Små och stora elektroniska vägar

Svar på Thomas Rosenbergs kolumn Till mina elektroniska vänner (Hufvudstadsbladet 5 mars 1995). Publ. i Hufvudstadsbladet 7.3.

Thomas Rosenberg skriver (på sin PC) "att han varken haft tid eller lust att lära sig köra på de elektroniska motorvägarna". Jag tror att många känner som han fast de kanske inte täcks säga ut det lika rakt som TR. Jag hyser förståelse för hans inställning till den del det helt enkelt är fråga om en protest mot det rådande starka sociala trycket att "hänga med i den teknologiska utvecklingen". För egen del vill jag gärna lova fortsätta att respektera människor, även om de föredrar att inte skicka sina brev per Internet utan i stället vill lägga dem i kuvert med äkta frimärken på (trots att de skrivit breven på persondatorer, vilka jag för min del gärna använder också som postmaskiner).

Men varför påstår TR att "all den livliga diskussion som dagligen förs i datanäten är helt osynlig för omvärlden"? Ja, mitt inlägg i Internet är osynligt - tills någon får syn på det, tar fram det och läser det. Så förhåller det sig också med TRs tidningskolumner, som gömmer sig i textmassan, mellan annonserna i tidningen. Information förutsätter ett aktivt subjekt, en mottagare.

Att mediet i fråga är elektroniskt betyder inte per definition att det är förbehållet privat kommunikation. Internet, som det nu närmast är fråga om, har länge varit ett offentligt medium. Fram till början av 1990-talet fungerade Internet visserligen sgs uteslutande inom ett smalt och specialiserat segment av offentligheten, dvs den vetenskapliga (ofta dessutom enbart den naturvetenskapliga och tekniska) forskningens offentlighet.

Nu sprider sig emellertid användningen av Internet snabbt både till olika sektorer i civilsamhället och till statliga och kommunala institutioner. Därmed får vi icke blott nya verktyg för privat kommunikation (t ex mellan vänner och inom familjer) utan även nya former av litterär, politisk och annan offentlighet. Det mest slående exemplet är World Wide Web, dvs Internets förmedling av (företrädesvis) publika texter och bilder i form av en internationell, offentlig hypertext. Att "det gungar i offentlighetens trossbotten" (Ola Larsmo) vill jag gärna hålla med om, men det som sker är inte att offentligheten försvinner, eller "går under jorden" (som TR citerar), utan att den genomgår ytterligare en stor omstrukturering. I ett längre perspektiv är denna "strukturomvandling av offentligheten" (J.Habermas myntade begreppet redan år 1962) bara en fortsättning på de omstöpningar som bland annat tidningspressen, radion och TV:n redan tidigare har åstadkommit. 

                           * * *
Det borde inte längre vara möjligt att blunda för den förändringsprocess, som oundvikligen blir följden av att datanäten tas i allmänt bruk. Ändå har TR onekligen rätt i att diskussionen om vartåt det egentligen barkar tillsvidare lyser med sin frånvaro. I dessa valtider kan man t ex notera, att inget politiskt parti i Finland har presenterat någon betydelsefull vision av det s k informationssamhället; med små variationer tycks varje enskilt parti trots allt inta en allmänt positiv attityd till dess ankomst. Arbetsgrupper i finans-, trafik- och undervisningsministeriet har i tur och ordning lagt fram betänkanden om informationssamhället. Men dessa betänkanden har i själva verket (med undantag för meddelandena från undervisningsministeriets expertgrupp om "Den nationella kulturen och de digitala medierna") handlat föga om samhället och informationen, dvs offentligheten. Deras röda tråd har i stället varit informationsteknologin som ett medel i den internationella ekonomiska konkurrensen och som ett logistiskt verktyg för företagens operationer. Huvudteserna i den "strategiska" skrift som finansministeriet nyligen gav ut under rubriken "Suomi tietoyhteiskunnaksi" (Finland som informationssamhälle) är två. För det första: Finland är (ska bli) en nätverksekonomi. För det andra: Finland kämpar om första plats i den internationella tävlingen om utveckling och tillämpning av informationsteknologi. I denna strategi får Internet och biblioteken inte ens ett omnämnande. 

                        * * *
Politikers, journalisters och intellektuellas möjligheter att påverka skeendet är trots allt inte obefintliga. Åtminstone i ett avseende är villkoren kanske bättre än när radion och TV:n infördes. Dessa massmedier infördes ju uppifrån, centralt, av de nationella regeringarna. Medan Internet liksom litteraturen och biblioteken spirar ur civilsamhället, genom en molekylär men inte nödvändigtvis osynlig eller oöverskådlig process.

TV-mediet har också i hög grad förblivit organ för regeringarnas budskap, till den del det inte bjuder på mer eller mindre förtäckt reklam (konsumtions-stimulantia) och massunderhållning, vilket tycks vara dess främsta uppgift. Vi har visserligen vant oss, anpassat oss. Men vilka har egentligen följderna av att TV-mediet infördes blivit? Gynnar TV "det offentliga samtalet" som är ett av demokratins existensvillkor? Är vi bättre informerade om det som händer och sker med eller utan TV? Jo, TV har, för att tala med Thomas Rosenberg, utvidgat "utrymmet för det som vi har gemensamt" genom att på nya sätt föra in världen i vardagsrummen, vilket är bra. Bevare oss väl för att stänga in oss i våra lokala byar! Men tillåt mig ändå att tvivla på att den typ massmedium som TV representerar är precis vad vi behöver. 


