Mikael Böök: Nätbyggaren. En undersökning av den moderna posten (1989). ISBN 951-95455-7-3. Kapitel 1.

< ==

1. Förberedande kopplingar

1.1. I fiskerskans nät

Data

Ordet data bygger på 'dare', att giva. Dagens datum är 1 november 1988. Det är den dag, som är oss given idag. Datum är Skapelsen.

Data är Skapelsen i små bitar.

Så här kunde man jämföra data och fakta: fakta betyder att någonting är gjort ('facere'). Data är tecken på att någonting borde göras.

Replik:

- Jag hatar data!

Scenen är ett litet torg utanför en festlokal i staden Lund. Mannen är inte helt nykter. Han är till vardags ledare för ett bokförlag. Där kan han inte undvara datatekniken. Det är kanske den han avser. I Sverige används ordet "data" (och den bestämda formen: "datan") på det viset (som en synonym för datateknik).

Men mannen är inte förtvivlad över krångel, oväntade kostnader och sociala konflikter, vilka följer datatekniken i släptåget. Vad han menar är, tror jag, att verkligheten upplöses i allt mindre bitar och att det är svårt att placera bitarna i ett sammanhang. Detta kallas disintegration. Det liknar alienation - främlingskap - och det har gett upphov till många klagosånger.

Den konstnärliga (poetiska) tolkningen av data består i att skapa någonting nytt, som inte tidigare hörde till det givna. En fransk regissör (Truffaut) säger om en av sina filmer: "tout le film vient des données". Min film har uppstått ur data (les données). Data var stoffet, ur vilket filmskaparen såg sitt verk uppstå.

De bitar som beskärs oss måste tolkas, alldeles oberoende av om tolkningen är konstnärlig eller inte.

Vi tolkar, tillägnar oss data. Vi gör data till capta. Capta bygger på capere, att taga eller att fånga. Skulle man kunna säga, att vi använder oss av captateknik? Och i så fall: hur skiljer sig captatekniken från datatekniken?

Nätverk

Fragment av fisknät från stenåldern på Nationalmuseum ger oss anledning att tro, att ordet nätverk har en urbetydelse. Eller kanske är urbetydelsen att söka i spindelns nät? Detta kan ha tjänat som de första nätbyggande fiskarenas förebild.

Om vi som Faust låter handlingen stå i begynnelsen ("Im Anfang war die Tat"), finner vi att nät betyder: att fånga.

Men ordet nät har också fått en annan grundbetydelse. I naturen syns tydliga, nätliknande spår av människornas förbindelser med varandra: kommunikationerna -- kanalerna, vägnäten, kraftledningarna, genom vilka en människogrupp (elproducenterna) sänder energi till andra människor osv. Egentligen rör det sig om sociala relationer, om samhället. Samhället är nätverk.

Såväl kommunikationsnäten som fångstnäten ligger till grund för den aktuella språkbilden, den nätverksmetafor, som ligger i tiden. Att det nuförtiden pratas mycket om nätverk beror antagligen dels på fruktan att vi blir berövade vår frihet och förintade, dels på hoppet om människosläktets förening. Båda hämtar näring ur de tekniska uppfinningarna. (Angående förhoppningarna: till och med atombomben har inspirerat dem!)

En annan sida av saken är att vissa människogrupper siktas, sållas bort eller hämmas i sina rörelser av olika nätverk, som egentligen hade till uppgift att förbättra kommunikationerna. Exempel: det är förbjudet för fotgängare att beträda motorväg.

Det händer också att kommunikationerna används för oförutsedda ändamål. Parismetron är ett nätverk av underjordiska tunnlar med uppåtgående luftvägar. Under vintrarna bildar luftvägarna clochardernas ("puliukkornas") eget fjärrvärmesystem.

Nätverk kan således betyda att fånga och att förena. Det här leder till frågor om social och politisk makt, om motstånd och underkastelse eller motstånd och anpassning, och om fruktan och hopp.

Ytterligare är nätverk en vetenskaplig modell för hjärnforskarna. Människans hjärna betraktas som ett nätverk av neuroner. Neuronernas inbördes förbindelser betecknar minnesspår. Minnesstyrkan antas variera med förbindelsernas styrka. Den här forskningen kommer antagligen att leda till nya experiment med konstgjorda hjärnor. Dessutom förefaller den att stöda ett nytänkande inom organisationsteorin -- också affärsföretag, politiska partier m m föreslås nämligen bilda nätverk som liknar hjärnans.

"Jag har nätet i vilket alla fiskar gå.
Saligt häver sig fiskerskans lugna bröst
då hon drager till sig den gyllene last..."

skriver Edith Södergran. Nätet kan vara språket självt, språkbilden en bild av språket. I vår dikt är "fiskerskan" den allsmäktiga poeten. Att skriva en text är att knyta ett nät -- captateknik. Det gäller att inte fastna i en enda tolkning av orden. Då öppnar sig nätet, får vi hoppas.

1.2. Postmodernismen

Informationssamhället? Tidsdiagnostikerna har påstått att vi lever i postmoderna tider. Först och främst tänkte de tydligen på arkitekturen och litteraturen. Men de lade överhuvudtaget fram alltför invecklade förklaringar till fenomenet. Till skiljedomare i uppgörelsen mellan modernt och postmodernt utsågs nämligen djupingarna Horkheimer, Heidegger, Habermas, Hegel och Huber. Ändå betyder postmodernism rätt och slätt att posten börjat spela en ny och och mycket mer framträdande roll i samhället, i litteraturen och i arkitekturen, än någonsin tidigare. Det här blir genast uppenbart när en mikrodator kopplas till ett modem.

Postmodernism är med andra ord närmast en fråga om nya teletjänster och postnätverk. Datapak, Datel, EasyNet, Digipak, Telebox, Videotex, Elisa, CliNet, FidoNet, FuNet, OtaNet, Minitel, MacTel, TeleNet, TymNet, InfoNet, UseNet, ArpaNet, MilNet, JuNet, JaNet, SuNet, CSNet, EARN, SMARTIX/COSAC är några mer eller mindre berömda exempel på olika slags datanät. Vissa arméer, företag och universitet äger egna nationella och transnationella nätverk; sådana är nätverkens flertal. På några nätverk förekommer också miljörörelser, fredsrörelser och till och med vuxenutbildning. Datanäten står förresten i förbindelse med varandra. De är antingen direkt ihopkopplade eller åtminstone förenade genom s k tunnlar. Tunnlar brukar kallas gateways i det här sammanhanget.

Den amerikanska firman General Motors använder till och med posten för att duplicera bilar i Rüsselsheim, Västtyskland.Bakgrunden är den att GM för några år sedan (1984) köpte Electronic Data System Corporation (EDS), som åtog sig att modernisera det stora bilbolagets transatlantiska postförbindelser. Numera sänds alltså ritningarna till Opelbilarnas prototyper inte till kontoret i bruna kuvert utan direkt till fabriken per satellit. Sedan låter man roboten/datamaskinen göra utskrifter, dvs bilar. Därpå låter man kopia efter kopia rulla ned på fabriksgolvet. Bundespost får ta hand om distributionen av de färdiga metallprodukterna till kunderna, på järnvägen.

Som alla vet använder den nutida posten inte bara tåg, långtradare och flyg, utan också telefoner, radio och satelliter vid utbärningen av databrev och informationspaket. Dessa brev och paket är också post, vad annars? Posten är i färd med att återerövra sina förlorade bastioner av telefonbolagen och etermedia. Men under kapitalismens nuvarande utvecklingsfas krossas postens och telefonbolagens statsmonopol. (Hos oss har telefonbolagen alltid varit av huvudsakligen privat karaktär.) Produktionsförhållandet "information" befrias från en och annan boja så att de anstormande produktivkrafterna - läs datatekniken - kan utveckla sig enligt sina egna inneboende lagbundenheter.

I USA brukade ett enda affärsföretag, enligt överenskommelser med staten, få inhösta alla telefonavgifter. Så skedde ända fram till år 1981. Då - ett helt sekel efter Bells uppfinning - upptäckte landets regering plötsligt att det ifrågavarande företaget (American Telegraph & Telephone) bröt mot antitrustlagarna! Sedan infördes det postmoderna systemet år 1983, när AT&T ådömdes att upplösa sig självt i sju bolag.

En annan väg till postmodernismen går över börsen. Där slumpade Margaret Thatcher bort det brittiska statliga postbolaget till privata uppköpare.

Post är information. Informationssamhället är ett postsamhälle.

1.3. Projektmakarna

I början av 1980-talet var det inte särskilt många som funderade på folkbildningens roll i informationssamhället. År 1989 är det kanske några fler. Men knappast är det särskilt många idag heller.

Det beror förstås på vad man menar med folkbildning, och vilken betydelse man tillmäter den rådande informationen om informationssamhället (postsamhället).

En stor del av den informationen får vi genom reklamen. Jag noterar den dagligen i olika medier, både inom- och utomhus. De stora tidningarna har under 1980-talet publicerat oräkneliga helsidesannonser för varor, som sägs förebåda informationssamhället eller påskynda dess tillkomst. Till dessa varor hör inte bara hårdvara (datorer med kringutrustning) och mjukvara (dataprogram och datasystem) utan i växande utsträckning även varan information (som kan beställas från databanker och andra informationsförsäljare).

Jag brukar inte läsa allt det där, för då skulle jag ju inte hinna bekanta mig med det övriga materialet. Men jag har fäst mig vid några av annonserna, till exempel aktiebolaget Nokias annons om MikroMikko, en vanlig sk. IBM-kompatibel mikrodator. Med en anspelning på varumärket jämför Nokia sin roll i dagens Finland med Mikael Agricolas verksamhet på 1500-talet.

