Mörskomvägen 16
                	       00600 Helsingfors  16 oktober 1995
Kära närmaste och vänner,
i det här brevet försöker jag förklara varför jag i morgon reser till Tuzla i Bosnien-Herzegovina. Det är kanske inte särskilt lätt att förstå varför jag reser eftersom det ju inte sker på någon organisations uppdrag. Enskilda personer har inte heller uppmanat mig att fara. Det är alltså fråga om ett beslut som jag fattat privat och som enbart bottnar i mina egna erfarenheter och övertygelser.
Några av er har ifrågasatt, eller uttryckligen avrått mig från att förverkliga, min avsikt. Det är oansvarigt, särskilt mot barnen (mina barn alltså), att jag beger mig till en krigszon -- till exempel detta har jag fått höra. Varför ska just du resa till Tuzla? Och vad tjänar denna resa egentligen till, vad är är dess syfte? Bland annat de här frågorna har ställts till mig.
Mitt svar på frågorna måste bli relativt kort (p g a tidsbrist, annars kunde jag tänka mig att skriva en bok på temat!) och ofullständigt: först och främst därför, att jag inte heller själv fullt ut begriper varför jag handlar på det ena eller andra sättet. Detta är i själva verket en del av förklaringen. Med andra ord: jag reser inte minst för att fortsättningsvis lära känna mig själv, för att pröva och kanske ompröva de erfarenheter som jag tidigare gjort och de övertygelser som jag tidigare byggt åt mig själv. Det här låter kanske egocentriskt och/eller självtillräckligt men på den punkten tycker jag mig inte ha några alternativ. Vad annat kan en stackars filosof egentligen göra? Fotnot: "Du kommer inte att finna honom!" lär Diogenes ha yttrat åt en person, som med ljus och lykta sökte efter en människa. Mannen med lyktan är förevigad på Goyas bild. Som den mannen känner jag mig; sådant tycker jag att livet är. Filosofi är, i sin tur, "någonting som utmärker alla och envar" (Gramsci) -- ett slags möjlighet som är inbyggd hos människan.
Helsinki Citizens' Assembly ('Helsingfors medborgarförsamling', förkortning: hCa) tog vid där European Nuclear Disarmament ('Nukleär nedrustning i Europa', förkortning: END) slutade i övergången från världsläget med de två mot varandra ställda supermakterna (USA och Sovjetunionen) till den nuvarande s.k. nya världsordningen, som inte gör skäl för sitt namn; lika väl kunde man beteckna denna nya situation som ett kaos.
hCa är en förlängning och en utvidgning av END. Såväl END som hCa har organiserat årliga stormöten för medborgarorganisationer i Europa (plus observatörer från andra världsdelar). END-konventen arrangerades av anställda i medborgarorganisationer och av enkilda aktivister, av partifunktionärer och medarbetare till europarlamentariker. Dessa bildade ett förbindelseorgan (Liaison Committee, förkortning LC), som möttes mer eller mindre regelbundet i olika europeiska städer. För min del brukade jag inte delta i LC men däremot i END-konventen. Jag var med på alla utom ett, dvs jag deltog i Bryssel -82, Berlin -83, Perugia -84, Amsterdam -85, Ivry -86, Coventry -87, Lund -88, Helsingfors och Tallinn -90, Moskva -91 och Bryssel igen 92. (END-konventet år 1989, det som jag inte deltog i, hölls i Vitoria i Spanien år 1989.)
Under 1980-talet ägnade jag mig också tidvis åt rätt vidlyftiga studier i internationell politik, särskilt kärnvapenfrågan, med sikte på att skriva en akademisk avhandling om den franska vänstern och bomben. Det ska jag inte gå närmare in på här. Jag vill ändå nämna det, i hopp om att kasta lite ytterligare ljus över END-rörelsen och mitt engagemang i den. END var nämligen inte enbart en organisatorisk ram, ett verktyg för koordinering av europeiska rörelser mot den nukleära upprustningen ("det kalla kriget"). END var också en europeisk intellektuell strömning, vars utgångspunkter skapades av den brittiske historikern och skriftställaren E. P. Thompson med flera. END innehöll kort sagt några element av en världsåskådning, som inte var bunden av de rådande ideologierna och lögnerna, och som följaktligen varken uppskattades av ledarna i Moskva eller i Washington. (Också i Helsingfors ogillades END av många, för den delen.) Denna åskådning var emellertid starkt tids- och situationsbunden; den skisserade egentligen bara en analys av det kalla krigets förlopp och troliga resultat, dvs atomkriget, vilket sannolikt skulle resultera i en utplåning av stora delar av människosläktet -- någonting som föreföll tillräckligt viktigt för att en och annan filosof skulle haja till och börja visa intresse för de rent politiska frågorna. Men den genomgripande omvandlingen av världspolitiken p g a sovjetregimens sammanbrott mm skapade naturligtvis behov av nya tankeverktyg.
