Förförerska? ?Ett barnkammarskämt mellan hårda pärmar i ett mastigt bokverk. Ett försök att förföra det akademiska etablissemanget? skriver recensenten om Riitta Nelimarkkas underkända avhandling.

En förförerskas bekännelser

BÖCKER
Riitta Nelimarkka: Self Portrait. Elisen väitöskirja. Variaation variaatio. 215 sidor. Seneca 2000.
Det var en gång en doktorsavhandling vars författare förnekade att hon ville göra några vetenskapliga utsagor. Något antagande, någon hypotes, önskade hon inte heller ställa upp. "Olen haluton väittämään mitään", skrev hon i avhandlingens inledning, vilket betyder att hon helst inte ville påstå någonting överhuvudtaget. Att hon önskade disputera var därför en sanning med modifikation.
Är det här ett exempel på en avhandling och ett doktorerande som, likt Daniil Charms' rödhårige man som inte hade något hår, det helt enkelt är bäst att sluta tala om?
Så är det trots allt inte. Låt oss tvärtom diskutera innehållet i Riitta Nelimarkkas bok Self Portrait vilken hon - tillsammans med sina konstutställningar "Flygelise" (1998), "Flyg Elise Flyg" (1999) samt "Inter Konttinen" (2000) - har framlagt som en doktorsavhandling. Denna på sitt eget speciella sätt viktiga - eller åtminstone symptomatiska - bok har ju tillsvidare inte ens blivit recenserad.
Tom Sandqvist publicerade visserligen en lång inlaga om Nelimarkkas doktorsavhandling på Hbls kultursida. Men Sandqvist, som borde ha försvarat avhandlingen också efter det att Konstindustriella högskolans forskningsråd hade underkänt densamma, försvarade bara sig själv. Samma bok, som Sandqvist i sin egenskap av förhandsgranskare hade godkänt för tryckning, kallade han sedan i sin artikel för "en katastrof". Men hur kunde han då ge tryckningstillstånd åt "en katastrof"? En så motstridig "recensent" tycker jag inte vi kan lita på.

Antiavhandling

Således, till saken: Nelimarkkas bok är en antiavhandling, en doktorsprovokation, vars forskningsobjekt påstås vara "konstnärens innersta". Ett barnkammarskämt mellan hårda pärmar i ett mastigt bokverk. Ett försök att förföra det akademiska etablissemanget.
Författaren framhåller utan omsvep sina avsikter och mål. Det främsta syftet med Self Portrait uppges helt sonika vara att skaffa Haren (dvs Nelimarkka) en doktorshatt.
Vidare sägs meningen med boken vara att "skapa ett eget hermetiskt mikrokosmos". Som förklaring får vi veta att boken fortsätter de "narcissistiska och solipsistiska traditioner som är välkända från konstnärernas självbiografier".
Ytterligare en avsikt med Self Portrait är enligt Nelimarkka att "publicera den burleska, ovetenskapliga formeln "Boll är Flygel är Hare är Flygel är Boll" samt "hävda, att denna vansinniga "konstnärliga hypotes" är icke-definitivt sann".
Dessa programförklaringar bildar det egentliga innehållet i Self Portrait.
I de åtta kapitel, som följer på inledningen, upprepas och varieras nämligen programmet ad nauseam. Sålunda blir formeln "Hare:Flygel:Boll = 1:1:1 = 1"(s 106), "Hare + Flygel = Flygelhare = formell genväg till Boll" (s. 157) osv utan tvivel offentliggjord, vilket skulle bevisas. Det går heller inte att förneka verkets "hermetiska", "autistiska", "narcissistiska", "solipsistiska", "vansinniga" och "icke-definitivt sanna" karaktär.

"Debuktion"

Nelimarkka driver ordentligt med vetenskapen och den vetenskapliga diskursen, dvs med avhandlingen som form. Hon låter bollen, haren och flygeln generera tvåhundra sidor av besynnerlig vetenskapligt-konstnärlig rotvälska. Några kommer säkert att beundra hennes tilltag. Fantasi är viktigare än kunskap, påpekade ju själve Einstein. Om "Haren" inte har lust att hålla på med induktion och deduktion, så låt den då för Guds skull syssla med "debuktion" (ett av Nelimarkkas påfund). Så kommer många människor att tycka och säga. Det finns nämligen två sorters människor: dom tokiga och dom tråkiga. Nelimarkka med sin "flygelism" hör kanske till dom tokiga. Däri har hon i så fall en poäng.
Men att läsa sida upp och sida ner av Nelimarkkas "flygelistiska begrepp" kan göra vem som helst (åtminstone mig) vansinnigt uttråkad. "Self Portrait" är alltså inte precis en bok som man sträckläser. Ärligt sagt har jag trots tappra försök att börja, än från början, än från något ställe mitt i boken, inte kommit igenom den. För att inte döda den lilla glädje som "Self Portrait" kan väcka ska man nog inte läsa mer än den lilla ordlistan på slutet.