För all del, redan Mikael Agricola använde många utländska komponenter vid undervisningspaketens hopsättning.

Mikael Agricola var onekligen en folkbildare. Huruvida också Nokia är det, är förstås en annan fråga.

Att Nokia och andra företag i databranschen bedriver en mycketomfattande undervisning är dock ett faktum. Reklamen är bara den synligaste delen av verksamheten, företagen skolar också sina (talrika) kunder individuellt och i grupper. Skolningen består närmast i att lära köparna använda olika dataprogram, till exempel på MikroMikko.

Kursernas deltagaravgifter är antingen inbakade i försäljningspriset eller annars tillräckligt höga för att avskräcka studerande, som inte får full ersättning av sina arbetsgivare. Men ibland låter företagen i pr-syfte någon person eller grupp vara med utan extra avgift.

År 1984 fick jag möjlighet att gå gratis på en kurs efter att ha diskuterat om vuxenutbildning med en datadirektör. Det var första gången jag satt vid en datamaskin. Kursutrymmena och kursens uppläggning gjorde ett starkt intryck på mig. Det hela liknade mina tidigare skolor och universitetet fast innehållet var snävt avgränsat till mikrodatorns operativsystem och användarprogram. Under de två kursdagarna hann jag förstås inte lära mig särskilt mycket, även om läraren på min kurs var mycket bra och effektiv.

Deltagarna kunde klart uppdelas i två kategorier: dels några kvinnliga kontorister, som verkligen måste lära sig använda programmet för att klara av sina arbetsuppgifter under den närmaste framtiden, och dels några män, som inte behövde lära sig det men som ändå kände ett behov av att s a s hänga med i utvecklingen. Jag tillhörde den senare kategorin.

Jag insåg att denna form av vuxenutbildning är mycket mer än en bisyssla för databranschen. Att den utgör ett strategiskt, och samtidigt mycket lukrativt, moment i försäljningen av datateknik står utom allt tvivel.

De stora (t.ex Oy Nokia Ab) och superstora (IBM, Apple, Digital Equipment osv.) databolagen bidrar även till barnens och ungdomens fostran genom donationer av sina produkter och/ eller genom att kraftigt subventionera datautrustning som inköps till grundskolor, gymnasier, yrkesutbildningsanstalter och universitet. Företagen hoppas förstås att detta på sikt ska visa sig bli ännu lönsammare än reklamen och den egna direktundervisningen.

Mot bakgrunden av det ovan sagda var det väl inte konstigt om några av oss utbildare från olika studieförbund, folkhögskolor, och arbetarinstitut började uppleva, att vi i själva verket höll på att bli utkonkurrerade av kollegerna inom databranschen. Trots den pågående vuxenutbildningsreformen kände vi oss också åsidosatta av landets regering, som förvisso gav våra kolleger i databranschen så mycket stöd den täcktes. Till råga på allt skiljde sig vår uppfattning om vuxenutbildning - eller folkbildning, för att använda den äldre och vackrare termen - radikalt från regeringens. Att stärka landets konkurrenskraft genom möjligast bred vuxenundervisning i datateknik var inte folkbildning, ansåg vi. Enligt vårt sätt att se på saken var det business.

Så startade vi NÄTVERK -- ett nytt projekt , vad kunde vi annat göra? Vuxenutbildningssektorn är ju projektmakarnas eldorado. Vi (en grupp finlandssvenska vuxenutbildare) hade begripit att utvecklingen går fort. Andra och tredje generationens datorer låg redan på sophögen. Vi åkte ut till ett av stadens skrotupplag och övertalade chefen att låna oss gamla keyboardar, övergivna transistorer och kretskort, mängder av tunn koppartråd mm. Sammanlagt bortförde vi 60 kg dataskrot. Vidare övertalade vi en direktör på dataföretaget att låna oss en ny och fungerande MikroMikko.

Skrotet-råmaterialet transformerade vi till pedagogiska och estetiska utställningsobjekt. (Några damer virkade vackert glänsande västar av koppartråden.) Mikron togs i bruk för våregen mjukvaruproduktion. Två gymnasister och en dataingenjör hjälpte oss med att göra ett eget dataprogram, antagligen det första inom finlandssvensk vuxenutbildning (åtminstone enligt vårt sätt att se på saken). Programmet kallade vi "den elektroniska hästen". Inspirerade av den svenska film- och TV-forskaren Lasse Svanbergs artiklar och böcker ansåg vi nämligen det vara på tiden att avmystifiera datorerna. Det skulle ske om datorerna jämfördes med riddjur. Så skulle människorna uppmuntras att bli herrar över tekniken. (Om detta råder i själva verket delade meningar.)

Ett av utställningsföremålen skulle fortfarande kunna tas fram till beskådande om det inte för länge sedan vore demonterat. Det föreställde tre påståenden, med tillhörande resonemang, om datatekniken. Tavlan var de "utomståendes" (vuxenutbildarnas) konfrontation med tre grundläggande sociala och filosofiska problem.

År 1948 förutsåg George Orwell datatekniska uppfinningar som nu finns i verkligheten och som i vissa avseenden faktiskt också används ungefär så som Orwell tänkte sig. Den första diskursen handlar om STOREBROR - en allseende, allsmäktig och demonisk statsmakt, på vår tavla representerad av ett spindelnät. Symboliken kunde kanske också tydas så att den ifrågavarande tesen med åren tycktes oss ha blivit lite dammig. Nätet inramade ett exemplar av romanen 1984.

På tavlan förekom också AUTOMATIONEN och den "teknologiska arbetslöshet", som påstås bli följden av en snabb industri- och kontorsrationalisering. Det här framställdes med stora hål i hönsnät, ett material, som inte är speciellt estetiskt, men vars bearbetning inte heller bereder konstnären (eller djurfarmaren) några större bekymmer. I ett av hålen monterade vi in André Gorz' skrift Farväl till proletariatet.

Slutligen tog vi upp den diskussion som Tarja Cronberg med flera hade börjat föra om datatekniken i vardagslivet och i hemmen. Det här kunde kallas för den SOCIALA aspekten till åtskillnad från de politiska och ekonomiska aspekterna. Vi anförde ett recensionsexemplar av den för tillfället färskaste boken, Jaques Vallées Det osynliga nätet - en dataexperts bekännelser som exempel på denna tredje datadebatt och förklarade att datatekniken är "en teknik på jakt efter en användning". Detta för att datatekniken, speciellt då den betraktas ur den enskilde konsumentens vardagsperspektiv, ofta framstår som svaret på frågor som ingen, inte ens tillverkarna, har hunnit ställa. För att understryka realismen i den tesen naglade vi fast boken vid en av av de bortslängda keyboardarna (tangentbrädena; datorklaviaturerna).

Dessa tre diskurser (påståendena & resonemangen) återkommer ständigt i de offentliga debatter som emellanåt förs om datatekniken. Men i efterhand slår det mig att den ovannämnda boken av Jacques Vallée handlar om kontroll av medborgarna med hjälp av datateknik snarare än om vardagslivets omvandling. ( Vi hade kanske gjort riktigare i att välja Tarja Cronbergs och Inga-Lisa Sangregorios skrift Du sköna nya vardag eller Lasse Svanbergs Bekvämlighetens triumf för vår tavla.) Å andra sidan återaktualiseras storebrorsaspekten för närvarande just på vardagslivets nivå, eftersom datanäten sakta men säkert utbreder sig också till hemmen.

Vuxenutbildarnas samarbetsprojekt NÄTVERK avstannade och tynade till slut bort efter ytterligare en satsning: ett seminarium om informationssamhället vid Hangö sommaruniversitet år 1985.

Det som behöver tilläggas är att projektet NÄTVERK inte handlade uteslutande om datateknik, utan också om nya medier,särskilt om video och lokal-TV. Vill man nå klarhet om "informationssamhället" är detta kanske nödvändigt.

I en studiecirkel (som också hette NÄTVERK) fortsatte vi de diskussioner och det sökande efter vuxenutbildningens roll, som hade påbörjats. Till studiecirkelns möten inkallades olika sakkunniga.

En av dem, Mika Apajalahti, var bara sexton. Vid sidan av sina gymnasiestudier fungerade han som systemoperatör i familjens datanät. (En systemoperatör eller SysOp är en person som handhar de löpande tekniska ärendena på ett datanät) Den typen av datanät brukar kallas box. En box består av en mikrodator, som har programmerats att fungera som en sk värddator eller centraldator på det vanliga telefonnätet, och av ett antal användare som vanligen ombeds att registrera sig första gången de låter sina mikrodatorer ringa upp systemet. Antalet användare är i princip obegränsat. Men i praktiken begränsas det av att boxen bara kan upprätthålla förbindelse med en annan dator åt gången. Det finns ca 150 boxar enbart i Finland, enligt en förteckning som Nokia gjorde i december 1988. Flera av dem är anslutna till FidoNet, ett internationellt datanät som påminner om radioamatörernas sympatiska verksamhet. Telefonräkningarna undantagna är användningen av FidoNet praktiskt taget kostnadsfri. Genom ett intrikat arrangemang har man ordnat de internationella förbindelserna så att datanätsamatörerna låter sina boxar sända iväg meddelandena från land till land på nätterna, då telefonkostnaderna vanligen är lägre. Överföringen sker på frivillig basis, vilket givetvis innebär att det ibland räcker några dagar eller veckor innan ett meddelande hunnit förflytta sig från, låt oss säga Finland till Australien.