På sätt och vis hade END segrat i praktiken, ty just det som krävdes i END-manifestet år 1980 skedde verkligen vid årtiondets slut: 1) den militära och politiska delningen av Europa i två antagonistiska block upphävdes; 2) kapprustningen med kärnvapen och allt mer tekniskt sofistikerade "konventionella" vapen avstannade. I samma veva, över en natt, tycktes END ha blivit förlegat som "teori". Gudskelov, får man väl tillägga.
Till åtskillnad från END har hCa, såvitt jag begriper, inte någon egen filosofisk ramberättelse. Just därför har jag personligen inte varit lika intresserad av hCa som jag var av END. Jag tror inte att en brokig samling av medborgarorganisationer, internationella föreningar och enkilda medborgaraktivister förmår uträtta särskilt mycket ifall den på det ideella planet endast styrs av en diffus föreställning om vissa goda värderingar, som alla deltagare antas omfatta beträffande mänskliga rättigheter, demokrati och fredlig konfliktlösning. Så motiverade inför mig själv min frånvaro från hCa i Berlin -92, Bratislava -93 och Ankara -94 (jag är inte säker på årtalen).
Vad är det då som fått mig att anmäla mig till den fjärde hCa i Tuzla (Bosnien-Herzegovina) 19-22 oktober 1995?
Det har sent omsider gått upp för mig att det som idag händer på Balkan och särskilt i Bosnien antagligen är avgörande för framtiden. Jag ser också ett möjligt samband mellan "Sarajevo" och "Moruroa" - med andra ord anser jag att de processer som idag äger rum på Balkan (och på Europas bakgårdar, t ex de pågående franska provsprängningarna i Stilla havet) igen kan komma att leda till kapprustning och risk för nukleära eller andra "exterministiska" världskrig. (Om detta publicerade jag nyligen några brev i Ny Tid under rubriken "Europa börjar i Sarajevo och slutar i Moruroa". )
Människorna på Balkan och i Bosnien är precis som vi; också förövarna av de mest fasansfulla brotten kunde vara vi själva. Men så länge vi ännu har en chans måste vi försöka motarbeta och förhindra dessa brott. Som synes är jag rädd för att chanserna minskar, och detta underligt nog på grund av vad vi länge har betraktat som framsteg; jag avser inte minst de teknologiska framstegen. (Denna tanke är inte ovanlig -- till exempel G.H. von Wright har ju under flera år försökt utveckla den.) Ty teknologin, (exempelvis det förträffliga Internet som jag använder medan jag skriver dessa rader!) förstärker människans egenskaper och tendenser. Teknologin, som en förstärkare och en förlängning av människan, ökar inte bara hennes kroppskrafter. Dess betydelse inskränker sig inte heller till att skärpa våra sinnen. Teknologin förstärker också vårt ömsesidiga beroende och vårt inflytande på varandra. Detta inger visst hopp om en positiv vidareutveckling av vetenskap, kultur och samhällsliv; t ex innebär Internet potentiellt en sådan förstärkning (ackumulering) och förlängning (genom omfördelning) av människornas gemensamma intellektuella egendom. Men vår ökade avhängighet av och påverkan på varandra har också visat sig medföra stora risker. Den systematiska, med teknisk precision planerade och med vetenskapliga metoder genomförda utrotningen och utplåningen är ett återkommande mönster under 1900-talet. Ska detta fortsätta även efter år 2000?... Vi tror alltid att det är barbarer, eller människor som temporärt, av dunkla anledningar har förvandlats till barbarer, som bär upp detta mönster och utför de hemska gärningarna. Vad vi inte gärna vill medge är att "Sarajevo" och "Moruroa" redan har börjat växa och mogna inom oss själva.
