Litteraturen handlar inte om litteratur

Jag föreslår att vi i dag tar oss en titt på
boken. Vilken bok? Vilken som helst. Boken rätt
och slätt, en abstraktion av boken, boken an sich.
Vi ska inte läsa den, bara se på den och även det
endast i våra tankar, i andanom så att säga.

Vi fäster oss inte vid detaljerna, vid
typografi, ombrytning, omslagsbild. Vi lägger inte
ens märke till om boken är häftad eller har hårda
pärmar, inte heller till på vilket språk den är
skriven, vem som har skrivit den, var och när den
är utgiven. Och vi vill inte veta vad som finns
innanför pärmarna: en vetenskaplig studie eller en
underhållningsroman, en klassiker, dikter eller
kåserier, god, medelmåttig eller dålig litteratur
eller kanske inte litteratur över huvud taget.
Ingenting skulle för ögonblicket kunna intressera
oss mindre. Framför oss har vi ju vilken bok som
helst, universalboken, det som är gemensamt för
alla böcker.

Låt oss nu titta på den som om vi såg den för
allra första gången. Vi frågar oss bara rätt och
slätt: Vad är det egentligen, detta som kallas
bok? Och vad ska man ha det till?

Boken är förvisso ett livlöst föremål, men inte
vilket ting som helst utan en artefakt, ett
föremål framställt av människan. Ingen skulle
kalla boken en maskin, men i själva verket har den
vissa egenskaper som man annars påträffar enbart
hos maskiner. Mera om detta senare.

Vi upptäcker att boken kan öppnas och stängas
som ett slags ask. När man slår upp boken finner
man att den består av en bunt eller ett knippe
vita papper, kallade blad eller sidor. Sidorna är
numrerade och man kan bläddra både framåt och
bakåt. De är fulla med tecken, tryckta i en
prydlig följd, rad efter rad. För den som inte kan
läsa är det bara svarta tecken. Oavsett hur nära
och noga och på vilken ledd denna person ser på
dem, är de bara små krumelurer utan mening.

Men när den som kan läsa öppnar boken och
blicken förflyttar sig längs raderna av tecken,
börjar det hända saker. Boken börjar fungera. Den
är nu påslagen. Det är som om det tänds ljus i
den. Det är som om läsarens blick sätter i gång
boken. Den är inte längre ett föremål vilket som
helst. Dess passivitet övergår i aktivitet.
Tecknen fogar sig samman och blir till mening.

Detta om någonting är en verklig och äkta
metamorfos. Ett livlöst ting vänder sig till oss
och får liv, ett stumt föremål får röst och börjar
tala, någonting som är utan medvetande vaknar.

Och nu har vi hunnit fram till läsandet och vad
det innebär att kunna läsa. Att läsa är att via en
artefakt överföra erfarehet från en människa till
en annan. Den som skrev flyttade över ett
meningsinnehåll på tecknen i en följd som han
eller hon själv valde. Den som läser får tecknen
att åter öppna sig och bli till mening. De låg och
sov men läsaren återuppväcker dem. Det som en gång
begravdes i boken, i tecknen, uppstår.

Läskunnigheten åstadkommer undret att ett
föremål förvandlas till ett icke-föremål. Att
boken blir ett verk, objektet en verksamhet. Detta
att människan lär sig läsa, att de svarta tecknen
kan transformeras till mening, är en ur mänsklig
synvinkel integrerande process, en del av våra
förutsättningar i vidare bemärkelse, av vår
förmåga till representerande framställning.

Boken är alltså också skapande handling, och
det är den på många plan. Den är ett verk av så
väl författaren som förläggaren och läsaren. Den
är ett ömsesidigt tillstånd. Den är i högsta grad
ett energifyllt föremål, energin formligen sprutar
om den. Den är någonting alldeles speciellt, en
magisk ask, ett trollskrin. Den som öppnar den vet
aldrig vart det bär hän.

