Fastän jag själv bekostat min "tjänsteresa" österut vill jag gärna dela med mig av vad jag lärt mig under resan. För mig personligen är en resa till Ryssland i de flesta fall mycket mera värd än seminarier av varierande slag här i hemlandet.
Resan ordnades av Samfundet Finland-Ryssland och samlade 290 deltagare från olika orter i Finland. Det var en stor skara entusiaster i den övre medelåldern med varierande bakgrund och intressen. Stämningen var god trots det alldeles förfärliga vädret med snöslask och hårda vindar. Programutbudet var enormt, och trots att jag trodde jag sett det mesta i den staden bjöds jag på många positiva överraskningar.
1. Fredagens exkursion "det litterära Petersburg" förde oss i kända författares och poeters fotspår. Puškin, Dostoevskij och Gogol' är ju alltid med, men vi koncentrerade oss denna gång på poesi. Som rysk guide fungerade författaren Valerij Popov. Valerij är själv en trogen Finlandsvän, har till och med besökt Åbo Akademi. Hans kortnoveller har översatts till finska av Jukka Mallinen. Som gruppledare fungerade Pulmu Manninen, översättare, tolk och pensionerad veteran inom Samfundet.
Under vår exkursion besökte vi Anna Achmatovas (1889 -1966) museum "Fontannyj dom", där hon bodde 1924 -1952. Jag har faktiskt varit där en gång tidigare (år 1997), men nu var museet helt renoverat och förstorat. Förutom poetens liv fick man nu också mera se hur en riktig "kommunalka" fungerade. Guiden var en brinnande Achmatova-anhängare och kunde ge oss en levande bild av den stora poetens svåra år. Anna Achmatova förlorade sina båda män och son i Stalinterrorn och tvingades leva i inre exil. Hon emigrerade aldrig (som Marina Cvetaeva), utan stannade kvar i Sovjetunionen. Hon fortsatte skriva, memorerade själv det hon skrivit och lät sina bästa vänner göra sammalunda. Sedan brändes manuskripten. I 17 år fanns texterna till Rekviem bara i sju personers minne. Först år 1962 vågade hon skriva ner texten på nytt! Det tog ända till 1980-talet innan texterna i sin helhet kunde publiceras i Ryssland.
Från hemmuseet åkte vi till Nevastranden där vi på motsatta sidan kunde se "Kresty", det beryktade fängelset i Petersburg. Än idag trängs 20 fångar i en cell för 2 och tvingas sova i tre skift! På 30-talet satt Lev Gumil?v, Achmatovas son där i fängelset. Hon stod utanför och försökte få kontakt med honom via små papperslappar via fönstren. Hon stod där i 300 dagar. Hon med många andra kvinnor på den tiden. Det är det som Rekviem handlar om.
På "vår sida" om Neva har den ganska skandalösa skulptören Šemjakin gjort ett minnesmärke över de poeter som hamnat i onåd under Stalintiden. De två sfinxerna bar strofer ur poeternas verk. Där fanns både Cvetaeva, Blok, Mandel'štam, Brodsky och Achmatova. Pulmu Manninen var bombsäker på att det förra gången hon var där funnits ett gallerfönster mellan sfinxerna och att man genom det kunnat se fängelset. Nu var det borta...
Vi fick också besöka caféet "Den kringstrykande hunden" (Brodjacaja sobaka).
Det var bohemernas tillhåll 1912-1916. Kulturlivet var livligt i den dåtida huvudstaden. (Moskva blev ju huvudstad 1918) Konstnärerna träffades här i källaren ända tills förbudslagen efter kriget infördes och stället stängdes. Vi blev bjudna på "hundvodka" och fick träffa ställets nuvarande ägare. Han hade köpt källaren och restaurerat. Nu fanns det förutom restaurang också konferens- och utställningsutrymmen.
Pulmu Manninen hade tack vare sina kontakter också tillträde till Muzins hus. Det var en verklig överraskning! I samma hus kommer det att inrättas ett museum över Josif Brodsky, men det här var en annan ingång... En förmögen finsk affärsman (som förståeligt nog vill vara anonym) hade först köpt ett litet rum i en kommunalka och så småningom erbjudit andra lägenheter åt invånarna, löst in resten av rummen. Nu höll han på att restaurera palatset i två våningar. Bevare mej väl! Det kunde jämföras med vilket palats som helst och det är inte lite sagt det!
"Det litterära Petersburg" räckte fem timmar och bjöd på den ena trevliga överraskningen efter den andra. I slutet av exkursionen kom det fram att Valerij Popov i Petersburg bodde i den lägenhet som tillhört Anna Achmatovas första mans älskarinna. På landet bodde han sommartid i Anna Achmatovas datja i Komarovo, eftersom han är ordförande för författarföreningen i Petersburg. Så han tog avsked med att säga att han var mycket glad över att Nikolaj Gumil?v existerat: inne i stan bodde Valerij hos Gumil?vs älskarinna och på landet hos dennes fru...
