Om Pereat mundus



En ung svensk flicka, Linnea, hade läst Pereat mundus. Hon skrev e-post till mig:

"--- jag undrar om du känner till huruvida någon förening liknande Sällskapet för Frivilligt Utdöende som nämndes i Pereat Mundus existerar i verkligheten --- eller ej. Om det är så att någon sådan förening ännu inte finns skulle jag gärna vilja starta en, och i så fall undrar jag om det går bra att jag låter denna heta just "Sällskapet för Frivilligt Utdöende".

Jag svarade till Linnea:

"Det finns ett sådant sällskap i USA.  Dess namn är The Voluntary Human Extinction Movement. I dag har jag märkt, att den här rörelsen till och med har finska och svenska hemsidor."
        
Och jag fortsatte:

"Jag tänker mig, att trots människans olyckliga historia - - - är det ändå synd om Homo sapiens försvinner för evigt från universum. Människan har sina möjligheter, och de är stora..."

The Voluntary Human Extinction Movement har ett motto: "May we live long and die out." Sällskapet vill att vi människor inte längre önskar oss några arvingar. Sålunda skulle ju människosläktet, ekosystemens bråkstake, småningom försvinna från vår planet.

Jag blev litet deprimerad av Linneas budskap. Det berättar ett och annat om unga människors och kanske just unga flickors nya attityder. I det nya årtusendets gryning har idéerna om människonaturen blivit mer pessimistiska och dystrare än någonsin. Det är inget under. Det förra selkelskiftet lärde oss genom holokauster, hiroshimor och världskrig, hurudan människonaturen egentligen är. I medierna avbryts aldrig krigets och terrorns, vredens och hämndens, grymhetens och obarmhärtighetens följetong. Kväll efter kväll underhåller television sina åskådare med liderliga psykopater och seriemördare. Vår vanligaste förströelse är att titta på när andra människor – om än tillsvidare oftast fiktiva - blir våldtagna, torterade eller mördade.

Även om jag har berättat om ett sällskap som liknar Sällskapet för Frivilligt Utdöende och dess mer eller mindre fiktiva medlemmar, vill jag inte propagera för sällskapets mål. Man kan minska världens befolkning  också med andra medel. I själva verket ser vi redan  tecken på att en minskning är nära förestående. Linneas budskap fick mig också att tänka på litteraturens makt,   som tydligen fortfarande kan mäta sig med andra mediers makt.

Om denna värld, till vilken Linnea inte vill föda barn, berättar också Pereat mundus. Pereat mundus är en bok  om rädslan, fast inte bara om den. Ty faktum är, att nu är vi alla rädda.

Av alla mina böcker är Pereat mundus närmast den här tiden och den här platsen, med vilka jag menar den västerländska civilisationen. Den här boken är min enda satir. Och utan tvivel ett slags dystopi också. Själv föreställer jag mig Pereat mundus som mitt kanske viktigaste verk. Men kritiken i Helsingin Sanomat var av alldeles annan  åsikt. "Krohn skulle behöva hjälp av en ingenjör i sitt tänkande", skrev bladets kritiker Putte Wilhelmsson.
Då jag var tretton eller fjorton år, kunde man i Helsingfors se Edward Steichens berömda fotoutställning The Family of Man. Jag älskade utställningens katalog.  Däri läste jag prologen med min svaga engelska. Dikten i prologen börjar: "There is only one man in the world and his name is All Men".
Den här satsen står som motto i Pereat mundus, fast litet modifierad. Världens enda människa i Pereat mundus heter Håkan, vem och hurudan han än är, var än han bor, vad än han gör för att leva. Som Sekundär-Håkan sade till Primär-Håkan, är vi alla vilka som helst. Eller som jag en gång hörde i min dröm: "Varje människa är varje människa." Jag anser faktiskt att jaget är tunt och att personlighetens kärna är någonting fullständigt opersonligt. Jag tänker mig också, att samvete är kunskap, gemensamt för oss alla, och att föreställningsförmågan -  förmågan att inbilla sig - är moralens källa.
        Den Håkan, som uppträder oftast i Pereat mundus, är en av doktor Keinolempis nätpatienter. Doktor Keinolempi utövar terapi över nätet. Han är ett slags styvbror till doktor Umbra i boken med samma namn, men omognare och otåligare. Han har "många idéer men inget som helst ego" såsom någon av hans kollegor beskrev honom bakom hans rygg. Hans outhärdligaste patient är Håkan,  vars monomani är världens slut. Håkan  har insjuknat i eskatofobi. Håkan är våra ondaste rädslors tolk eller papegoja.
Edgar Allan Poe har varit en av mina favoritförfattare ända sedan jag var tolv. Huset Usher höjer sig som en dyster skugga också bakom Pereat mundus. Det gamla slakteriet är i själva verket Ushers hus, det är där man firar Världsslutspartyt. I dess vägg finns en spricka, som växer och växer. Det är mänsklighetens destruktivitet, som uppträder i alla kulturer i alla tider.
        Naturligtvis innehåller Pereat mundus också många personliga upplevelser. Till exempel har jag själv, såsom Håkan i avsnittet Ett hjärta klätt i svart, under många år läst manuskript för ett bokförlag. Därvid har jag, precis som Håkan, fått ta emot aggressiva reaktioner.  Såsom Håkan i Totalpro har jag sett en besynnerlig varelse i en främmande stad, en varelse, som inte var alldeles mänsklig, och som väckte en stark rädsla i mig.
        Jag började en gång läsa om den artificiella  intelligensen, det artificiella livet, den syntetiska evolutionen och emergensen. Jag blev så förvånad, jag blev så faschinerad. Att det inte finns någon skarp gräns mellan liv och icke-liv, att materiens ordning är viktigare än själv materia, att gemensamma enkla lag av självorganisationen styr alla system, såväl abstrakta som animaliska, såväl biologiska som matematiska emot allt större komplexitet...
        Därför har vi också i Pereat mudus Sekundär-Håkan, som är en – nästan – fullständig kopia av en köttslig Primär-Håkans medvetande. Han trodde inte så stora om Homo sapiens:

" Du trodde dig stå på evolutionens högsta pinne. --- Oj, det är en mycket flexibel stege, tiden drar ut den som en girland. --- stegen reser sig allt högre. --- Det kommer många, många efter dig. Somliga är som vi, andra tillhör arter som vi inte ens kan drömma om. --- En gång i framtiden försvinner den fysiska universum helt och hållet. Det som då återstår är bara symboler, abstrakt liv. --- Men trots att du dör, lever du kvar i oss, du förbyts till en annan i oss och återföds."

Men vi har också Håkan, som är en ung åldring, Håkan, som är en hybrid, med inslag av fyra arter: schimpans, varg, get och människa, Håkan, som är en skönande, Håkan, som får ögon i de blindas samhälle, Håkan, som vaknar i de sovande människornas värld, osv. osv.

Som en skrivande människa måste jag ännu citera en Håkan, han, som läste manuskript:

"Han tänkte: om mänskosläktet en gång dör ut, kommer det att kvävas i sina egna ord. I falska och överflödiga ord, smutsiga och lögnaktiga ord. Förlåt mig, Gud, och glöm att också jag har ökat deras antal."



Om Datura



Namnet datura är sanskrit. Det är släktnamnet på arten spikklubba, en ettårig ört, som tillhör familjen Solanacae, potatisväxter. Änglakornet och amerikansk spikklubba tillhör också
släkten. Datura stramonium slår ut sina blommor på kvällen. Förutom daturan är en exotisk och vacker blomma, är den också en farlig, giftig växt, såsom många i familjen Solanacae, till exempel Nicotiana, Belladonna eller Hyoscyamus, bolmört. (I Pereat mundus har jag berättat om några av dess inverkningar.) Den vita gudinnan, så kallas daturan också. Den kan förorsaka hallucinationer och många obekvämliga symptom, i värsta fall döden.

På våren har jag har sått daturans frön i krukor. Jag har följt dess frodiga växt, beundrat dess skönhet och inandats dess trumpetlikna blommas parfymdoft. (Men man bör icke andas in för djupt och icke hela natten!) Jag har sett blomman vissna och mogna till en märklig, taggig frukt med talrika frön. Men i motsats till Daturas berättarjag har jag inte låtit dess blad dra i mitt kvällsté eller spräckt dess frön över min smörgås Jag varnar andra att göra så.
Egentligen skriver jag inga fantasi- eller science fiction-romaner, knappast ens fiktion. Jag tänker mig, att mina verk stiger ur vår gemensamma verklighet, vad än och hurudan än den här verkligheten i verkligheten är. Man kan också kalla verkligheten en delad dröm eller vrångbilden, villan, illusionen som alla ser. Men som Daturas jag säger på Seija Torpefälts svenska:

“En sak tror jag mig ha lärt mig: att verkligheten bara är en
arbetshypotes. Den är en pakt som vi inte vet oss ha ingått. Den är
en vrångbild som alla ser. Men den är vår gemensamma, ofrånkomliga
illusion, slutprodukten av vårt sunda förnuft, vår fantasi och våra
sinnen, basen för vår hälsa och vår arbetsförmåga. Den är vår
sanning. Håll fast vid den, den är allt, nästan allt du har.”