En annan expert i vår studiecirkel var akademisk forskare på området datateknik, Nisse Husberg. Han har haft möjlighet att följa med datanätens framväxt i Finland på nära håll fr o m 1960-talet. Flertalet av oss andra studiecirkeldeltagare hade däremot inga som helst egna erfarenheter på det här området.

Nisse Husberg bekantade oss bland annat med en utskrift han gjort vid Tekniska högskolan, av den relativt omfattande diskussion om moral, som amerikanska ingenjörer och forskare för på datanätet ArpaNet. ArpaNet var ett av de första, och är fortfarande ett av de mest betydande professionella forskarnäten. Det startades år 1969 och det drivs av DARPA, dvs amerikanska försvarsministeriets (Pentagons) byrå för avancerade forskningsprojekt, som har expanderat enormt under de senaste åren. DARPA administrerar nämligen både forsknings- och utvecklingsarbetet för det Strategiska Försvarsinitiativet (SDI) och för det Strategiska Datorinitiativet (SCI), som Pentagon startade ungefär vid samma tidpunkt, dvs efter president Reagans utspel våren 1983.

Dataindustrins nära kopplingar till rustningsindustrin brukar vanligen inte föras på tal apropos informationssamhället . För oss framstod emellertid just denna mer eller mindre dolda realitet som speciellt viktig. Den förföljde oss ända till samhällsdebattens utkanter, där diskussionen om datateknik övergår från ekonomi och politik till renodlat filosofiska frågor. Vi kom nämligen småningom allt mer in på frågor rörande "artificiell intelligens". Detta är nästan oundvikligt i varje engagerat studium av datatekniken. Risken för att köra fast ordentligt är stor eftersom tematiken varken saknar bredd eller djup. Vi uttömde studiecirkelns sista krafter på att arrangera ett seminarium om "artificiell intelligens och expertsystem" vid Hangö sommaruniversitet i juni 1987.

Inledningarna från seminariet publicerades i tidskriften Nya Argus i augusti (nr 7/87). De handlar främst om mänsklig förståelse vs. datorer och dataprogram, men också i någon månom AI som ett nytt miljardgeschäft - för rustningsindustrin.

Jag skall inte gå närmare in på begreppet "artificiell intelligens". De frågor som ämnet väcker kan ändå vara viktiga att fundera på. Därför vill jag citera två filosofiska synpunkter.

Redan i ett tidigt skede av debatten skrev en tänkare följande:

"På frågan, vad det är att ha tankeförmåga, kunde man svara såhär: Det är att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste." (Enligt von Wright, 1978.)

Lars Hertzberg har framlagt den andra synpunkten:

Descartes föreställer sig under en berömd tankelek i sin diskurs om metoden, ett test för att avgöra huruvida en varelse som möter oss verkligen är en människa, eller om den är en automat som liknar en människa. Han kommer fram till att en automat, som låtsas vara förnuftig, alltid kommer att bli avslöjad.

Däremot ser Descartes egentligen inga hinder för att man konstruerar en maskin, som i minsta detalj förmår efterlikna ett djur. Sålunda skiljer sig människorna i detta avseende helt och hållet från djuren; de befinner sig på var sin sida av ett oöverstigligt gap.

I vilken utsträckning har detta "metafysiska gap" påverkat vårt tänkande om artificiell intelligens ända fram till nutiden, frågar Hertzberg.

Den populära föreställningen kretsar kring frågan om maskinens föregivna likhet med människan ("kan datorer tänka" osv.) och speciellt kring maskinens rent intellektuella förmåga, som inbegriper behandling av symboler. Det sistnämnda anses vara kännetecknande för människan. Nu kan man emellertid undra, om inte just detta är att börja från fel ända. Hertzberg frågar: vore det riktigare att grunda den avgörande skillnaden mellan datorer och människor, inte på att datorerna saknar tankeförmåga, utan på att datorerna inte är djur? För att begripa vad det innebär för en människa att tala (att ha något att säga) och att delta i en kultur, är vi tvungna att uppmärksamma det faktum, att han eller hon också är ett djur, en naturlig varelse. För en sådan varelse är det naturligt att uttrycka sig på vissa sätt och att handla, och att besvara handlingar på vissa sätt. Maskinens tillvaro är däremot avsiktlig ("intentional"), dvs varje beskrivning av maskinens verkningar eller av dess konstruktion är logiskt beroende av att vi betraktar maskinen som ett uttryck för tillverkarens avsikter.(Enligt Hertzberg, 1988.)

Jag tror att det nu är det dags att betrakta projektet NÄTVERK som ett avslutat kapitel och att påbörja ett nytt kapitel med en ny rubrik. Vilket namn fortsättningsprojektet ska få vet jag inte.

1.4. Om en nätbyggares sociala situation

Descartes skrev mig veterligen ingen diskurs om hemmet. Men vi kan föreställa oss ytterligare ett test:

Klockan närmade sig elva, lördag kväll. Frun var förkyld. Dessutom hade hon huvudvärk. Vår lilla dotter hade sent om sider somnat. Dagen hade inte varit inspirerande. Men fram emot kvällen hade hon och jag ändå gjort en angenäm fotvandring, till och från min arbetsplats.

Därifrån tog jag med mig en Minitelterminal (sådana kommer attdyka upp igen i fortsättningen). Jag planerade att vistas i köket men telefonsladden var inte tillräckligt lång. Ergo installerade jag mig i det så kallade vardagsrummet. Min frus television och min datavision råkade genast i gräl med varandra. Datavision är det som händer mellan det slags skärm som jag tittade på och åskådaren. DV-tittaren ser data på sin skärm medan TV-tittaren ser levande bilder. En enda skärm skulle kunna tänkas fylla båda ändamålen. Men inte samtidigt. Hur som helst, två skärmar i samma vardagsrum kan bli lite för mycket av det goda.

Jag slog TeleSampos telefonnummer på terminalen. (TeleSampo beskrivs närmare i tredje kapitlet.)

- Träffas TeleIlmarinen eller hans gemål?

De träffades inte. I stället svarade ett modem med en hög ton, som övergick i en lägre ton och slutligen i en baston, som inte längre var en ton utan ett oväsen. Dessvärre gick datavisionsapparatens högtalare inte att skruva ner. Oljudet genomträngde atmosfären i vardagsrummet.

Då skrek hon:

- Stäng för Guds skull genast av den!

Testet utvisar att den första konsekvensen av datanät i hemmen blir konfliktfyllda situationer mellan männen, kvinnorna och barnen, i "vardagsrummet". Ifall hemmen ansluts till datanät kommer dessa konflikter att leda till viktiga förändringar i samboendet och i barnens vardagsliv. Det behövs inget cartesiskt skarpsinne för att dra den slutsatsen.

Vad en nätbyggare först och främst behöver utrusta sig med är inte en datamaskin utan en filosofi, kunde man kanske tillägga, bara man aktar sig för att göra filosofi till någonting mycket svårt som bara kan utövas och begripas av yrkesfilosofer. Nu behövs det en filosofi för vardagslivet. Därför måste antagligen begreppet vardag bli grundläggande.

Behöver det tilläggas att filosoferna av födsel eller ohejdad vana brukar vara övertygade om att de står ovanför vardagen, och att de flesta erkända filosoferna, inklusive de berömda postmoderna tänkarna, tillsvidare har varit män?

Om teknologin kunde ersätta filosofin, då skulle kanske många vardagsproblem kunna lösas med en terminal i varje hem. För att stänga de ovannämnda ljudeffekterna behövs bara ett enkelt kommando. Sedan får man distansjobba i lugn och ro (?).

I dagens Finland utför cirka sextiotusen människor lönarbete i hemmet, jordbrukarna undantagna. Det är förvisso bara 2-3 procent av den arbetsföra befolkningen. Fyrtio procent av de här hemarbetarna är inte män, som på det sättet hoppas få jobba i fred, utan kvinnor som vårdar barn (barndagvårdare), förhoppningsvis utan att använda dataterminaler. Man kunde förstås tänka sig ett system för sökning av dagvårdsplatser, innehållande databaser med all behövlig information, som kunde nås via hemterminalerna. Tekniken finns redan och den är som sagt på jakt efter en användning. Enligt Minna Salmis undersökning fördelar sig återstoden (sextio procent) ganska jämnt mellan män och kvinnor i nästan trehundra olika yrken. Tillsvidare är det bara små grupper bland dessa hemarbetare som använder datanät. Vi får anta att de inte använder datanäten för att söka dagvårdsplatser. Det problemet måste väl anses vara löst i och med att de nu själva kan ta hand om sina barn på dagarna? (se Salmi, 1988, och Cronberg, 1981, 1988).

I vårt test förblev försöksvarelsens egentliga syfte trots allt höljt i dunkel. Tänkte han verkligen distansjobba eller rörde det sig om något slags fritidsverksamhet? Det är väl tänkbart att han helst av allt ville spela schack men saknadeen lämplig partner och därför beslöt sig för ett parti per terminal, mot en annan ensam spelare, maskin eller människa, det kan väl kvitta lika? Eller att han tänkte kontakta informationstjänsten "glädjande budskap" för ett inspirerande anonymt samtal med en annan fru, som förhoppningsvis skulle ha varit mer upplagd för saken än hans egen. TeleSampo, för att nu inte tala om Minitel, erbjuder nämligen också sådana möjligheter. Men det är oklart om han planerade att använda sig av dem.

Vi vet helt enkelt inte varför terminalen uppenbarade sig i hans hem.