Under förberedelserna (läsning, korrespondens, diskussioner mm) för den här resan har min självkritik successivt ökat. Jag förebrår mig själv för luckan i mitt engagemang under först hälften av 1990-talet. hCa har, inser jag nu, envetet försökt ingripa -- intervenera! -- i skeendet på Balkan t ex genom att på olika sätt stöda fredsoppositionen i de olika delarna av ex-Jugoslavien och motarbeta den nyväckta nationalismen i dess olika former (och i synnerhet den "etniska rensningens" politik). Mötet i Tuzla den 19-22 oktober, som jag skall delta i, har som mål att 1) bevara Bosnien- Herzegovinas integritet; 2) stöda Tuzla som en modell för lokal demokrati i Bosnien-Herzegovina; 3) bidra till uppbyggandet av internationella institutioner som förmår upprätthålla rättsliga principer och en rättslig ordning. Om detta skulle det finnas mycket att tillägga. För närvarande tycks, som forskaren Jan Öberg säger, "allt ligga i händerna på en handfull män som utan grundprinciper kohandlar kors och tvärs över huvudena på alla internationella organisationer och Jugoslaviens 24 miljoner människor". Och det kan givetvis hända att en hCa, som försöker uppnår de ovannämnda målen, är ett hopplöst företag. Vilket ändå inte hindrar att målen är tillräckligt klart definierade och väl värda att kämpa för. Därför far jag till Tuzla, väl medveten om att min egen insats där kommer att vara mycket blygsam. Bland de uppgifter som jag åtagit mig att arbeta med under själva mötet ingår dock ett uppdrag, som kanske i längden kan visa sig få viss praktisk betydelse. Det består i att föra fram Ville Komsis med fleras resolution mot våldtäkterna. Resolutionen, som är riktad till männen på Balkan kallas "Man och man emellan" och den är undertecknad av "Europas män". Meneningen är att Finlands beväringsförbund skall åta sig denna sak och föra den vidare till sina broderorganisationer i det övriga Europa. Men Beväringsförbundet har inte ännu beslutat sig. Därför saknar detta försök att påverka krigföringens etik tillsvidare den tyngd som bara soldaterna själva kan tillföra.
I de olika länderna och regionerna på ex-Jugoslaviens territorium har fredsoppositionen byggt upp sitt eget system av elektroniska postlådor. Det heter ZamirNet. Under min resa hoppas jag få träffa några av de människor som sköter om att ZamirNet fungerar och/eller som använder sig av det i det praktiska fredsarbetet. Detta har jag faktiskt sysslat något med också tidigare. År 1993 gav Katto-Meny ut ett urval på finska av holländaren Wam Kats "Dagbok i Zagreb", som utkommer i GreenNet och Internet via ZamirNet. Via ZamirNet har det också kommit en underskrift på den ovannämnda resolutionen "Man och man emellan", som också sprids i Internet vid Kabelknuten i Helsingfors. Underskriften sändes in av Srdjan Dvornik. Idag föll mina ögon igen på detta namn när jag bläddrade i några gamla nummer av hCa:s nyhetsblad. Srdjan Dvornik stod under rubriken "Zagreb" på en lista över hCa-kontakter i olika europeiska och andra städer.

Om inte annat så innebär denna resa åtminstone ett försök att skaffa lite _information_ om skeendet i det "informationssamhälle", som ministrar, tjänstemän och företagsledare i Europa och i Finland nuförtiden brukar försäkra oss alla om att vi redan lever i ! Jag har också lovat rapportera om hCa i Tuzla vid ett seminarium i Helsingfors, som anordnas av "Kansainvälisten suhteiden tutkimuksen seura" den 16 november.
Nu måste jag sluta för att hinna packa kappsäcken innan natten faller på. I morgon tar jag flyget till Prag, där hCa har sitt kontor (som f ö lär ska få lite understöd från tjeckiska staten, troligen med president Vaclav Havels goda minne). Timo Mielonen, som är ordfarande för informationsandelslaget Katto-Meny (vars VD jag själv ju är) reser med samma flyg. Det var Timo m fl som översatte och redigerade Wam Kats dagbok på finska. Peter Lodenius, den tredje finländaren som är på väg till hCa i Tuzla, översatte och publicerade för sin del en lång rad av Wam Kats dagboksanteckningar i Ny Tid. Jag upplever att både Timo och Peter är klart bättre insatta i läget på Balkan än jag själv. Således reser jag i gott sällskap

Hälsningar, må väl, - Mika 


PS. Resplan:
I Prag övernattar Timo och jag i pensionatet Kolej Komenskeho,
Parlerova 6, tlf (422) 352 040.
 På tisdag flyger vi till Budapest, där vi stiger på hCa:s
buss till Zagreb och Split. Ankomst till Split på onsdag  och övernattning
där, arrangerad av hCa.
På torsdag morgon anträds bussfärden till Tuzla (ca 430 km)
och på fredag börjar konferensen, som slutar på söndag.
Måndag: Tuzla-Split (buss)
Tisdag-onsdag: Split - Zagreb-Budapest (hCa:s buss)
Onsdag: Budapest-Prag (flyg) samt igen övernattning
Kolej Komenskeho.
Torsdag: Prag-Hfors (flyg: ankomst  14.20)
book@kaapeli.fi