                       * * *
Internet är inte ett massmedium, åtminstone inte i samma bemärkelse som TV:n och kvällspressen (numera främst en pendang til TV:n) är det. Snarare liknar Internet kaféer, tidskrifter, litteratur och bibliotek. Kan inte detta inverka gynnsamt - stimulerande - på "det offentliga samtalet"? Då är en förutsättning utan tvivel att nätverket görs offentligt tillgängligt. Allmänheten (den läsande och skrivande publiken) bör med andra ord ges möjligast bred tillgång till Internet. Här intar de allmänna biblioteken en nyckelposition, dels för att de utgör ryggraden i det traditionella (icke-digitala) informationsnätet, dels för att biblioteken ligger i skärningspunkten mellan stat, kommun och civilsamhälle. Bibliotekens hypertextskärmar kan och bör spegla information från alla håll och åt alla håll. Informationssamhällets öde beror på hur väl vi lyckas med att göra datanätet till en ny form av offentlighet genom att bygga in det i biblioteken. Att ha Internet hemma hos sig blir snart lika vanligt som att ha bokhyllor. Statistiken visar, att halva Finlands folk ändå går till biblioteket. Att ha Internet hemma hos sig betyder att man lätt kan besöka det elektroniska biblioteket. Obs, det behövs bibliotekarier också i det elektroniska biblioteket. 


                            * * *
TR har liksom de flesta av oss utan att blinka låtit sig förledas att tala om "elektroniska motorvägar" i samband med elektroniska posten och Internet. Modefrasens ursprung är lätt att spåra till USA vars invånare som bekant är speciellt förtjusta i bilar och superhighways. Därför har nuvarande vicepresidenten Al Gore & Co valt att sälja sina planer och produkter (det rör sig om hela industrigrenars planer och produkter) med denna slogan ("the information super-higway"). Men den ifrågavarande reklamdevisen har också en intressant rot i samtidens idé- och vetenskapshistoria. Den uttrycker en syn på "information" som härstammar från Claude Shannons matematiska informationsteori. Ingenjörerna använder sig av nämnda teori för att studera "bandvidden" i tekniska kommunikationskanaler. Information betraktas då som en rent fysikalisk storhet, som mäts i till exempel antalet databitar per sekund.

I dagens läge kan ordet "elektronisk motorväg" faktiskt ges en tämligen exakt betydelse, ifall man håller sig strikt till det ovannämnda ingenjörsmässiga synsättet. Vad den "elektroniska motorvägen" betyder här i Finland avslöjades i Helsingin Sanomat den 10.12.1994; det rör sig om ett nytt fysiskt nät med superbandvidd, nämligen ATM-nätet (ATM står för "asynchronous transfer mode", en ny transmissionteknik) som vissa företag och universitet i Finland är s g s först i världen med att införa. I ATM-nätet kan man överföra 128 miljoner databitar per sekund. Det räcker gott och väl för överföring av levande bilder. Och det är förmodligen just möjligheten att kunna sälja video på beställning per kabel till hemmen, som lockar elektronikindustrin, telebolagen och mediaföretagen till att investera i nya, supersnabba fysiska nätverk. I själva verket torde varken de investerande företagen själva eller någon annan känna till vad den enorma bandvidden egentligen skall användas till. Denna ovetskap om ändamålet (Technology is the answer, but what was the question?) framgick mycket tydligt vid öppningen av Finlands nya "informationsmotorväg" senaste december. Lika dunkelt är tillsvidare syftet med den investering av "hundratals miljoner mark", som Nokia, Sanoma OY, YLE, Tammerfors tekniska högskola m fl under de närmaste tre åren ämnar göra i "experiment med bild-, ljus- och textöverföring i bredbandsnät" (enl HeSa 2.2.95).

Sambandet mellan dessa delvis färdigbyggda, delvis planerade "elektroniska motorvägar" och Internets utveckling är tillsvidare en öppen fråga. Det är viktigt att göra klart för sig att Internets snabba tillväxt både beträffande användarnas antal och innehållet (den information som användarna utbyter över nätet) idag till stor del sker vid sidan om och oberoende av "de elektroniska motorvägar", som planeras i det medie-industriella komplexets laboratorier. Internet är långt ifrån någon motorväg, det är ett finfördelat nätverk av små stigar genom djungeln. 

                          * * *
I centrum för analysen av informationssamhället står frågan Vad är information? Den misslyckade språkbilden "informationsmotorväg" har uppstått på grund av en förvirrande sammanblandning av matematik och semantik. Information, för att inte tala om insikt och kunskap, förutsätter levande subjekt, som varseblir och tar emot. Information är "mening". Liksom sin väsensskilda matematiska motsvarighet inrymmer detta semantiska informationsbegrepp "allt". Inte minst konsten, av Elmer Diktonius kallad "stundernas stora fördjupare", utgör information. A' propos bandvidd: ett enda diktarord, det må sedan avlyssnas i radion, stå i en tidskrift eller anlända med elektroniska posten, kan faktiskt innehålla mer information, dvs mening, än en hel upplaga av Hufvudstadsbladet eller hela utbudet under en lång och tråkig TV-kväll. 
                                                  Mikael Böök
book@kaapeli.fi