Eftersom vårt vardagsliv utspelar sig i denna ovetskap kunde en möjlighet slutligen vara att inte företa några vidare test och kanske att lägga ner hela försöksverksamheten med hemterminaler. Men kan man värja sig, eller kan vardagslivet värjas, mot denna teknik som jagar nya användare?

Det är svårt att se hur "informationssamhället" ska kunna stoppas vid hemmets tröskel om dataindustrin, bankerna och regeringen önskar införa det, för att finnarna inte ska missa den europeiska integrationen.

En tysk forskare har framlagt några pessimistiska synpunkter på införandet av datanät i de västeuropeiska hemmen. Jag citerar dem för att ställa dem under debatt:

"Telemedia ger användaren fördelen att kunna rikta sig till vilken mottagare som helst, var denne än befinner sig, och vid vilken som helst tidpunkt. De medför å andra sidan den nackdelen, att viktiga beståndsdelar försvinner ur den personliga kommunikationen (dvs. mimik, gester, tonfall, fysiska beröringar, närhet mm.). De olika samhällsklasserna väger i det här fallet sina fördelar och nackdelar enligt olika kriterier. Eftersom den interaktiva telematiken kan användas i flera livssammanhang samtidigt, beror dessutom långtidskonsekvenserna på kumulativa effekter, dvs på en hopsummering av likartade förändringar som äger rum i olika livssituationer.

... tillsvidare saknas det vetenskapliga begrepp och metoder för att bedöma effekterna av data- och informationsöverföringens expansion, och den minskning av personlig kontakt ansikte mot ansikte som blir följden. Detta innebär ju att den som invaderar personrelationernas komplicerade vävnad genom att ställa nya tekniska färdmedel till förfogande varken förmår begripa eller förutse följderna av sin handling. Naturskyddserfarenheterna borde studeras närmare, då kunde man eventuellt undvika att införandet av interaktiv telematik i hemmen skapar mängder av icke-önskade och icke-önskvärda bieffekter. Eller kommer miljöförstöring och döende skogar att åtföljas av kulturell nedsmutsning och döende kommunikation ansikte mot ansikte?"

(Kubicek, 1988, s 112.)

Kubiceks anmärkning om att kriterierna på personlig kommunikation beror på deltagarnas samhällsklass, och således i vid mening på deras sociala situation, är speciellt tankeväckande. Då man frågar efter datanätens sociala konsekvenser borde man utgå, inte från en totalitet (samhället) utan ifrån olika samhällsklasser och -grupper, av vilka vissa kommer att gynnas medan andra snarare kommer att drabbas. Det här kan tyckas vara en trivial synpunkt, men den brukar inte ingå i visionerna om en pågående eller snart förestående övergång till ett nytt slags samhälle. I ställetverkar detta att beröra oss alla på ett likartat sätt, nämligen i form av ökad effektivitet och produktivitet, frigörelse från de begränsningar som "tiden" och "rummet" ställer för våra aktiviteter, och i form av en ny informationsindustri, som ska hjälpa oss att härda ut i den ekonomiska konkurrensen mellan nationerna. Även Jean Francois Lyotard, som skrivit en berömd rapport om vetandets villkor i det postmoderna samhället, fäster uppmärksamhet vid denna föreställning om att alla "element" kan mätas med samma måttstock, nämligen prestationsförmågan och effektiviteten. "Att tillämpa detta kriterium på alla våra spel", säger han, "är omöjligt utan en viss terrorism, som kan vara mjuk eller hård: var operativa, dvs kommensurabla, eller försvinn" (Lyotard, 1985, s 8).

Också Kubiceks parallell mellan naturskyddserfarenheterna och de erfarenheter som datanäten håller i beredskap för oss, tycks mig vara befogad, eftersom det för närvarande faktiskt planeras datateknologiska lösningar för hela samhällen. De sistnämnda kan t.ex jämföras med lösningarna på energiförsörjningens område (elektrifieringen, olje- och kärnkraftsindustrierna mm.), dvs med andra storteknologier.

Däremot är jag övertygad om att Kubicek tar alldeles miste när han oroar sig för att kommunikationen ansikte mot ansikte skall dö ut på grund av datanäten. Många upplevde liknande panikkänslor när de första telefonerna infördes -- i onödan, skulle jag tro.

Egentligen hjälper endast jämförelser med skriftens och brevens historiska ursprung och utveckling oss att ställa datanäten i ett riktigt perspektiv. Det behöver knappast påpekas att skriftens, brevets, bokens och tidningarnas utveckling är fylld av konflikter och motsägelser. Men ändå finns det väl knappast någon som är beredd att kalla resultatet för kulturell nedsmutsning. Kommunikation över datanät innebär också först och främst att människor skriver (förmodligen till varandra). Då är det inte kommunikationsmediet (brevet, tidningen, böckerna, datanätet), utan språket och innehållet som måste bli kulturellt utslagsgivande. (Jag håller alltså inte med om Marshall McLuhans tes "the medium is the message".)

Vilka slags mänskliga relationer är möjliga över datanät? Det är en spännande fråga. Vi ska akta oss för att tysta ner den med en överdrivet pessimistisk förhandsinställning. Frågan kräver nya undersökningar, och den måste nog undersökas i praktiken, på datanäten.

1.5. Osynliga kommunikationer

...skuggorna
fullt levande
i dataregistren, där vingarna
klorna, när som helst kan slå ut
Göran Sonnevi
Dikt mot lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (1973)

Såhär beskriver en dataingenjör datanätens begynnelsestadier:

"Då kablarna blev längre och terminalerna sattes in i arbetsrummen så tröttnade nån dataknutte efter någon tid på att gå till kompisens rum för att diskutera med honom och så skrev han ett program som gjorde det möjligt att skriva text på kompisens bildskärm (mja, det var väl papper ännu på den tiden). Då var det första steget taget på vägen till datanätet- ett PRATprogram (talk)...

Tyvärr så lämnar dataknuttar ofta sina terminaler på och går på kaffetimmar...Då man försöker prata med dem så svarar de inte. Eller så har de kopplat bort pratmöjligheten eftersom de vill göra någon kinkig sak utan att bli störda...Så man uppfann POSTprogrammet(mail). Personen A skickar post till person B genom att lämna ett meddelande i ett fack och då person B kopplar in sin terminal till datamaskinen (eller slutar med det kinkiga jobbet) så meddelar postprogrammet att han har "post i lådan". Han kan då läsa meddelandet och möjligvis svara på det...

Posten urartade så småningom till långa diskussioner där texterna skickades till allt fler personer ... Då uppfanns de första MÖTESprogrammen där diskussionen organiserades i olika möten beroende på tema..." (enligt Husberg, 1986; om datateknikens historia i Finland, se Sarmanto, 1987).

De första datanäten syntes inte av det enkla skälet att mycket få människor kom i beröring med dem. Sedermera byggde arméer, banker, transnationella bolag och småningom också akademiska forskare ut sina datanät över jordklotet. Användarna av dessa militär-industriella-akademiska nät är många fler. Men deras nätverk döljs av politiska och sociala maktstrukturer.

Först under senare hälften av 1980-talet har en växande industri, som behöver avsätta sina nya produkter, inlett marknadsföringen av datanät och telematiska tjänster till småföretagen och till hemmen. Genom storsatsningar från myndigheternas sida är Frankrike för närvarande det världsledande landet i fråga om spridning av datanät till civilsamhället. (Telematik, ett lånord från franskan, är en sammansättning av orden 'télécommunication'och 'informatique'.) Finland räknas också till de länder där datanät börjar ingå som en ganska alldaglig företeelse i det allmänna medvetandet.

Ändå förblir datanäten på något sätt "osynliga". Vi vet fortfarande mycket litet om vad de håller i beredskap för oss. Och det är inte lätt att identifiera de drivande krafterna -- i sista hand mänskliga individer -- bakom datanätsutvecklingen. Jag har pekat på "militär-industriella-akademiska komplex", eftersom jag tror att det framför allt är där vi finner dem. Jag inser förstås att jag därmed bara ger uttryck för min personliga åsikt, en åsikt som för övrigt påminner om f d president Eisenhowers - det var ju han som för flera decennier sedan myntade termen "militärindustriellt komplex".

Datorerna har kallats intelligenta, vilket är en orimlighet. Däremot är det inte helt oriktigt att apparaterna i de osynliga kommunikationsnäten så att säga kontrollerar sina användare. Digitaltekniken (dvs. datatekniken) kännetecknas av att den kan bokföra och bearbeta uppgifter om användarens alla handlingar. Detta gäller också telekommunikationerna, som nuförtiden bygger i stor utsträckning på datateknik. Ur teknisk synvinkel styrs kommunikationen mellan de olika komponenterna inom en dator, och mellan datorn och dess kringutrustning (skärmen, tangentbrädet, skrivaren, scannern osv), av samma principer som kommunikationen mellan olika datorer. Jag tror inte det är fel att säga, att telekommunikationstekniken och datatekniken för närvarande håller på att uppgå i varandra, så att de till slut bildar en oskiljaktlig helhet.

Det hör också till saken att tekniken till vissa väsentliga delar hålls hemlig, antingen av kommersiella orsaker, dvs. för att systemet inte ska kunna kopieras, eller av säkerhetsskäl, dvs för att vissa till systemet hörande kontrollmöjligheter inte ska kunna missbrukas, eller rentav för att missbruket inte ska bli upptäckt om det ändå förssiggår. (Glädjande nog finns det framstegsvänliga och framstående programmerare, som arbetar på att framställa öppna sk. operativsystem och att distribuera dem gratis, se t ex Stallman, 1985).

