revid.14.6-95
Nu senast har Bert Bjarland rentav velat ställa "den allmänna Rosenbergska Interneträdslan" till svars för att svenskan ligger lågt i Internet (9.6.). Jo, jag tackar!
Dags alltså att, innan den stora sommarletargin sätter in, samla några av de viktigaste argumenten.
*
Till att börja med ett senkommet tack till Mikael Fortelius för hans kinesiska ordspråk med det urspårade tåget (Hbl 12.4.) - tåget var nämligen exakt det jag, som det nöt jag är, hade tänkt ta till i mitt svar på ett inlägg av Ylva Lindholm-Romantschuk (11.3.). Det sägs nämligen att det fanns folk i England som på 1800-talet stenade de första tågen, eftersom farten enligt kritikerna var alltför hög för att det skulle vara hälsosamt (och då rörde det sig sannerligen inte om några höghastighetståg).
Såhär efteråt är det självfallet lätt att småle - och det är ju därför man brukar ta fram exempel av det här slaget: för att visa det fåfänga i försöken att stoppa den s.k. utvecklingen. Det var ju också hela poängen i YL-R:s polemik: den luddism Rosenberg företräder är visserligen mänsklig - men dödfödd. (Se ordet 'luddit' i närmaste uppslagsverk.).
Relationen mellan människa och maskin, mellan den teknologiska utvecklingen och dess sociala konsekvenser är emellertid mycket mer komplicerad än så. Eller för att ställa frågan på sin spets: var är det som säger att de som stenade tågen i England hade fel? Själv tycker jag att den fråga de ställde med sina stenar var helt legitim; det är inte speciellt hälsosamt att färdas alltför snabbt, vare sig i fysiologiskt eller psykologiskt avseende. Att "utvecklingen" visade att de hade "fel" är, såvitt jag kan se, ett rätt dåligt argument.
Och därmed är vi inne i en vetenskapsfilosofisk hönan-och-ägget diskussion som är allt annat än trivial - och som jag i den första debattrundan medvetet undvek, eftersom jag uttryckligen ville ta upp endast en aspekt av datanätskommunikationen, dvs. dess konsekvenser för det offentliga samtalet. Samuel Reuter beskyllde mig för att vara 'tunn' i min 'teknikcentrerade' kritik (12.4.). Kan så vara, men jag skall här i stället, i den mån utrymmet medger, försöka göra visa är att det i allt högre grad är just teknikcentreringen som blivit vårt problem. Och att den frågan är allt annat än tunn.
Datanäten, eller datatekniken i allmänhet, är självfallet inte något som plötsligt förändrat relationen mellan människa och maskin. Jag har inga illusioner om cybersamhället - vare sig i utopisk eller dystopisk väg. Däremot blir det allt viktigare med det svenskarna med ett rysligt ord kallar "framförhållande" i vår relation till tekniken: vilka konsekvenser har den för vårt liv och vårt samhälle? I miljöfrågor anses s.k. miljökonsekvensbedömningar numera nödvändiga, och det har rentav blivit lag på att dylika skall utföras i samband med alla större projekt. Varför kräver vi inte motsvarande bedömningar för teknologier somuppenbart har långtgående konsekvenser på det sociala planet?
Varifrån Reuter tagit materialet till sina lilla miniföreläsning om den riktiga relationen mellan teknik och social konsekvens är för mig obekant ("sociala innovationer kommer först och de tekniska följer efter") - eftersom jag (och rätt många auktoriteter på området) levat i den tron att det ofta också är tvärtom. Den reuterska teknologisynen leder till riktigt uppfriskande tankeexperiment: vi hade ett sånt behov av att stressa och betrakta tiden som något mätbart att vi uppfann klockan; vi hade ett sånt behov av att slippa äta middag med våra familjemedlemmar att vi uppfann mikrovågsugnen, osv.
Ett av de problem som utmärker dagens teknostruktur är tvärtom att det i allt högre grad är på maskinens villkor människan tvingas fungera. Vi har, som filosofen Jean-Paul Sartre så träffande uttryckte det, blivit "en produkt av våra egna produkter". Man har t.ex. ibland uttryckt farhågor för hur intelligenta och människolika datorerna kommer att bli; "när tar de över?", brukar den oroade frågan lyda. Men det förhåller ju sig snarast tvärtom: risken ligger närmast i att människan blir alltmer lik en dator. Och det, tycker jag, vore sorgligt, eftersom hon då endast utnyttjar en bråkdel av sin potentiella kapacitet.
Det här är i själva verket bara en aspekt av den mer allmänna relation mellan vetenskap och verklighet som tenderar att kantra alltmer i riktning mot den förstnämnda. För det är ju inte alls så att den förra nödvändigtvis ökar våra frihetsgrader i den senare. I själva verket förhåller det sig i allt högre grad tvärtom: teknostrukturens utveckling beskär antagligen i allt högre grad de alternativa framtider som potentiellt vore möjliga.
Datorer, liksom naturvetenskap och teknik i allmänhet, är så framgångsrika för att de svarar mot en del av verkligheten, dvs. just den som låter sig mätas och manipuleras. För mig är det ett moraliskt imperativ att inte okritiskt acceptera allt nytt enbart för att det är nytt - eller det redan gamla enbart för att det redan etablerats.
Förresten, apropos tågens hälsovådlighet: vart försvann diskussionen om att arbete vid dataskärmar kunde vara ohälsosamt? I och för sig skall man säkert inte överdriva deras farlighet, men det faktum att hela frågan försvunnit ur den allmänna debatten känns på nåt sätt symptomatiskt. Det är antagligen inte längre comme il faut att diskutera det, eftersom vi redan blivit alltför beroende. "Utvecklingen" i sig har blivit argument nog. Vi människor produkter av våra egna produkter.