Vi lär oss att läsa, vi läser, och boken är
redskapet, apparaten, som möjliggör
förverkligandet av denna märkliga själsförmåga.
Boken på en gång bär, överför och uppenbarar det
den har att säga. En process i flera faser äger
rum i boken, genom boken. Och just här närmar sig
boken en maskin, till på köpet en genial sådan. En
maskin som bara fungerar med hjälp av förståelse,
med hjälp av energin i den läsandes blick. En
dator kräver både software och hardware, och var
för sig är dessa till ingen nytta. Vill man se
video behöver man ett videogram, en videoapparat,
en TV och därtill även el. Men boken är en, odelad
och hel. Allt som behövs finns i själva boken
eller snarare: i förhållandet mellan boken och
dess användare. Det är en mycket färdig och en
mycket fulländad artefakt.

2.

Men böckerna och litteraturen är inte samma sak.
Litteraturen är inte böcker. Har aldrig varit det
och kommer än mindre att vara det i
fortsättningen. (Vid ett seminarium anordnat av
Undervisningsministeriet hänförde man litteraturen
till grafisk kommunikation. Det är den i alla fall
minst av allt.)

Böckerna är materiella, inte litteraturen.
Böckerna är fysiska och synliga objekt, men
litteraturen är verk som varken är fysiska eller
synliga. Böckerna bär på dessa verk men verken kan
också överföras med helt andra medel. Boken är
bara ett sätt att bära, vidarebefordra och
uppenbara mening. För en döv kan man med
pantomimens hjälp visa upp innehållet i en bok.
Till en dövblind kan hela verket förmedlas med
fingertryckningar mot handflatan. Vi kan tänka oss
ett verk som inte existerar annat än i minnet och
som aldrig har gjort det heller. Men litteratur
blir det först när det delas.
Genom boken blir det privata offentligt, men när
bladen vänds blir det offentliga till läsarens
enskilda upplevelse. Däremot är böckerna, liksom
pantomimen med vars hjälp ett verk förmedlas till
den hörselskadade, bara avbildningar av verket,
ett slags fingeringar genom vilka det blir möjligt
att komma åt verket självt. De hänvisar till
ursprungsverket, de är i viss mening metaverk.

Vad menar jag med att säga att litteraturen
inte handlar om litteratur?

Jag menar att det viktigaste med littaraturen
inte är sådant som motiv, genre, tema, struktur,
intrig, berättarperspektiv, influenser osv. Allt
detta är givetvis nödvändigt och intressant ur
litteraturvetenskaplig synvinkel, men när det
gäller littararuren själv, författaren, läsaren
och läsupplevelsen är dessa faktorer bisaker,
oväsentligheter.

Både läsandet och skrivandet hänför sig till en
mänsklig egenskap och färdighet: den
representerande framställningskonsten.

Ingen roman försöker frammana verkligheten
direkt utan ersätter den med sin egen värld och
dolda metaforiska betydelser genom vilka romanen
förenar sig med vår egen erfarenhet. Dessa
betydelser verkar bakom texten och ger boken dess
koppling till levt liv. Någonting paradoxalt
inträffar: när vi som läsare frigör oss från vårt
eget liv och vår egen identitet får vi genom det
lästa en djupare och mer direkt kontakt med dem.

Med Dostojevskijs ord: "Det handlar om livet,
uteslutande om livet."

Om vi lever tvingas vi välja. Även skrivandet
är ett val. Litteraturen är det sista stället där
vi kan söka tillflykt från livets komplikationer,
från konglomeratet av valmöjligheter.

I litteraturen handlar det om vårt förhållande
till världen och verkligheten, även varandras
verkligheter. Det är i långa stycken via språket
som vi utvecklar detta förhållande som därför på
en gång blir gemensamt för alla och någonting
ytterst personligt, på samma sätt som själva
språket är både intimt och opersonligt.

Hur är en representerande framställning
egentligen möjlig? Hur kan en viss företeelse
representera en helt annan företeelse? Hur kan en
tvådimensionell svartvit streckfigur hänsyfta på
en människa av kött och blod med handen höjd till
hälsning?

Jag kan inte uppfatta bilden av handen höjd
till hälsning som en bild av en hand höjd till
hälsning om jag aldrig har sett en hand höjas till
hälsning. Och även om jag hade sett det flera
gånger, men låt oss säga var en hund, så skulle
jag i alla fall inte förstå. Det krävs en bestämd
biologisk förutsättning och en bestämd erfarenhet
innan detta slags förståelse blir möjlig. Så vitt
vi hittills känner till är människan den enda
varelse som äger möjligheten till denna form av
förståelse. Just detta ger oss större
rörelsefrihet, befriar oss från den stränga
begränsningen till vår egen kropp.