Förbindelser på datanät upprättas huvudsakligen över telefonnätet. Telefonnätet är tillsvidare inte byggt enbart på digitalteknik (datateknik) utan också på sk analog teknik. Våra röster överförs tillsvidare inte digitalt, i form av databitar, utan genom förstärkning med hjälp mikrofoner och högtalare. Också data överförs ofta analogt, dvs med hjälp av modem, som omvandlar databitarna till tjut (eller pip), vilka sedan omvandlas tillbaka till databitar (elektroniska impulser eller frånvaro av impulser) av det mottagande modemet.

Men det är tekniskt fullt möjligt att bygga om telefonnätet så att våra röster i stället överförs digitalt, i form av databitar, för att sedan återuppstå i form av våra röster hos mottagaren. I så fall byts telefonapparaterna ut till något som också kunde kallas modem fast de s a s fungerar i omvänd ordning. På ett digitaliserat telefonnät behövs det däremot inte längre några modem för kommunikation av databitar.

Det sistnämnda är ett av de skäl, som anses göra det tekniskt möjliga ekonomiskt motiverat. "De drivande krafterna" bakom datanätsutvecklingen arbetar i själva verket för högtryck på att skapa "Integrated Service Digital Network" (ISDN), dvs. "Nätverket För Integrerade Digitala Tjänster", dvs. ett fulldigitaliserat telefonnät som tillåter stora mängder av "röst" eller "bild" att förflytta sig över en och samma telefonförbindelse, och rentav samtidigt, eftersom ISDN ska erbjuda tre eller fyra kanaler.

På ISDN överförs allt i form av data. Och all datakommunikation ger upphov till nya data. I datakommunikationen uppstår för det första sk styrdata, som behövs för själva dataöverföringen. För det andra lämnar datakommunikationen spår i olika växlar och mellanliggande datamaskiner. Ifall dessa spår (som också består av data) insamlas och bearbetas kan man få fram fullständiga rapporter över datakommunikationen. Därför skulle jag vilja kalla dem rapportdata. (Jag har inte stött på någon lämpligare term.)

Rapportdata uppkommer bara ifall någon medvetet bestämmer att de ska skapas och bevaras. Vissa rapportdata kommer alldeles säkert att skapas och bevaras. Ett exempel är data som behövs för faktureringen av nätets användare (uppgifter om användaren, om den använda förbindelsetiden på nätet och om mängden av data som överförts). Den principiella poängen är att de datorer som styr datakommunikationen utan svårighet kan programmeras att skapa rapportdata, att bevara dem på skivminnen och att bearbeta dem.

Kring varje datanät spinns sålunda ytterligare ett nät, ett nät av tekniska kontrollmöjligheter, som också ger sociala kontrollmöjligheter eftersom det sist och slutligen är fråga om kommunikation mellan människor. För datanätets användare är det mycket svårt att överblicka dessa kontrollmöjligheter och att avgöra deras betydelse. Det är väl det minsta man kan säga, men det förklarar kanske varför ordet "osynlig" tränger sig på, -- som en osynlig följeslagare kunde man säga.

Det bereder heller ingen teknisk svårighet att kopiera rapportdata (exakta detaljer om nätets användande) från ett skivminne till ett annat. Om detta dessutom visar sig vara ekonomiskt motiverat växer naturligtvis trycket att låta rapportdata börja cirkulera mellan hugade köpare.

På ett analogt telefonnät är det relativt svårt att i efterhand spåra ett samtal. På ett digitalt telefonnät är detta däremot en smal sak för den som har tillgång tillsystemet. I princip går det också lätt att bevara samtalet som sådant, i form av en datafil på ett skivminne. Digitaliserade bandspelare brukar ge god ljudkvalitet.

Att ISDN är tekniskt möjligt och ekonomiskt motiverat betvivlar väl knappast någon. (Apropos ekonomiska motiveringar, se artiklar med svensk resumé av aderton inhemska sakkunniga män i Myllö. - Boken är utgiven av Telefonföreningarnas förbund. Ironiskt nog saknar den inte bara uppgift om tryckår utan också en ISBN-kod.)

Men eftersom ISDN uppenbarligen skapar oanade tekniska kontrollmöjligheter tvingas man fråga sig om projektet också är socialt önskvärt. Det är förstås frågan om någon debatt i den frågan hinner föras innan systemet är på plats. I Post och Televerkets berättelse för 1987 läser vi att ISDN utgjorde ett av de viktigaste objekten för forskning och utveckling, och att installationen av den första ISDN-centralen påbörjades under det året. Motsvarande utveckling pågår i det övriga Västeuropa, som ett väsentligt led i den ekonomiska integrationen, samt i USA och i Japan.

"Den viktigaste slutsatsen som man kan dra av den utveckling som är på gång, är att det nya telekommunikationsnätverket på sätt eller annat kommer att påverka Europas hela framtid. Nedslående är den så gott som totala bristen på diskussion...
Det verkar som om inte ett enda parlament i något europeiskt land har förmåga eller tillräckliga kunskaper för att föra en seriös debatt om frågorna. Allmänheten rådfrågas överhuvudtaget inte. Den kommer i sinom tid att bli informerad om att ISDN är här och att det är bäst att tänka på saken i positiva termer.
Sålunda skrider Europa blint framåt på en väg som utstakas av teknologins möjligheter och av önsketänkande" (Hamelink, 1986, enligt Kubicek, anfört arbete, s 100.)

Uppgifterna i telefonkatalogen är inte vad jag har kallat rapportdata. Men det är värt att notera, att också telefonkatalogen har uppstått kring en informationsteknologi.

Några rader om den elektroniska telefonkatalogen i Minitel, det stora franska nätverket för allehanda telematiska tjänster, kan eventuellt hjälpa till att åskådliggöra den problematik, som jag ovan har försökt teckna i grova drag. (Det franska nätverket heter egentligen Teletel men kallas vanligen Minitel efter namnet på terminalerna.)

En Minitelterminal erbjuder i första hand tillgång till en elektronisk katalog över alla telefonabonnenter i hela Frankrike. Myndigheterna har låtit dela ut miljontals terminaler gratis till medborgarna. På det viset hoppas man småningom slippa att förse telefonabonnenterna med de stora och kostsamma böckerna.

"För den yrkesmässige användaren", läser vi i handboken L'indispensable pour Minitel , "kan listor, som görs upp på basen av vissa kriterier såsom yrke eller adress, bli betydande kommersiella verktyg. Ni kan ansluta Er Minitel till en "katalogläsare", som snabbt sorterar fram och bevarar adresser ur den elektroniska telefonkatalogen till listor, vilka sedan, om det behövs, kan skrivas ut på postetiketter"(Mennig, 1988, s 50).

Man (dvs. telefonbolaget, men också användaren) kan alltså låta den elektroniska telefonkatalogen generera mängder av nya underkataloger och massor av statistik mm. Den kan förvisso även skapa rapportdata. Under år 1987 ringdes den franska elektroniska telefonkatalogen upp i medeltal 25.5 miljoner gånger per månad. Redan detta rapportdatum är av visst kommersiellt intresse, t ex för tillverkare av de ovannämnda automatiska "katalogläsarna". Den elektroniska trafiken mellankatalogen och dess användare fördelade sig på följande sätt: 

	 alfabetisk sökning (Namn)........................81.41%
	 sökning av företag och tjänster(Rubrik)..........14.97%
	 sökning på postkoder..............................2.44%
	 sökning på gatuadress.............................0.72%
	 sökning av nödtelefonnr...........................0.23%
	 sökning på nationella telefontariffer.............0.18%
	 sökning av administrativ information..............0.05%

	Källa: Electronic Directory Statistics,France Telecom,Nov.87.

Arkitekten Haussmanns breda boulevarder byggdes bland annat för att stadens fäder skulle kunna kontrollera det revolutionära parisiska adertonhundratalsproletariatet. Kommunikationsnäten har överhuvudtaget byggts för historiens mäktiga. Dessa har inte varit sena att utinnyttja kommunikationsnäten för sina egna syften. Kejsarna i det gamla romarriket utvecklade posten (som visserligen var deras exklusiva privilegium) till ett spionsystem för att bättre kunna kontrollera sina rivalers aktivitet och för att få underrättelser om upproriska stammar. "Brevspionage har alltid intresserat regenter", påpekar Laurin Zilliacus. Hans skildring av det ökända hemliga cabinet noir (svarta kabinett), som kardinal Richelieu och postmästare d'Almeras inrättade i 1600-talets Frankrike är ingalunda berättelsen om någon historisk kuriositet (Se Zilliacus, 1958).

Jag säger inte att vi bör se demoner i de nuvarande makthavarna eller, vilket antagligen vore ännu mer obefogat, misstänka ingenjörerna för djävulska planer mot medborgarna. Men de nuvarande makthavarna tycks inte sakna förevändningar för att införa nya kontrollmöjligheter. Det vore naivt att anse dem vara mycket bättre än deras tidigare eller närmaste föregångare, eller att lita på att de medborgarrättigheter och det mått av demokrati som råder idag kommer att råda under alla faser av industrisamhällets hejdlösa omvandling till ett "informationssamhälle".

