Den förvirring som jag ofta rör mig i här i stan kommer mig att minnas och sakna en sak. Jag minns radion som stod på en låg palisanderhylla i en fönstersmyg. Jag brukade ofta sitta långa stunder på golvet framför radion och lyssna.
Men det var bara när jag fick vara ensam i rummet. När de andra barnen kom fram till radion fann jag mig något annat att göra, för jag brydde mig inte om sagotimmen, inte om frågesporten eller idrottsreferaten. Varför stannade jag då kvar i alla fall och vred på inställningsrattarna så länge att mor ofta blev förtretad och kom in och förbjöd mig?
Bredvid radion stod en stor lerkruka med en Kristi törnekrona, och medan jag lyssnade brukade jag gärna peta på dess bastanta taggar; de var blanka och förunderligt vassa, hårda som ben.
Det hörs ju bara brus, sa min äldre bror som kom in. Låt mig försöka.
Och han böjde sig över apparaten och ställde in den lodräta väljaren på någon station som sände musik eller sport eller nyheter.
Var det det här du ville ha? frågade han, och av hövlighet mot min bror och för att fortare bli lämnad i fred svarade jag: Just det.
Men när han hade gått vände jag mig till den matt lysande stationsskalan på nytt och flyttade det röda strecket förbi Europas alla städer. Jag hörde dem sorla och sjunga, men de lockade mig inte. Fastän jag inte förstod deras fjärran språk, visste jag att de uttryckte precis samma saker som vårt eget, och på den tiden betvivlade jag att det gick att säga någonting absolut väsentligt på det.
Därför stannade jag sällan vid någon av de stora städerna utan ställde visaren i ett tomrum mellan stationerna, från vilket ingen sände någonting. Till de trakterna, som var öde och stiglösa som rymden mellan stjärnorna, vände jag alltid tillbaka. När jag strövade i deras orördhet kände jag en upptäcktsfarares lycka, och jag förhäxades av det oavlåtliga brus som likt en dimma steg upp från deras namnlösa havsvidder. Den återgavs av apparaten som en jämnstark, nästan oföränderligt tät utstrålning, som associerade till honung och en bostad för tusen bin. Den vajade framför mig som en förlåt och ett dansande stoft, Aten var ett oupphörligt skeende och ändå förändrades ingenting i den.
Då irrade jag i en skog, lugn och ensam. Språket jag lyssnade till var så packat med innebörd att jag engång kunde känna hur till och med mina inälvor avbröt sin verksamhet för att uppfatta bättre.
Om någon då hade frågat mig:Men vad betyder det? skulle jag inte ha svarat. För jag kunde ju aldrig ha sagt något mer än:Det betyder allting, och också i mina egna öron hade det låtit som ett oförnuftigt svar.
Men så var det ändå. Bruset som lockade mig var en skimrande blandning av alla språk och alla läten.
Samma storm har jag engång hört vakna i ett annat sammanhang. Då hade jag feber och stod på skolgården i ett led. Mattheten kom det att svartna för mina ögon och en yrsel kastade mig omkull. Men jag kände aldrig att jag mötte markens grus, för i mina öron och i mitt blod svällde brusande upp en sådan mångfald och ett sådant sug av ljud, att jag dök huvudstupa ner i det, och det var "allting" som levde också där.
Men en och annan gång när jag lyssnade på radiobruset kunde jag urskilja och ta till mig enstaka röster ur det. Det lyckades inte alltid, men ibland behövde jag bara lyssna, och en viskning eller en melodi lösgjorde sig ur det täta ljudmolnet och stannade vajande i förgrunden. Men ingenting jag hörde var entydigt, och jag fick ofta lust att rycka bruset åt sidan som om det varit en ridå. Det lät sig ju inte göra: ljuden uppkom och levde bara i denna dimma, och om den skingrades försvann strax "allting" i en dödstystnad.
Men somliga dagar kunde jag höra måsar skria över ett skär och andra gånger järnvägståg som kom rusande. De var mycket långt borta och jag var en smula rädd för dem. Allting fladdrade och förvandlades, oavlåtligt hände det någonting. Jag kunde inte mer än en liten aning påverka vad som föddes och dog bakom det orörliga tyget som klädde högtalaren. Vissa händelser var hemska: städer som föröddes i jordskalv, attentat, stjärnor som rasade ihop. Ett utbrott födde ett nytt, ekot av en ändlös explosion tycktes aldrig dö bort. Det var som om jag hört själva materien uppkomma någonstans i ett fjärran.
Då sökte sig mina fingrar igen till en kaktustagg och klämde tätt om dess vassaste spets, som i sin hårdhet kändes varmare än någon nål, levande, fast.
Engång mindes jag vid radion att jag hade ett hjärta, och att vad jag än gjorde så slog och slog detta hjärta, utan uppehåll. Och som till ett svar hördes genom orkanen slagen av ett annat hjärta, dova, regelbundna och trygga. Då satt jag och såg på tyget som dolde högtalaren, men det bävade inte som mitt eget bröst, det inte så mycket som dallrade.
Eller jag mindes det namn man engång hade gett mig, och i detsamma kallade någon på mig med det namnet, men så långt borta, att jag aldrig någonsin skulle ha hunnit fram om jag så hade gett mig av på fläcken.
Och när tallrikarna klirrade i köket satt jag redan vid bordet som andra.