Om Datura



Namnet datura är sanskrit. Det är släktnamnet på arten spikklubba, en ettårig ört, som tillhör familjen Solanacae, potatisväxter. Änglakornet och amerikansk spikklubba tillhör också
släkten. Datura stramonium slår ut sina blommor på kvällen. Förutom daturan är en exotisk och vacker blomma, är den också en farlig, giftig växt, såsom många i familjen Solanacae, till exempel Nicotiana, Belladonna eller Hyoscyamus, bolmört. (I Pereat mundus har jag berättat om några av dess inverkningar.) Den vita gudinnan, så kallas daturan också. Den kan förorsaka hallucinationer och många obekvämliga symptom, i värsta fall döden.

På våren har jag har sått daturans frön i krukor. Jag har följt dess frodiga växt, beundrat dess skönhet och inandats dess trumpetlikna blommas parfymdoft. (Men man bör icke andas in för djupt och icke hela natten!) Jag har sett blomman vissna och mogna till en märklig, taggig frukt med talrika frön. Men i motsats till Daturas berättarjag har jag inte låtit dess blad dra i mitt kvällsté eller spräckt dess frön över min smörgås Jag varnar andra att göra så.
Egentligen skriver jag inga fantasi- eller science fiction-romaner, knappast ens fiktion. Jag tänker mig, att mina verk stiger ur vår gemensamma verklighet, vad än och hurudan än den här verkligheten i verkligheten är. Man kan också kalla verkligheten en delad dröm eller vrångbilden, villan, illusionen som alla ser. Men som Daturas jag säger på Seija Torpefälts svenska:

“En sak tror jag mig ha lärt mig: att verkligheten bara är en
arbetshypotes. Den är en pakt som vi inte vet oss ha ingått. Den är
en vrångbild som alla ser. Men den är vår gemensamma, ofrånkomliga
illusion, slutprodukten av vårt sunda förnuft, vår fantasi och våra
sinnen, basen för vår hälsa och vår arbetsförmåga. Den är vår
sanning. Håll fast vid den, den är allt, nästan allt du har.”

När jag säger, att Datura (eller Tainaron eller Pereat mundus) inte är fantasi och ännu mindre science fiction, menar jag, att jag sällan diktar upp saker. I stället litar jag på sk fakta och erfarenhet.
Det finns de, som tror sig vara interdimensionella varelser, till exempel vampyrer från födseln eller för att de blivit smittade av retrovirus, såsom den klassiska Loogaroo. Det finns människor, som tror, att trepanering, att borra ett hål i skallen, är en väg till djupare medvetenhet. Det finns människor med många jag, som Sylvia. Det finns manuskript, som heter Voynich. Jag har också hört om tekniska prov med bilar, som kör sig själva, utan förare, liksom i kapitlet Den stilla asfalten. I likhet med Etnobotanisten i Datura tror jag att medvetenhet inte bara är en mänsklig egenskap, utan att den har vidgat sig även till växter och att människans intelligens ingalunda är den enda arten av intelligens. En tiggare har försökt ge mig slanten. Det finns en ny, äcklig trend bland unga extremister:  amputering. M-teori, F-teori, superstring-teori, hålteleportation - alla dessa teorier existerar.

A propos sammanträffanden:  jag skrev Daturas sista kapitel i början av senaste september. I kapitlet Bakelsen, letar Daturas berättare efter utländska tidningar för att få information om en stor flygolycka. I en bokhandel träffar hon en bekant och de går till caféet. Där äter de världsslutsbakelser och pratar om Huntingtons teori om civilisationernas kollision.
        Den 12. september letade jag själv efter information i Akademiska bokhandelns tidninsgavdelning i Helsingfors – ni alla vet om vad. Men utländska tidningar var utsålda. Först då kom jag ihåg, vad jag hade skrivit.
        Jag sätter min tillit till fakta, ja, men konstens sanning finns inte i fakta. Förnuftet kan inte standardisera verkligheten. De symboler, som bär på sanningen, är inbygda i människan, i hennes språk och konst, i hennes hjärna. Ändå mäste jag säga, att vi behöver fantasi som vi behöver dagligt bröd. Ur fantasin uppstår vår moral, vårt samvete och vår etiska insikt. Vi måste inbilla oss för att kunna förstå andra medvetandes verklighet. Vi behöver drömmar, bilder, symboler och berättelser för att inte hallucinera. De representerar ingalunda någon motsats till mänskligt förnuft, tvärtom. Utan dem är ingen rationalitet möjlig.

Konstens sanning kväller fram ur en dubbelspiral, en  tribar, som innehåller både fakta och illusion, både abstrakt och konkret, sant och osant. Varje roman är en sådan tribar, liksom vårt samhälle. Häri ligger litteraturens bestående inflytande. Jag har skrivit en essäsamling, som heter Tribar. Tribar är en figur eller struktur, vars delar inte kan sammansättas. Och trots det, så tänker jag, finns det sådana paradoxala, naturliga tribarer överallt omkring oss.
        Nej, verkligheten är inte rationell. Och på sätt och vis påminner konstens och drömmens ärenden om varandra. Genom drömmen och genom konsten kan vi bära vardagens nästan outhärdliga tyngd. Och liksom döden avslöjar också konsten ett slags spricka i vår verklighet. Genom den kan vi då och då se vårt liv och vårt öde på ett alldeles nytt sätt.
        Jag har alltid undrat vad vi egentligen kan veta om verkligheten. I Datura bildar den här frågan berättelsens kärna. I den finns också den glädje, som den unge Nicola Tesla kände. Där finns blommans innersta ljus, inte bara daturans utan min barndoms blommas glödande sommar. Den vill  jag uttrycka genom min skrivande. När hatets och rädslans makter tycks växa sig allt  starkare, minns vi konstens universella makt, glädje, tröst och skönhet.
        När jag skrev Datura, läste jag en märklig korrespondens, en bok som heter Sight Unseen. Den innehåller filosofen Bryan Magees och den från (nästan) födseln blinde Martin Milligans brevväxling. Den förenades på ett underligt sätt med mina egna tankegånger. Också Bryan Magee var intresserad av sådana frågor som Hur får människan sin information om världen? Vilken relation har vetande och erfarenhet? Det som en blind människa inte kan veta, vidgar sig till frågan: Vad kan människan inte veta? Om våra sinnens gränser vidgades, om människan fick flera sinnen än hon har, då skulle vår verklighet och vårt universum radikalt och totalt förändras. Men vi kan inte alls veta hur.

Jag skäms inte för att säga, att för mig är litteraturen också metafysik, ontologi och moralfilosofi. Visshetens rötter går djupt, ända till den gemensamma ovissheten, där allting tiger. Men precis där, i den tystnaden, måste författaren leta efter sina sannaste ord.





Stone Design's Create®
2007-12-12 14:57:00 +0200
Valid XHTML 1.0 Transitional