Nätverksarkitekterna -- de statstjänstemän, militärer och industriledare, som ritar upp grandiosa nätverk för hela nationer och världsdelar -- brukar förbigå frågan om de tekniska kontrollmöjligheternas sociala önskvärdhet med en axelryckning. Telefonabonnenterna och datanätsanvändarna -- de nuvarande makthavarna själva inbegripna -- är tillsvidare inte på det klara med kontrollaspekten i de digitala förbindelserna. De möjligheter till individuell och social kontroll, inklusive styrning och stegring av varukonsumtionen, som de datoriserade nätverken erbjuder sina ägare och administratörer, är fortfarande osynliga. Därför gäller det att nu och framöver försöka synliggöra "det osynliga nätet" för medborgarna-konsumenterna. (Litteratur: Vallée, 1984; Mosco & Wasko, 1988; Wilson, 1988).

1.6. Datanäten sprider sig till civilsamhället

Det civila eller borgerliga samhället (Civil society, societé civile, Bürgerliche Gesellschaft) uppkom genom att undersåtarna i det gamla Europa började "ingå föreningar", som det kallades i begynnelsen. Så uppstod också de former av publicitet och offentlighet, som vi vid det här laget har hunnit vänja oss vid. Historikern Henrik Stenius har skildrat civilsamhällets födelse och utveckling i Finland från 1700-talet till början av vårt århundrade. I vårt land betecknar det senaste sekelskiftet en brytningstid, då parlamentarismen och massorganisationerna av fackföreningsrörelsens typ gjorde sitt slutliga genombrott. Om man går med på att civilsamhället bygger på föreningar så erbjuder det ovannämnda historiska verket (Stenius, 1987) ett slags släktutredning. Stamträdet har ungefär följande utseende:

1756-1789: Hemliga sällskap och ordnar; bla. frimurarloger; sällskapet Aurora i Åbo.

1790-1808: Klubbar, läsesällskap, musikaliska sällskap. Finska hushållningssällskapet.

1809-1830: S k medelorganisationer; bibelsällskap, hushållningssällskap.

1831-1860: Nykterhetsföreningar, fruntimmersföreningar, sällskapsklubbar. Finska litteratursällskapet.

1861-1880: Frivilliga brandkårer. Yrkesföreningar med brett kulturellt program. Tidiga strejker. Bildningscirklar. Idrottsföreningar.

1881-1895: Nykterhetsföreningar. Ungdomsföreningar. Arbetarföreningar. ("En föreningsrörelse där tusen blommor tilläts blomma"; bl.a. Arbetets Vänner, Helsingin tietoyhdistys och Sörnäisten tietoyhdistys.)

1896-1907: Kooperativ (andelsrörelser). Fackföreningar. Masspartier.

Under förra hälften av 1800-talet delar sig stammen i två huvudgrenar: å ena sidan ekonomin och arbetslivet ("näringslivet" och "affärslivet"); å andra sidan kulturen och politiken. "Offentligheten" har främst utvecklat sig kring kulturen och politiken.

Offentlighet betydde en gång trycket mot en stark, absolutistisk statsregering. Idag är den medborgarkontrollerade offentligheten hotad. Den tunga privata sektorn blir mer och mer oåtkomlig för medborgaren, dvs allt mindre offentlig i den gamla meningen.

Man skulle kunna hävda att denna tunga ekonomisektor - de stora affärsföretagen och bankerna - under de senaste decennierna slutgiltigt har vuxit ifrån civilsamhällets stamträd. I den amerikanska litteraturen finner man det träffande uttrycket "The Corporate Sector". Denna sektor ingår snarare i staten än i civilsamhället även om den inte är statsägd eller statskontrollerad. Den fungerar ofta bortom både stater och samhälle, på villkor som bestäms av multijättarna i de transnationella bolagens ingenmansland.

Som idé bygger det moderna civilsamhället på en skiljedragning mellan det privata och det statliga. Begreppet civilsamhälle förutsätter med andra ord att vi medvetet drar en skiljelinje mellan statligt och icke-statligt. I verkligheten uppgår de två sfärerna ofta i varandra. Man kan också säga, att människorna (individerna) ingår både i staten och i civilsamhället.

Om ingen skiljelinje dras mellan de två samhällsfärerna kommer människorna själva att framstå enbart som funktioner av staten, som statsapparater, vilket leder till att Lyotards ovan citerade sats, i en eller annan version, lätt blir det allenarådande kriteriet på mänsklighet."Var kommensurabla, operativa, effektiva, samarbetsvilliga osv.- eller försvinn!"

Drar vi däremot en skiljelinje mellan staten och det civila samhället, då kommer vi och våra medmänniskor att utsättas för friheten. En människas frihet består i att hon fastställer gränserna för sin egen "mätbarhet", "operativitet", "samarbetsvillighet" osv.

Någon kommer kanske att invända mot dessa betraktelser. Påvilket sätt hör de till ämnet datanät?

Inom en nära framtid kommer vi förmodligen att "ingå föreningar" på datanät. Detta reser många frågor om offentlighet och frihet. De tekniska och sociala kontrollmöjligheter som följer med datateknikens användning i stor skala har redan berörts. Men det är givetvis svårt att besvara frågorna eftersom datanäten fortfarande befinner sig på begynnelsestadiet.

Följande avser att illustrera de förberedelser som har inletts för en spridning av datanäten till de vanliga medborgarna. Varje exempel skulle i själva verket kunna utgöra ämnet för en egen bok. Å andra sidan blir det lätt så att vi inte ser skogen för bara träd. Begreppet civilsamhälle får i det här sammanhanget stå som en ledstjärna. Jag tror det kan hjälpa oss att få syn på skogen.

Exempel 1: Datanät för medborgarna

Våren 1988 igångsatte trafikministeriet en förundersökning om "Det Allmänna Nätverket och Medborgarens Arbetsstation".(Den aktuella trafikministern är Pekka Vennamo.) Organisationen Tietotekniikan Kehittämiskeskus ry. (TIEKE), vars personal -- några samhällsforskare och ingenjörer -- bildar ett slags think-tank med förbindelser till olika företag, ministerier och högskolor, fick i uppgift att samordna och genomföra undersökningen. Den här undersökningen går också under namnet pilotstudien. Syftet med pilotstudien består närmare bestämt i

Ifrågavarande tjänster bildar Finlands telematiska infrastruktur. Det Allmänna Nätverket innebär en vidareutveckling och ett förenhetligande av den nuvarande telematiska infrastrukturen. Med Medborgarens Arbetsstation förstås den standard- eller genomsnittsutrustning, som de enskilda medborgarna kan tänkas behöva för att utnyttja Det Allmänna Nätverket. För att slippa den klumpiga beteckningen Medborgarens Arbetsstation -- Kansalaisen tietoasema har man skapat den nya finska termen "tiedin". (Svenska språket innehåller redan den term som behövs nämligen ordet dator.)

I ledningsgruppen för pilotstudien deltar utom trafikministeriet och TIEKE Nokia, Lohja, KOP, Föreningsbanken, Postbanken, Suomen Pankkiyhdistys, Sampo, OKO, KERA, Meteorologiska institutet, Post- och Televerket, Statens datamaskincentral, Finansministeriet, Undervisningsministeriet och Uusi Suomi. I de talrika stödgrupperna deltar dessa samt en lång rad andra företag och organisationer (också vissa kommuner, medborgarorganisationer och medelstora företag).

De första rapporterna och experimentplanerna från pilotstudien väntas utkomma i februari 1989.

Exempel 2: Alternativa datanät för medborgarna

Ungefär samtidigt med pilotstudien startades TepNet av några finländska medborgarorganisationer, som är välkända för publiken i de sk. alternativrörelsernas teater: fredsorganisationer, studentkårer, bildningsförbund, gröna, kärnkraftsmotståndare m fl och sist men inte minst, föreningen TEP-TILT, de tekniskt utbildades fredsförening. TEP-TILT betyder Tekniikka Elämää Palvelemaan - Tekniken i LivetsTjänst.

Syftet med Tepnet är att främja offentlig debatt om datanät och att experimentera med datanät i praktiken. TepNet har inlett försöksverksamhet med elektronisk post och elektroniska anslagstavlor i ett av PTVs system (systemet heter Telebox). TepNet använder också några av freds- och miljörörelsernas globala datanätverk (GreenNet, PeaceNet och EcoNet.) Det bör kanske noteras att globala nät ofta kan användas även för lokala förbindelser.

Exempel 3: Datanät på jobbet

Vid Nokia Ab gjorde Markus Westerlund och andra bärare av en ny företagskultur på en kort tid personalens datanät Smail till en effektiv och mångsidig kommunikationskanal. I Smail finns för det första elektroniska anslagstavlor för olika arbetsgrupper och -uppgifter. På ett elektroniskt lopptorg blomstrar byteshandeln med begagnade prylar. De anställda vädrar också sina åsikter om aktuella samhällsfrågor över datanätet. Några har bildat en elektronisk studiecirkel kring nya böcker osv. Man tycks med andra ord använda Smail både för att organisera och utföra de egentliga arbetsuppgifterna i företaget och för mer eller mindre renodlade fritidsaktiviteter. Dessutom möjliggör personalnätet distansarbete. Personalen (eller åtminstone direktörerna) får genom datanätet möjlighet att göra en del av jobbet hemma hos sig. - "Själv arbetar jag t ex hemma om morgnarna varvid jag sköter mina uppgifter per elektronisk post. När rusningstiden är över beger jag mig till arbetsplatsen där jag genast kan ta itu med andra jobb eftersom morgonposten redan är avklarad", berättar en konsult vid Nokia Data (se Hirvonen, 1988).

