alla statliga handlingar och dokument, alla papper i ministeriernas dokumentskåp, varje promemoria och kommittébetänkande, för att inte tala om alla lagförslag och lagar, hör egentligen hemma på biblioteket.
En stor del av det officiella materialet finns faktiskt redan tillgängligt på biblioteket. Av rent praktiska skäl har det dock inte hittills varit möjligt att samla "alla offentliga papper" i bibliotekens begränsade utrymmen.
Det som länge har varit tekniskt omöjligt har emellertid med dagens informationsteknologi blivit fullt möjligt. Några ekonomiska hinder för att deponera regeringens och ministeriernas information i biblioteket föreligger knappast heller. Framför allt är det socialt önskvärt att så sker. Må alltså biblioteket utrustas till en informationell makt, i demokratins namn, amen.
Vilka är specialister på information om inte bibliotekarierna? Om det nu är så att vi lever i (eller rör oss i riktning mot) ett informationssamhälle, borde då inte bibliotekarierna få mera att säga till om?
Varför inte låta biblioteket föra registret över, till exempel, EUs alla dokument? Borde med andra ord EUs tjänstemän och beslutsfattare förpliktas att hålla sina handlingar i biblioteket? Ja, låt biblioteket ta hand om uppbevarandet av beslutsfattarnas handlingar och om förmedlingen av dem till allmänheten.
Fempunktsprogram:
1. Flytta in statens informationssystem i biblioteket och för därmed beslutsfattandet ett stort steg närmare offentligheten;
2. Placera på motsvarande sätt länsförvaltningens server i länsbiblioteket och kommunens server i kommun- eller stadsdelsbiblioteket;
3. Gör lagstiftningsvägen bibliotekarien till en politiskt tung person med "informationell makt" att övervaka regeringen, ministerierna domstolarna och affärsföretagen så att dessa inte kan hemlighålla eller förhala publicering av den information, som beslutsfattandet bygger på;
4. Skapa ett europeiskt Bibliothèque publique d'information och inrätta Jacob Södermans och hans efterträdares kontor i samma byggnad;
5. Ge biblioteket och bibliotekarierna ansvar för transparensen, öppenheten, på alla statliga och mellanstatliga nivåer.
(Länkar till mina tidigare [och senare - ovanst. text är från 1999 - försök att formulera ovanstående eller liknande tankar finns på min webbsida http://www.kaapeli.fi/book.)

Mikael Böök