Verket är ett slags fönster som öppnar sig mot
det som ligger bortom kroppens ursprungliga och
fasta koordinater. Och fönstret måste vara
genomskinligt för att det skall kunna vara ett
fönster. Man glömmer dess existens när man
betraktar ett landskap genom det, blickar ut ur
den fysiska verklighet där vår kropp är fången, ut
ur vår egen trånga identitet.

Ju längre jag läser och skriver, desto mer
genomskinligt blir det som vi kallar litteratur.

3.

Läsaren läser en bok, vilken bok som helst, men en
bok i taget, det är vad läsaren tror. Fast där
misstar sig läsaren. En bok kan aldrig vara en
enda, en isolerad företeelse. Verkens
självständighet är bedrägligt skenbar. När vi slår
upp en bok öppnar vi utan att tänka på det ett
helt bibliotek. Alla de böcker som en författare
någon gång har läst finns i hemlighet med i
författarens alla verk. Och inte bara de böcker
som han eller hon själv har läst utan också de som
deras författare har läst. Det är en oerhört lång
kedja, eller snarare ett vittfamnande nät under
ständig uppbyggnad precis som
informationsnätverken.

Boken är en plats där människor möts. Läsaren
möter författaren, men inte bara författaren utan
genom honom eller henne mängder av andra
människor. Läsaren möter de många som - medvetet
eller omedvetet - har påverkat författaren genom
vad de har gjort, sagt eller tänkt. Det är inte
ett fysiskt möte, men ändå personligt därför att
den som skriver inte kan undgå att avslöja sin tro
och sitt vetande, sitt hopp och sin förtvivlan,
sina tvivel och sin okunskap.

Texten finns inte om det inte finns en läsare,
för utan läsare är det skrivna bara tecken utan
mening. Men att läsa, oavsett om man gör det över
informationsnätet eller i en bok som man håller i
sin hand, är också att bli delaktig och att gå in
i andras verkligheter. När vi fördjupar oss i
läsningen försvinner vår omedelbara omgivning
stundtals helt och hållet ur sikte och läsandet
blir att uppleva.

Litteraturens verklighetskänsla uppstår genom
att både bokens och författarens roller förnekas
eller glöms bort under läsningen. Läsaren
försvinner i samma stund som han eller hon på nytt
ger tecknen innebörd. Och det är inte allt:
läsaren utplånar även författaren. Först i denna
förglömmelse föds en trovärdig värld. Författaren
måste i likhet med boken bli osynlig för att den
verklighet som de skapar skall träda fram. Även
läsaren måste upphöra att existera, börja uppleva.
När läsandet fungerar som bäst är detta precis vad
som sker.

Att befinna sig i bokens värld är på sätt och
vis att förneka texten och tecknen, och även
själva boken och dess författare. Maurice Blanchot
skrev en gång: "Författaren finns nästan inte."

För att berättelsen skall vara till måste
alltså boken dö. Berättaren måste dö. Till och med
läsaren måste dö. Men de vaknar till liv igen när
det berättade är läst och upplevt.

4.

Människan använder språket med sömngångaraktig
säkerhet. Hon bor i det. Och därför vet hon nästan
lika lite om det som fisken vet om vattnet. Vad
händer innan man skriver? innan man talar? innan
man tänker? Hur går det till när en tanke delar
sig, knoppas av, assimileras, förgrenar sig,
spjälks upp, blir till en ny tanke? Författaren
vet inte mer om den saken än någon annan. Varje
mening har långa rötter som borrar sig djupt ner i
både den enskilda individens och hela
mänsklighetens förflutna.

Alla som skriver står alltid inför en
oöverstiglig klyfta, en disproportion som är
total: att orden och den fysiska verkligheten
skall tyckas tillhöra världar av helt olika
dignitet. Hur skall man alltså kunna fånga in
livet och verkligheten med de rätta orden?

Språket, talet, det skrivna ordet är fraktala:
ju mer vi säger desto mer måste vi säga. Varje ord
döljer förutom att uppenbara, och det som blir
fördolt måste man försöka uttrycka med nya ord.
Skrivandet handlar i sista hand om att förstå,
mindre om att påverka, det vill säga kommunicera,
och än mindre om att ge uttryck åt sig själv.