Exempel 4: Fackföreningsrörelsen

FFC och de större fackförbunden har startat NETI-projektet för att skapa en databank till vilken förbunden och småningom kanske också förtroendemännen på arbetsplatserna kan koppla sina datorer. (Förkortningen NETI står för "neuvottelutilanne", läget i avtalsförhandlingarna.) I databanken ska ingå uppgifter om

Arbetsplatsernas fackavdelningar och de fackliga platsorganisationerna (regionala sammanslutningar av fackavdelningar) har visserligen inte ännu börjat använda NETI. Jag har bara hört om ett enda exempel på att man överhuvudtaget använder datateknik inom en fackavdelning. Platsorganisationen i Kuopio-området skaffade en mikrodator för kontorsarbetet och för att kunna erbjuda bokföringstjänster åt sina 56 anslutna fackavdelningar.

Exempel 5: Politiska partier på datanät

Samlingspartiet använder ELISA, Helsingfors Telefonförenings elektroniska post- och mötessystem(se kap. 7). På senhösten 1988 öppnade Centerpartiet en egen informationstjänst i PTVs TeleSampo (se kapitel 3 och 7).

Exempel 5: Datanät i skolan

Ämnet datateknik står på grundskoleelevernas läsordning. Skolornas mikrodatorer kan kopplas till datanät och databaser. Det är en tidsfråga när skolornas mikror utrustas med modem. Det bör noteras att många boxar av den typ som nämndes ovan (i avsnittet "projektmakarna") drivs av skolpojkar. Det förekommer också att skolklasser startar och driver egna elektroniska postlådor. I Lappland har lärare och elever i en grundskola grundat en "skolornas databank", som kan nås genom TeleSampo. Genom TeleSampo nås också informationstjänsten KouluSampo (ang. TeleSampo, se kapitel 3). Några finlandssvenska lärare planerar att starta ett datanät med namnet SkolCOM. Det ska fungera inom Åbo Akademis elektroniska post- och konferenssystem PortaCOM (ang. PortaCOM, se även kapitel 6).

Exempel 6: Datanät i glesbygden

"Telestugorna är en världsomspännande rörelse", skriver Henning Albrechtsen, som var med om att inrätta den första, dvs Härjedalens Telestuga i Sverige, invigd år 1985. Härjedalens telestuga har som mål

"1 att ge lokalbefolkningen en chans att använda modern teknologisk utrustning och därigenom ta bort deras rädsla för datorer;

2 att hjälpa lokala företagare hitta rätt sorts utrustning;

3 att utbilda ett stort antal människor i hur man använder modern teknologi och på så sätt göra dem oberoende av avstånden till de kulturella centra och förenkla deras väg till informationsåldern;

4 att främja närdemokrati; och

5 att öka internationellt samarbete"

(enligt Albrechtsen, 1988)

Under åren 1986-1988 startade invånare i Ruvaslahti i Norra Karelen en av de första finska telestugorna (tietotuvat). Målsättningarna liknar de ovanstående (se Cronberg, 1987). Ett finlandssvenskt telestugeprojekt är Purmo telestuga AB, som grundades hösten 1988 för att stöda och utveckla näringslivet i glesbygdsdelen av Pedersöre kommun dvs gamla Purmo.

Ovanstående sex exempel bygger inte på någon systematisk undersökning. Avsikten med dem är som sagt bara att ge en serie av illustrationer till en begynnande utveckling. Det är uppenbart att listan kunde förlängas. På ett av de seminarier som har arrangerats inom ramen för den ovannämnda pilotstudien (exempel 1) redogjorde en representant för Finlands riksidrottsförbund för planer på att knyta samman alla idrottsföreningar genom ett datanät. Därpå följde seminarieinledningar kring datanät för blinda och för döva. Det är lätt att tänka sig ytterligare datanät - t ex för pensionärer, scouter, poeter, seglare och släktforskare.

Det är möjligt, eller till och med sannolikt, att ordet datanät småningom kommer att ersättas av andra, mer exakta beskrivningar av olika sociala förbindelser, som upprätthålls helt eller delvis genom datakommunikation. Ifall ISDN-nätet (som nämndes i föregående avsnitt) förverkligas uppgår telefonförbindelserna och datakommunikationen i varandra, dvs. båda sköts över ett enda stort datanät. Då kommer man antagligen inte längre att använda ordet datanät i pluralis eller i obestämd form utan det kommer helt enkelt att beteckna Datanätet. Trafikministeriets pilotstudie innebär förvisso ett steg just i den riktningen.

Det är antagligen bara genom att undersöka historien som man kan bilda sig en konkret uppfattning om hurudant ett civilsamhälle egentligen är, eller åtminstone inse hur omfattande och rikt förgrenat det sist och slutligen måste vara. Då inser man också lättare vidden av de problem som sammanhänger med införandet av ett nytt teknologiskt medium, datanäten, i ett helt samhälle, och de risker för överkörning som sammanhänger med teknokratiska eller etatistiska (statsfixerade) metoder. Antonio Gramscis anteckningar om "amerikanismen och fordismen" i Mussolinis Italien på 1930-talet är fortfarande mycket läsvärda ur denna synvinkel (Gramsci, 1982). Sovjetunionen före andra världskriget, med Stalins tvångskollektiviseringar av jordbruket osv., ger en annan jämförelspunkt. Även om till exempel Finlands efterkrigsregeringar har begagnat sig av mjukare metoder påminner den rådande diskussionen om "informationssamhället" obehagligt mycket om dessa föregångares grandiosa planer. En väsentlig skillnad är att de nuvarande planerna är transnationella och i någon mening "osynliga": deras ursprung kan inte lokaliseras till en eller annan diktator. Men de liknar sina föregångare i ett viktigt avseende: i den nuvarande "informationskulten" (titeln på en kritisk bok av Theodore Roszak, se Roszak 1988) ingår nämligen också en ordentlig portion av ren dumhet, ungefär som i "personkulten".

Det har redan framkommit saker, som innebär att datatekniken ingalunda är "neutral" i förhållande till friheten i civilsamhället. (Liksom kärnkrafsolyckorna kan även datavirus mm bereda jordmånen för mycket "säkerhetsmedvetna" föreningsledare, som inför strängare kontroll och nya elektroniska kontrollsystem vid portarna.) Datateknikens verkningar beror naturligtvis ändå mycket på hur den införs och används i praktiken.

I första hand tycks datatekniken ofta framstå som en emancipatorisk kraft, som en befriare. De mer avancerade företagsledarna förstår att ta vara på den nya och befriande dynamik, som datanäten förmår utlösa. Exemplet med Nokias personalnät illustrerar detta. Men exemplet illustrerar också resonemanget om civilsamhället: var går skiljelinjen mellan det som är bra för Nokia Ab och det som är bra för medborgarna?

1.7. Gränssnitt: tips för nybörjaren

De förberedande kopplingarna har kanske gjort läsaren misstänksam mot datanät, eller åtminstone betänksam; vilket också varit min avsikt.

Några civila medborgare tänker kanske ändå på eget bevåg ge sig ut på upptäcktsfärd i datanäten. Dem vill jag nu ge några råd inför avfärden.

Undertecknad har inte fått någon yrkesutbildning i datateknik och jag saknar kunskaper om programmering av datorer. Jag är en s k slutanvändare (end-user) av datorer. Läsaren antas också vara en slutanvändare, eller antas åtminstone vara intresserad av att bli det.

Om utrustning och inkörning

Att lära sig använda en dator skulle kunna jämföras med att lära sig cykla. Att lära sig använda datanät påminner om att lära sig köra tandemcykel.

Låna en dator, försök med arbetsgivaren. Eller låna en handbok för köpare av mikrodatorer. (Se Osto-opas 1989 .)

Maskinen, med hårdskiva (hard disc, fast skivminne), skärm och skrivare , behöver inte kosta mer än 10.000 mk. Genom specialerbjudanden och via annonser om begagnade maskiner kan man komma över en bra utrustning betydligt billigare. (Hårdskivan kan också undvaras.) Maskinen kan vara en mikrodator av vanlig typ: t ex en PC (personal computer),eller en Apple Macintosh. De sistnämnda är dyrare men har ett bättre gränssnitt än de förstnämnda.

Gränssnittet är maskinens, eller systemets, tillgänglighet för användaren. En sk "användarvänlig" maskin (på ett vardagsspråk som påverkas allt mer av datatekniken kan maskinerna t o m vara "vänliga"!) har ett bra gränssnitt. Därmed avses helt enkelt att den är lättare och trevligare att arbeta med än andra maskiner. Exempel: en Apple Macintosh styrs genom att användaren pekar på bilder (ikoner) med en mus. Det är lättare för en nybörjare att lära sig bilderna och att trycka på musen än att kommendera datorn med koder och tangentkombinationer.

Språket är en annan och mycket grundläggande del av gränssnittet. Datorerna, programmen, systemen och handböckerna kräver ofta att användaren förstår en del engelska inklusive en viss engelsk dataterminologi. Överhuvudtaget påtvingar oss den nya informationstekniken många nya ord och uttryck. Den

"använder ett språk som skenbart är ett hjälpmedel men i själva verket är en måttstock" (se Nora & Minc, 1983 s 103).

Användaren av datanät , databaser och databanker ställs ofta inför nya system och därmed inför nya gränssnitt.

Notera att termen gränssnitt inte enbart brukas om förhållandet mellan människan och maskinen/programmet/systemet. Den gäller också kommunikationerna inuti maskinerna eller mellan olika system. Gränssnitt definieras i dessa fall såsom "den omvandlingselektronik som behövs mellan två enheter för att de ska förstå varandra". Den här definitionen av gränssnitt citerar jag ur en handbok för persondatorer som Digital Equipment ger gratis åt sina potentiella kunder. I handboken finns en svensk ordlista som kan vara nyttig (se Digital, 1984, ss 147-161). Men det bör ännu en gång sägas att en maskin inte är någon naturlig varelse, än mindre en människa, och därför förstår den egentligen ingenting. Den är med andra ord en idiot (om det nu lönar sig att kalla en maskin för en idiot). Just därför är gränssnitten mellan datorerna och deras användare ("användargränssnitten", user interfaces) av avgörande betydelse. Då komplicerade datasystem används för riskfyllda ändamål kan gränssnitten vara livsviktiga (se Järvinen, 1986).

