Uppfinner WSIS hjulet på nytt?

Inom kort inleds toppkonferensen om informationssamhället i Geneve. World Summit on Information Society (WSIS) hålls i FN:s regi och kan sålunda jämföras med miljökonferenserna i Stockholm, Rio och Johannesburg, världstoppmötet om sociala frågor i Köpenhamn och kvinnokonferensen i Beijing.

Finlands regering deltar genom ambassadör Asko Numminen och andra diplomater aktivt i de intensiva förhandlingar som förs i syfte att ta fram en universell principdeklaration om informationssamhället och ett handlingsprogram för dess införande. President Halonen har genom lottdragning fått taltur genast i början av konferensen.

Civilsamhällets representanter har beretts möjlighet att uttala sig i WSIS' förberedande kommittéer. I den här artikeln ska jag presentera några av de många kritiska synpunkter, som kommit fram.

En första allmän kommentar till WSIS kan härledas ur det faktum, att intitiativet till denna toppkonferens kom från Internationella teleunionen (ITU), som är ett organ inom FN. Formellt är det ITU som handhar arrangörsuppdraget.

Telekommunikation är naturligtvis ett av informationssamhällets särdrag. Det kan inte förnekas. Men om den här aspekten betonas alltför starkt kommer hela diskussionen om informationssamhället lätt att domineras av mer eller mindre ingenjörsmässiga synpunkter. Den kommer i så fall främst att handla om informationsteknologi. Vad blir det då av samhällsdiskussionen, där de centrala frågorna handlar om rättigheter, skyldigheter, demokrati, jämlikhet och mänsklig utveckling? I vilken mån kommer man då att beakta de icke-tekniska betydelserna av ordet kommunikation dvs det mellanmänskliga med-delandet av känslor, upplevelser, erfarenheter och insikter? Kommer man att fästa vederbörlig uppmärksamhet vid den informationsteknologi, som föregick den nuvarande digitala epoken - t ex dagstidningar, rund- och lokalradio samt böcker och bibliotek?

Inget ont om ingenjörerna men man måste faktiskt påpeka att också "telekommunikation" i grund och botten är någonting betydligt mer omfattande än de (och vi andra också, för den delen) vanligen vill inse. Också skrivteknologin, kort sagt skriften, är i grund och botten en form av telekommunikation. Skrift (brev, böcker, tidningar mm) innebär onekligen "långdistans-med-delanden". Men en stor del av mänskligheten - en tredjedel, fjärdedel, en femtedel? - är som bekant inte läs- och skrivkunnig. Varför förhåller det sig så? I vilken utsträckning borde WSIS handla om att lösa detta problem?

Om vi bara vågar bryta oss ut ur det rådande, snävt teknokratiska perspektivet på telekommunikationen och informationssamhället inställer sig också många andra viktiga frågor. Vilken roll spelar författare, journalister, lärare och bibliotekarier i diskussionen om informationssamhället? Dessa grupper är ju, var och en på sina olika sätt, specialister både på "information" och "kommunikation". Och inte bara det. Ett samhälle utan dessa gruppers medverkan är visserligen tänkbart, men det är i så fall inget demokratiskt samhälle, och förvisso inte heller något informationssamhälle.

Bibliotekarierna är faktiskt renodlade experter på information. Därför tillmäter undertecknad, trots att jag inte själv är bibliotekarie till yrket, IFLAs inlägg i debatten på WSIS en särskilt stor betydelse. Ordförandeskapet i bibliotekariernas internationella paraplyorganisation IFLA (International Federation of Library Associations and Institutions) innehas för närvarande av Kay Raseroka, universitetsbibliotekarie i Botswana.

Under sitt besök i Finland nyligen berättade Kay Raseroka för mig om hur hon och andra representanter för IFLA och IFLAs medlemsorganisationer (däribland inte minst Finlands biblioteksförening) har lobbat intensivt i Geneve för att få med något av bibliotekariernas syn på informationssamhället i WSIS-deklarationen. Dessa ansträngningar har krönts med en första framgång. Nämligen den, att biblioteken överhuvudtaget verkar få ett omnämnande i slutdokumentet!

IFLA lade fram sin syn på WSIS redan i våras i ett synnerligen läsvärt dokument (se länkarna på sidan http://www.ifla.org/III/wsis.html ). Jag nöjer mig med att citera en av dokumentets slutsatser:

"Vi ber er vänligen att inte slösa resurser på att uppfinna hjulet på nytt medan ni ignorerar den befintliga infrastrukturen. Anslå i stället måttliga medel på existerande nätverk, till exempel på biblioteken. Bibliotekarierna med sina färdigheter, sin entusiasm och sitt engagemang kommer inte att göra er besvikna".

Tillägg: en rad finländska medlemsorganisationer har bildat en gemensam arbetsgrupp, den sk WSIS-NGO-gruppen, där bl a FN-förbundet, Mannerheims barnskyddsförbund, Finland biblioteksförening, EFFi och Attac deltar. One World-portalen har satt upp en webbsida där man bl a finner WSIS-NGO-gruppens ställningstagande och kritik av WSIS-processen, se http://fi.oneworld.net/section/fi/wsis

Publicerad i Hufvudstadsbladet 30.11.2003