Varför vill vi skriva? Därfär att någonting har
hänt. Någonting har förändrats. Vi kan inte låta
bli att skriva om annat än metamorfosen. Det
verkliga skrivandet, att skriva om förändring,
utgör alltid en protest riktad till dem som påstår
sig äga kunskapen och som alltså sprider
propaganda. Skönlitteraturen är en motkraft till
propagandan. Dess öppenhet ger immunitet mot
dogmer, mot såväl politisk som religiös
fundamentalism.

Psykologin har aldrig sagt oss annat än
trivialiteter, och detta bara i bisatser, om det
mänskligt mest elementära och centrala, om
tänkande, mening, medvetenhet, om kausalitet och
tid, sinne för rätt och fel, om identitetens
utveckling, om vad det innebär att vara den man
är.
Om vår självuppfattning, om det som psykologin
har glömt bort, ringaktat, om detta talar
litteraturen med tusende röster, om och om igen.

5.

Litteraturen opererar med två mänskliga
förutsättningar: kunskap och fantasi. Litteraturen
är en salomonisk knut av information och drömmar.
Dess utgångspunter finns dels i information och
kunskap, dels i syner, bilder och drömmar.

Men är det möjligt att isolera kunskap och
fantasi från varandra? Det existerar inget
tänkande utan fantasi därför att en stor del av
tänkandet grundar sig på lek, på att
experimentera: "Om" och "som om".

Ändå används ordet "föreställning" ofta i en
föraktfull, nedsättande bemärkelse, därför att det
tycks föra tankarna till en företeelse som
inbegriper lögnaktighet, bedrägeri och sådant som
inte överensstämmer med verkligheten. Man säger:
"Det är bara som du föreställer dig", men sällan
"du tänker bara". Men man måste förstå att
fiktionen inte är en artificiell förlängning på
våra tankar utan är invävd i allt mänskligt
tänkande. Man måste förstå att fantasin är en del
av vår rationalism, en outskiljbar del av vår
intelligens, enkannerligen av vårt intellekt.
Fantasin inbegriper symbolernas och betydelsernas
värld, som är gemensamt arv för vår art. Betydelse
och form i litteraturen är någonting helt annat än
betydelse och form i matematiken. De naturliga
talen är universella men bokstavstecknen - för att
inte tala om orden - har inte den egenskapen. Det
univeriella i litteraturen ligger någon helt
annanstans. I litteraturen och konsten är
betydelsen i mindre utsträckning kunskap och
säkerhet än i matematiken och logiken, i större
utsträckning en gemensam förståelse av
osäkerheten, en tolkning av osäkerheten. Och ändå:
både i matematiken och i litteraturen behandlar vi
verklighetens symbolik.

Skulle jag kunna jämföra fantasin med ett
sinne? Varje sinne är en förlängning av tanken,
tillför oss kunskap om verkligheten, medan
frånvaron av ett sinne innebär att information går
förlorad. Och det är uppenbart att vi även genom
vår fantasi kan få kunskap om potentiella,
alternativa världar.

Det är genom vår fantasi, vår vilja och vårt
språk som vi vidkänns varandras verklighet. Med
blotta intellektet skulle vi aldrig för oss själva
kunna påvisa dess existens. Kunskapen om att även
andra har ett jag grundar sig inte på en rent
logisk slutledning. Genom denna kunskap mognar en
ny egenskap hos medvetandet. Den innebär ett slags
emergens. Man kan se erkännandet av andras
medvetande, grunden för all samexistens, som ett
människoandens kvantsprång.

Skönlitteraturen ger modet att göra detta hopp.
Genom att ställa in siktet på det som är privat
skildrar litteraturen det som förenar människorna
och alla levande varelser med varandra.

Fantasin behöver vi inte i första hand för att
kunna dikta ihop vackra sagor. Vi behöver den för
att kunna komma till rätta med varandra och den så
kallade verkligheten, dess kärva fakta och dess
konkretion. Och de vackra sagorna, de fula
sagorna, vad skall vi med dem till? De är ett sätt
att närma sig det som inte är saga, att komma i
kontakt med verkligheten, komma nära, allt närmare
livet.