En Minitelterminal (eller motsvarande) råder jag inte folk att inhandla. Men om den delas ut gratis är det väl bara att tacka och bocka. Minitelterminalen kan f ö anslutas till en mikrodator med en kabel och därmed bli mycket mer effektiv och operativ. Men de vanliga Minitelterminalerna och de (ovanligare) videotex -terminalerna är inte bra för långa meddelanden och mycket information eftersom de inte har något skivminne att tala om. Och vem har sagt att meddelandena ska vara korta och informationen inskränkas till ett begränsat format p g a den ena eller andra tekniken?

Vissa datamaskinsleverantörer inkluderar ett modem i sina paketerbjudanden. Modemet, som skickar iväg "datatjut" på telefonnätet, skaffar man i annat fall bakom gathörnet i någon butik, som säljer dem. Varje nätbyggare behöver ett modem. Nuförtiden kostar ett modem ca 1 000 mk och det består av ett kretskort som placeras i en skena (slot) i mikrodatorn. (Om det inte går att få in modemet i maskinen så finns det sk yttre modem som placeras invid maskinen, t ex under telefonapparaten, eller pluggas in i en av datorns port ar .) Modemet bör klara av en hastighet på 1200 bitar per sekund. Det innebär att ca 120 skrivtecken (bytes) - ungeför två rader på en vanlig textsida - kan överföras per sekund. Kontrollera med försäljaren att modemet fungerar enligt europeisk standard och kräv att han monterar in det i maskinen.

Öppna ändå gärna själv en mikrodator med en skruvmejsel. Där möter en hel värld, bokstavligen, ty alla de små komponenterna på kretskortena bär påskrifter i stil med "made in Singapore", "Taiwan", "El Salvador, "Malaysia", "USA", "Japan" osv. Det hela liknar ett meccano, delarna är utbytbara med enkla handgrepp. Sedan är det bara att skruva på locket igen. Tangentbrädet kan man också öppna; dess kretskort behöver kanske dammsugas (försiktigt), särskilt om du har för vana att äta kex och röka vid bildskärmen.

Skärmen är en viktig del av gränssnittet, vilket betonas av den engelska termen, interface. Skärmen hör inte till de dyraste delarna, satsa alltså på att byta den, om den inte känns bra.

Bli först van vid att skriva på dator, dvs. att använda utrustningen som skrivmaskin, vilket ändå är ett av dess huvudsakliga användningsändamål. För att överhuvudtaget använda datorn behövs ett program . Det grundläggande programmet för vanliga användare heter operativsystemet . Detta styr de övriga programmen, användarprogrammen , och överföringen av data från och till datorns skivstationer . Det bör följa med datorn när man skaffar den eller finnas i den sedan tidigare. I en vanlig PC heter operativsystemet MS-DOS . Att skriva på dator förutsätter vidare ett användarprogram för textbehandling. Det finns relativt bra program (t ex Galaxy) som distribueras enligt den sk shareware -principen. Då får du programmet gratis men dess upphovsman förutsätter att du betalar en liten summa ifall du tar det i bruk.

Kommunikationsprogrammet

För att kunna kommunicera per dator behöver du ett särskilt kommunikationsprogram . Vilket program man väljer beror på datortypen, användningsändamålet och på användarens börs.

Procomm (version 2.4.2) är ett shareware-program för PC. Det har ett bra gränssnitt och det brukar distribueras gratis av modemförsäljarna. Med programmet följer en fil (procomm.doc) som innehåller en handbok på engelska. Med procomm kan man använda största delen av de tjänster som datanäten och databaserna erbjuder.(Detta gäller åtminstone beträffande de datanät och -baser, som beskrivs eller nämns i denna bok.) Men ett problem bör genast påtalas: för det första är procomm ett amerikanskt program, vilket förutsätter vissa kunskaper i engelska. För det andra har de som skrivit programmet inte räknat med bokstäverna å,ä och ö. Denna brist har visserligen avlägsnats i en senare version av "procomm" men den nya versionen (procomm+ 1.1) är inte längre shareware. (Procomm+ säljs för ca ca 490 mk i databutikerna.) Problemet med "de skandinaviska bokstäverna" beror inte enbart på kommunikationsprogrammet. I sista hand beror det på att mikrodatorernas teckenkod ( ASCII ) är en amerikansk standard. Närmare information om hur det går (och inte går) att överföra bokstäverna å,ä och ö med procomm (v 2.4.2) ges i kapitel 6.

Det finns ett antal användbara kommunikationsprogram. Jag vill särskilt nämna två finska program: Transsend och Sähköpostiljooni. Båda kan användas i PC. Transend säljs till lågpris tillsammans med modem i Post och Televerkets butiker. Sähköpostiljooni distribueras gratis och är skräddarsytt för ELISA, Telefonföreningarnas elektroniska postsystem.

Till en Apple Macintosh-mikrodator hör egna kommunikationsprogram, t ex Red Ryder.

Med ett visst minimum av datorfärdigheter i bagaget klarar man av att börja använda kommunikationsprogrammet och att sätta i gång med datakommunikation över telefonnätet. Man måste naturligtvis också ha tillgång till en telefonlinje.(Telefonväxlar på ens arbetsplats kan vara besvärliga; det är bäst - men inte alltid nödvändigt - med en direkt linje.) För datakommunikationen behövs ingen telefonapparat. Man kan emellertid koppla en telefon till samma jack som modemet. Då tutar det upptaget i telefonapparaten medan datakommunikationen pågår. Modemet är i sin tur ur funktion medan telefonsamtal pågår.

Om man vill ge andra människor möjlighet att koppla sina datorer direkt till ens egen maskin (över telefonnätet) så måste man ställa in sin maskin på "host mode", d v s göra den till en värddator . Det behöver man sällan eller aldrig göra, ifall man inte besluter sig för att starta en box, dvs en egen elektronisk postlåda. Kontakten mellan datorerna sköts i stället via datanätens värddatorer eller "centraldatorer". Detta erbjuder många tekniska fördelar och besparar en mycket arbete. Vilket delvis förklarar varför det behövs nätverk för datakommunikation.

Summering av utrustningen med ungefärliga priser:

Mikrodator (PC) med operativsystem (DOS)
och bildskärm 		ca 4.000.-
+ Hårdskiva ca 2.000,-
+ Skrivare ca 3.000,-
+ Modem och kommunikationsprogramca 1.000.-
Summa ca 10,000 mk

Hur kopplar man in sig på näten?

Vitsordet för datanätens gränssnitt varierar mellan nöjaktigt och underkänt. De berömliga gränssnitten hör kanske framtiden till.

En god början är att du låter kommunikationsprogrammmet ringa upp någon box . Registrera dig som användare och återkom för att undersöka vad boxen innehåller. (Se vidare under rubriken BBS-boxar i kap.6).

Användning av övriga datanät och av databaser brukar basera sig på avtal. Det gäller alltså att hitta nätens/basernas kontaktadresser, eller försäljare, och att sluta ett så fördelaktigt avtal som möjligt. Ofta krävs en anslutningavgift, sedan betalar man t ex månadsavgifter och räkningar för användningen. Jag återkommer till dessa praktiska detaljer längre fram.(Se kapitel 6.)

Då de fått bud om en ny användare skickar datanätens administratörer eller systemoperatörer en eller flera handböcker (manualer) och annan behövlig information per vanlig post. Manualerna ingår på sätt och vis också i gränssnittet och de fördelar sig över ungefär samma vitsordsskala som systemen. Spara manualerna och läs ibland lite i dem så lär du dig allt fler knep. Datanätens egna förklaringar och anvisningar brukar fås fram på skärmen genom att man skriver (h)elp eller frågetecken. Överhuvudtaget innehåller datanäten vanligen en hel del information som underlättar användandet - bara man väl kommer igång. I vissa fall ger systemen nybörjaren möjlighet att öva sig med hjälpprogram. Dessa är inte heller att förakta.

Följande gyllene regler har jag hämtat ur den nöjaktiga manualen till datanätet GreenNet.

1.

Ingenting går i kras om en katt smyger över ditt tangentbräde så att förbindelsen avbryts.

2.

Försäkra dig om att förbindelsen avbryts när du lämnar nätet (annars kan telefonräkningarna bli skyhöga, dvs om förbindelsen står öppen några dygn eller veckor.) Om du avnågon anledning förblir osäker, stäng modemet eller slå av strömmen till datorn.

3.

Minska telefon- och kommunikationskostnaderna genom att skriva meddelanden på förhand respektive läsa dem först när du har avbrutit förbindelsen till nätet.

4.

Om du fastnar, tryck på CARRIAGE RETURN (tangenten som motsvarar "ny rad" på en skrivmaskin). Om informationen väller fram för snabbt, tryck samtidigt på CONTROL och S så avstannar flödet. CONTROL och Q sätter igång det på nytt.

Till detta vill jag foga ännu en regel:

5.

Det är inte ditt fel om datakommunikationen ofta drabbas av störningar och ibland helt och hållet avbryts. Felet ligger hos reklammännen. De ljuger om gränssnitten.

book@katto.kaapeli.fi