När jag säger, att Datura (eller Tainaron eller Pereat mundus) inte är fantasi och ännu mindre science fiction, menar jag, att jag sällan diktar upp saker. I stället litar jag på sk fakta och erfarenhet.
Det finns de, som tror sig vara interdimensionella varelser, till exempel vampyrer från födseln eller för att de blivit smittade av retrovirus, såsom den klassiska Loogaroo. Det finns människor, som tror, att trepanering, att borra ett hål i skallen, är en väg till djupare medvetenhet. Det finns människor med många jag, som Sylvia. Det finns manuskript, som heter Voynich. Jag har också hört om tekniska prov med bilar, som kör sig själva, utan förare, liksom i kapitlet Den stilla asfalten. I likhet med Etnobotanisten i Datura tror jag att medvetenhet inte bara är en mänsklig egenskap, utan att den har vidgat sig även till växter och att människans intelligens ingalunda är den enda arten av intelligens. En tiggare har försökt ge mig slanten. Det finns en ny, äcklig trend bland unga extremister:  amputering. M-teori, F-teori, superstring-teori, hålteleportation - alla dessa teorier existerar.

A propos sammanträffanden:  jag skrev Daturas sista kapitel i början av senaste september. I kapitlet Bakelsen, letar Daturas berättare efter utländska tidningar för att få information om en stor flygolycka. I en bokhandel träffar hon en bekant och de går till caféet. Där äter de världsslutsbakelser och pratar om Huntingtons teori om civilisationernas kollision.
        Den 12. september letade jag själv efter information i Akademiska bokhandelns tidninsgavdelning i Helsingfors – ni alla vet om vad. Men utländska tidningar var utsålda. Först då kom jag ihåg, vad jag hade skrivit.
        Jag sätter min tillit till fakta, ja, men konstens sanning finns inte i fakta. Förnuftet kan inte standardisera verkligheten. De symboler, som bär på sanningen, är inbygda i människan, i hennes språk och konst, i hennes hjärna. Ändå mäste jag säga, att vi behöver fantasi som vi behöver dagligt bröd. Ur fantasin uppstår vår moral, vårt samvete och vår etiska insikt. Vi måste inbilla oss för att kunna förstå andra medvetandes verklighet. Vi behöver drömmar, bilder, symboler och berättelser för att inte hallucinera. De representerar ingalunda någon motsats till mänskligt förnuft, tvärtom. Utan dem är ingen rationalitet möjlig.

Konstens sanning kväller fram ur en dubbelspiral, en  tribar, som innehåller både fakta och illusion, både abstrakt och konkret, sant och osant. Varje roman är en sådan tribar, liksom vårt samhälle. Häri ligger litteraturens bestående inflytande. Jag har skrivit en essäsamling, som heter Tribar. Tribar är en figur eller struktur, vars delar inte kan sammansättas. Och trots det, så tänker jag, finns det sådana paradoxala, naturliga tribarer överallt omkring oss.
        Nej, verkligheten är inte rationell. Och på sätt och vis påminner konstens och drömmens ärenden om varandra. Genom drömmen och genom konsten kan vi bära vardagens nästan outhärdliga tyngd. Och liksom döden avslöjar också konsten ett slags spricka i vår verklighet. Genom den kan vi då och då se vårt liv och vårt öde på ett alldeles nytt sätt.
        Jag har alltid undrat vad vi egentligen kan veta om verkligheten. I Datura bildar den här frågan berättelsens kärna. I den finns också den glädje, som den unge Nicola Tesla kände. Där finns blommans innersta ljus, inte bara daturans utan min barndoms blommas glödande sommar. Den vill  jag uttrycka genom min skrivande. När hatets och rädslans makter tycks växa sig allt  starkare, minns vi konstens universella makt, glädje, tröst och skönhet.
        När jag skrev Datura, läste jag en märklig korrespondens, en bok som heter Sight Unseen. Den innehåller filosofen Bryan Magees och den från (nästan) födseln blinde Martin Milligans brevväxling. Den förenades på ett underligt sätt med mina egna tankegånger. Också Bryan Magee var intresserad av sådana frågor som Hur får människan sin information om världen? Vilken relation har vetande och erfarenhet? Det som en blind människa inte kan veta, vidgar sig till frågan: Vad kan människan inte veta? Om våra sinnens gränser vidgades, om människan fick flera sinnen än hon har, då skulle vår verklighet och vårt universum radikalt och totalt förändras. Men vi kan inte alls veta hur.

Jag skäms inte för att säga, att för mig är litteraturen också metafysik, ontologi och moralfilosofi. Visshetens rötter går djupt, ända till den gemensamma ovissheten, där allting tiger. Men precis där, i den tystnaden, måste författaren leta efter sina sannaste ord.




Stone Design's Create®
2007-12-12 14:53:41 +0200
Valid XHTML 1.0 Transitional