Okunnighet, slarv

Riitta Nelimarkka slits mellan beundran och förakt för vetenskapen och den vetenskapliga forskningen, områden som är henne totalt främmande. Hon upplever tydligen sig själv som ett av vetenskapen missförstått konstnärligt geni. Hennes förhållande till vetenskap är med andra ord ytterst komplexfyllt. Hon skyr inga medel för att gardera sig mot en kritik som hon mycket väl begriper att måste drabba hennes hårresande okunnighet och slarv. Ett av de grepp som hon flitigt utnyttjar består i att deklarera sin ovetenskaplighet och i stället framhålla sin konstnärlighet. Sen är det meningen att de vetenskapliga fackidioterna ska böja sina huvuden i vördnad inför Konsten medan konstnärskollegorna gärna får fortsätta att tro att det ändå på något underligt sätt är fråga om Vetenskap!
Att öppet tillstå sitt begär efter doktorstiteln i avhandlingstexten hör också hit; det är liktydigt med att säga okej, jag vet att det som jag skriver i den här boken är rena gojan, men det är inte mitt fel eftersom det sist och slutligen är ni som tvingar mig att göra det för att jag ska få bli doktor.
Också här har Nelimarkka en viss poäng. Det torde vara undervisningsministeriets fel att doktorsprogrammen för konstnärer överhuvudtaget har kommit igång. Bakgrunden till detta är ingalunda ett försök att stöda konsten med större resurser, utan att strömlinjeforma den, för att göra den kompatibel och mätbar i pengar. Regeringen och undervisningsministeriet upplever ju helt enkelt konsten som "innehållsindustri".

Justitiemord?

Undertecknad är långt ifrån att påstå, att Nelimarkka skulle vara en korkad person. Geni eller inte får också förbli osagt. Men obildad ter sig ohjälpligen den, som ger fullständigt fan i främmande språks grammatik och rättstavning i en bok med med titeln Self Portrait innehållande en mängd citat och glosor på tyska, franska, engelska och latin.
Det pinsamma är att Nelimarkka själv, allt sitt raljerande och all sin självironi till trots, tycks ta sitt doktorerande med "Self Portrait" på fullaste allvar. Hon har rentav betecknat underkännandet av sin doktorsavhandling som ett justitiemord.
Som om det vore juristers och byråkraters sak att ställa upp kriterier för vad som ska gälla som vetenskap!
Det finns i sista hand bara en instans som kan bedöma en vetenskaplig avhandling: den fria diskussionen bland forskarna. Nu - medan det ännu inte är avgjort om Self Portrait slutligen ska godkännas eller underkännas som doktorsavhandling - gäller det att försvara friheten att underkänna den.

Mikael Böök

 

 

Ovanstående recension infördes i Hufvudstadsbladet 10.1.2001. Riitta Nelimarkka besvarade recensionen med följande genmäle (Hbl 14.1.01):

"Fantasi är viktigare än kunskap"

Rubriken citerar ett citat. Tanken är ursprungligen Einsteins, men jag har här plockat den ur Mikael Bööks omfattande recension "En förförerskas bekännelser" (Hbl 10.1). Hans recension omfattar endast den litterära delen av min avhandling "Self Portrait". Hans infallsvinkel är uppenbart tendentiös och hans uppfattning humorfri. Därtill kan man misstänka att skribenten har inspirerats av någon sorts bakgrundskör samt att han har en konstpolitisk mission i sikte. Ur inlägget (Hbl 21.11.2000) där professor Tom Sandqvist på ett intelligent och positivt sätt analyserar min avhandling, väljer Böök citat som gagnar hans ändamål. Trots allt är jag smått smickrad över den uppmärksamhet jag har fått. Ofta leder ju avhandlingar till inga reaktioner och har ingen inverkan på något.

Hela processen vid Konstindustriella högskolan pågår fortfarande. Mikael Böök visar sig vara okunnig när det gäller ramar och villkor för en konstnärlig avhandling. Det är sorgligt att konstatera att recensenten så försöker vilseleda läsare och konstälskare på ett sätt, som inte harmonierar med en ärlig vetenskaplig och konstnärlig värdering.

Med vänliga hälsningar

RIITTA NELIMARKKA-SEECK

 

 

Nedan följer mitt svar (Hbl 14.1.01):

 

 

Konstnärlig avhandling?

Riitta Nelimarkkas invändning, att min recension omfattar endast den litterära delen av hennes avhandling, behöver jag knappast kommentera. Jag skrev ju en bokrecension.

Misstanken, att jag därvid inspirerades av många andra likasinnade mänskor kan jag härmed själv bekräfta. Men hur detta än må tolkas, är det värdelöst som argument.

Jag medger också gärna, att jag hade en mission. Mitt konstpolitiska uppdrag bestod i att ifrågasätta inte bara Nelimarkkas bok utan också inrättandet av doktorsexamina för konstnärer.

Jag menar, att de som ställer upp ramar och villkor för "konstnärliga avhandlingar" varken gör rättvisa åt konsten eller vetenskapen. Ty vad är "en konstnärlig avhandling"?

Antingen rör det sig om konstverk som utger sig för att vara vetenskap men saknar vetenskapliga kvaliteter. Vore det inte fel både mot forskarna och mot de konstnärer som avhåller sig från vetenskaplig forskning (och kan vi förebrå dem för det?) att ge sådana konstverk ett sken av vetenskap? Eller så handlar det om avhandlingar som samtidigt uppvisar både vetenskapliga och konstnärliga kvaliteter. Så mycket har å andra sidan varken undervisningsministerier eller examensnämnder rätt att kräva av en doktorsavhandling.

Bokrecensenten är ett särfall. Han eller hon ska gärna kommentera såväl bokens konstnärliga som dess sakliga innehåll. Jag kan t ex inte hålla med Tom Sandqvist när han kallar Nelimarkkas avhandling dikt.

Mikael Böök