2. Lördagens exkursion tog oss till Carskoje Selo (= Puškin). En timme med buss tog det till "Tsarbyn", där bland annat den siste tsaren Nikolaj II bott med sin familj ända tills de blev bortförda till Jekaterinburg och arkebuserade. Själva namnet härstammar dock troligen från det finska namnet "Saarikylä"... Puškin hette stället under sovjettiden för att framhäva att nationalskalden Aleksandr Puškin (1799-1837) studerat där i lyceet.
Målet för vår rundvandring var denna gång Katarinapalatset (byggt av arkitekt Rastrelli 1754). Där hade jag också varit förut, men jag var speciellt nyfiken på Bärnstensrummet, som nu är helt renoverat. Rummet var år 1709 en personlig gåva från den preussiske kejsaren Fredrik Wilhelm åt Peter den Store. Som gengåva skickade Peter den Store skickade ett helt kompani soldater till Preussen. Soldaterna var alla längre än 2 meter och det var meningen att de skulle tjänstgöra 25 år hos den preussiske kejsaren.
Bärnstensrummet förstördes helt under kriget, liksom de flesta av rummen i Katarinapalatset. De tyska soldaterna bar ut alla mosaiktavlor och bärnstens-paneler (36 kvadratmeter). Ingen vet vart de sedan tog vägen. Man misstänker att de kanske finns i USA, men arkiven över krigsbyten är hemligstämplade till 2046, så under min livstid lär jag nog inte få veta om originalen finns kvar... Utgående från foton och beskrivningar började man i alla fall rekonstruera Bärnstensrummet. För några år sedan kom den tyska tidskriften Spiegel över två mosaiktavlor, som en gång funnits i rummet. Då hade man redan hunnit rekonstruera tavlorna och de visade sig vara helt identiska. Så originalen finns nu i källaren, kopiorna hänger i museet.
På vägen tillbaka från Carskoje selo besökte vi ännu Lomonosovs porslins-fabrik. Tyvärr hade snökaoset på vägarna bidragit till att vi bara hann se en liten utställning och porslinsbutiken. Själva museet på fjärde våningen var vi tvungna att lämna till en annan gång, trots att vi reserverat fem timmar för hela exkursionen. Men Kostja, vår guide hann ändå i bussen berätta om porslinsfabriken som är Rysslands äldsta porslinstillverkare och en av landets äldsta fabriker över huvud taget. Den byggdes 1744 på order av Peter den stores dotter Elisabeth och var hovleverantör till Romanovfamiljen. Lomonosovs porslinsfabrik privatiserades 1993 och ägs nu till 75 procent av porslinssamlaren Galina Cvetkova. Hon är gift med chefen för det ryska oljebolaget Nikoil, Nikolaj Cvetkov.
Vetenskapsmannen Michail Lomonosov (1711-1765) har förknippats med fabriken, trots att han inte hade något med porslinstillverkningen att göra. Det var en annan vetenskapsman Dimitrij Vinogradov (1720-1758) som slavade på fabriken för att knäcka porslinskoden. Han fick husarrest, fick inte lämna fabriken förrän han visste receptet. Han lyckades klura ut det, men fabriken uppkallades senare 1925 enligt den då mycket mer berömde vetenskapsmannen Michail Lomonosov... och Lomonosovs byst pryder nu ingången till museet. Vinogradov syns inte till, trots att han ägnade hela sitt liv åt porslinsreceptet, dog till och med på fabriksgolvet 1758... Jag frågade expediten varför det var så. Hon såg mycket förvånad ut.
3. Programutbudet på kvällen var också stort: man kunde välja mellan opera, teater, balett, folklore, cirkus, rock-klubb, jazzklubb. jag valde jazzklubb, eftersom jag inte varit där förut. JFC-klubben fanns på Špalernaja ulitsa, på gångavstånd från Nevskij prospekt. En mörk bakgård, inga skyltar ut mot gatan. Biljetter hade vi bokat redan i Finland, så våra bord (12 personer) var reserverade för oss.
Ett band bestående av fyra karlar och en kvinnlig artist bjöd på "soft jazz and blues". Mycket behagligt. Stämningen var god. En fransk stjärna bjöds i slutet av programmet up på scen och hon var om möjligt ännu häftigare än den ryska kollegan. Stämningen var fin.
En resa österut, trots snöslask och dimma, är alltid en resa österut! Rekommenderas verkligen!
Åbo den 23.11.2005 Gunnel Salminen
Mera foton från resan kan du ser här!
