|
Publicerad i Hufvudstadsbladets debattspalt 28.12.2022 På återseende, EU !
En av de viktigaste lärdomarna av kriget i Ukraina är att militarism inte fungerar.
Vid början av 2020-talet investerade världens länder mer än någonsin tidigare (kanske med undantag av åren under 1900-talets två världskrig) i sina krigsindustrier. Summan, mätt i pengar, har beräknats till 2,1 biljoner dollar (SIPRI 2021). Av dessa miljoner gånger miljoner dollar stod Ryssland för 3 procent medan Kinas bidrag till militarismen var 14 procent. NATO-ländernas militarism ansvarade för merparten nämligen 56 procent, varav EU-ländernas andel var 12 procent. Övriga länder såsom Indien, Brasilien, Sydafrika med flera satsade för sin del 27 procent på krigsförberedelser, vilket motsvarar sammanlagt 0,27 x ca 2100 miljarder dollar = ca 567 miljarder dollar, som borde ha gått till helt andra utvecklingsändamål. Militarismen avskräckte inte Ryssland från att olagligt invadera Ukraina. Den har inte heller stoppat Rysslands invasion och militarism. En sak har militarismen i alla fall gjort nämligen förlängt detta krig. Men när vapnen en gång tystnar i Ukraina så kommer militaristerna inte att kunna ta åt sig äran av att ha åstadkommit fred. Som europé och medborgare i ett EU-land betraktar jag med oro och avsmak EU:s alltmer utpräglade militarism. En gång i tiden fick Altiero Spinellis och de övriga autentiska federalisternas vision av ett enat, demokratiskt och fredligt Europa utan kärnvapen mig att ansluta mig till EU:s anhängare. Men idag måste jag ta avsked från EU med en vag förhoppning om ett återseende någon gång i en oviss framtid, som knappast är min men kanske mina barnbarns. För Europas militarister – varmed jag avser krigsindstrins ledare, lobbyister, vapenhandlare och samordnare av vår världsdels transatlantiska militärindustriella nätverk samt för hela den därtill hörande täta undervegetationen av medelstora och små företag i branschen innebär ukrainakriget naturligtvis en lysande affär. Hittills har EU:s institutioner försökt lägga vissa band på till exempel investeringar i produktion av massförintelesevapen och på vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter eller är involverade i väpnade konflikter. Nu lättar Europeiska Investeringsbanken och övriga EU-institutioner på sådana begränsningar samtidigt som ändringar i EU:s taxonomier är på gång för att underlätta finansiellt stöd till vapenbolagen. EU:s strategiska kompassnål pekar mot en nära framtid där begreppet hållbar utveckling blir liktydigt med militär upprustning. I sin "strategiska kompass", ett policydokument för EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik som formulerades under åren 2020-2022, fastslår unionen behovet av ökad finansiering av "vår europeiska försvarstekniska och industriella bas" . Därför måste begreppet "hållbar finansiering" (dvs en finansiering, som följer vissa ekologiska och etiska riktlinjer) numera innefatta "insatser för att underlätta den europeiska försvarsindustrins tillräckliga tillgång till offentlig och privat finansiering och investeringar". Den europeiska krigsindustrins branschorganisation ASD Europe kunde förnöjt kommentera EU:s nya giv i följande ordalag: "Det finns ingen hållbarhet utan säkerhet, ingen säkerhet utan försvarsförmåga och ingen försvarsförmåga utan försvarsindustrier" (citerat ur den färska rapporten Smoke Screen. How states are using the war in Ukraine to drive a new arms race från Stop Wapenhandel och Transnational Institute). Om vapen vore lösningen hade vi haft fred för länge sedan, har någon klok människa sagt. Jag skulle vilja tillägga: om ökad privat och offentlig finansiering av den europeiska krigindustrin är lösningen kan EU lika gärna låta varje förhoppning om en hållbar utveckling fara.
Mikael Böök Isnäs |