Rätten att bli ihågkommen

På vilket sätt kan informationsteknologin göras tillgänglig för alla? Hur nå ut även till de fattigaste? Vilken är bibliotekens roll i den nya globala världen? var några av de frågor som togs upp på seminariet "Demokratisering av informationen: Fokus på bibliotek" vid Världssocialforum i Mumbai i januari.

- Bibliotekens uppgift är att främja kommunikationen i samhället. De bör etablera verksamheter, som bestäms av behoven i de samfund som de betjänar. En bibliotekarie borde vara intresserad av det omgivande samhället och engagera sig i dokumentation och kommunikation. Världssocialforum är ett angeläget exempel: här skulle det behövas bibliotekarier som ser till att bevara, organisera och presentera all den information, som hundratals organisationer och sociala rörelser för med sig!

Så sade IFLA-ordföranden Kay Raseroka från Botswana, som höll huvudinledningen på seminariet Demokratisering av informationen: Fokus på bibliotek! Förhoppningsvis kommer hennes uppmaning till bibliotekarierna också att uppmärksammas av framtida arrangörer av dessa gigantiska socialfora, där man ofta saknar kunnig hjälp för att hitta vad och vem man söker.


Från vänster: Mirja Ryynänen, Harsha Parekh och Kay Raseroka

Den första av seminariets två sessioner ägde rum på söndag 18 januari 2004 kl 9-17 på Tata Institute of Social Sciences (TISS), som ligger i ett fridfullt parkområde i av Mumbais östra förstäder. Majoriteten av deltagarna (ca 80 pers) var professionella biblioteksmänskor från Mumbai, Pune, New Delhi, Dharwad (där många av Indiens bibliotekarier utbildas), Ahmedabad och andra indiska städer.

Andra sessionen hölls följande dag kl 9-12 i ett tält på industriområdet NESCO i Goregaon, en av Mumbais nordvästra förstäder, där de oräkneliga (över tusen) konferenserna, seminarierna och workshopparna på Världssocialforum anordnades. Sessionen stördes av buller från en byggarbetsplats. Deltagarantal: 25.

Alla deltagare poängterade eller utgick ifrån att biblioteken och bibliotekarierna är av stor betydelse för samhället. Det rådde närapå konsensus om att ett nätverk av bibliotek med tillräcklig, offentlig finansiering är en nödvändig förutsättning för en demokratisering av informationen. Samtidigt var man ense om att demokratiseringen också måste innebära "en grundlig förändring i bibliotekets roll".

Förändringen i bibliotekets roll kräver inte minst att biblioteket biblioteket som sådant demokratiseras. Talarna på seminariet lyfte fram två viktiga synpunkter:

• Rätten att bli ihågkommen (The Right to Memory): biblioteket måste kunna betjäna inte bara de läskunniga och litterata utan också mänskor och hela folkslag, som saknar egen litteratur och skriftkultur. Informations- och kommunikationsteknologin kan och bör utnyttjas tillfullo i detta syfte. Kay Raseroka, fd europarlamentarikern Mirja Ryynänen och Ravinder Kumar Chadha, chef för parlamentsbiblioteket i New Delhi, talade på detta tema. De färgstarka demonstrationstågen och folkliga spektaklen på socialforum inramade effektfullt "rätten att bli ihågkommen". På årets socialforum konkurrerade utomhusevenemangen nästan ut de traditionella intellektulla samtalen inne tälten. De iscensattes av delegationer från Indiens delstater, från grannländerna Nepal, Pakistan, Tibet, Kina och Sri Lanka, Bangla Desh och från alla övriga hörn av världen;
• Fri programvara med öppen källkod (Free and Open Source Software): biblioteken och överhuvudtaget alla offentliga informationstjänster bör byggas på programvara som är öppen och fri i samma bemärkelse som vetenskapliga forskningsresultat är öppna och fria. Det är en förutsättning för tillförlitlighet, transparens och demokrati. Diskussionen inleddes av bl a professor Rama Reddy från universitetet i Hyderabad och Sunil Abraham, direktör för ett internetföretag i Bangalore, centrum i Indiens svällande IT-sektor. Det invändes, att stöd och service inte ges för fri programvara. Fast nuförtiden erbjuder t ex en rad firmor i Bangalore stödtjänster om bara biblioteken är villiga att göra avtal med dem som de hittills gjort med företag som stöder användare av privatägd programvara (t ex Microsofts program), försäkrade Sunil Abraham.

Under rubriken "alternativ kunskapsinhämtning" introducerade den amerikanska nätbyggaren Doug Schuler, känd som grundare av Seattle Community Network, begreppet "civil intelligens", vilket handlar om samhällets beredskap att tackla nutidens svåra ekologiska och sociala problem. Men tyvärr uteblev diskussionen om bibliotekariernas roll i uppbyggnaden av samhällets kollektiva intelligens (man kommer att tänka på Gramscis "En kollektiv intellektuell"!). I gengäld utredde bl a C.R. Karisiddappa, ordförande i Indiens biblioteksförening begreppet "informationsläskunnighet".

Vilken plats intar biblioteket i statens och samhällets maktstruktur? I mitt eget inlägg pläderade jag för att bibliotek och internet bör lyftas till samma nivå som riksdag, regering och domstolar i grundlagen. Tanken på en "konstitutionell uppgradering" av biblioteket och nätet vann stöd bland seminariets deltagare. Bibliotekarien på Tata Institute, Dr Muttayya Koganuramath formulerade saken såhär: "i dagens informationsmiljö borde biblioteket spela rollen av ett supersystem".

Fina principer och begrepp. Men glömde vi bort de verkliga motsättningarna och ojämlikheten i, låt os säga, Indiens "informationsmiljö"?

Den existerande indiska lagstiftningen om bibliotek, intellektuell frihet och informationsfrihet (hos oss även kallad offentlighetsprincipen) nagelfors av tidigare nämnde Ravinder Kumar Cahdha från riksdagsbiblioteket. Forskaren B.D Kumbar som gjort en ingående studie av folkbiblioteken i Karnataka påpekade för sin del att de största indiska delstaterna, inklusive Uttar Pradesh, Madhya Pradesh , Bihar, Rajastan and Panjab fortfarande saknar bibliotekslagar. Också i Karnataka, där ett nätverk av allmänna bibliotek byggts ut både i städerna och på landet sedan lagen om folkbibliotek antogs år 1965, präglas bilden av "en massa försummelser och likgiltighet", sade dr Kumbar.

Under seminariets andra session talade fd studenten i biblioteksvetenskap Potare Dilip Pochiran, som kommer från landsbygden i Maharashtra, delstaten vars huvudstad är Mumbai. Skol- och biblioteksförhållandena på den indiska landsbygden är "patetiska", sade han, enligt sin tolk Rashid Ali, en dokumentärfilmare från New Delhi - Potare höll nämligen sitt anförande på Maharashtraspråket marati. Offentligheten domineras av de politiska partierna, vilka enligt Potare bär skulden för bibliotekens usla situation. Landsbygden överhuvudtaget är marginaliserad. Vi talar om två helt olika världar, konstaterade Potare, därmed påminnande seminariedeltagarna om Världssocialforumets devis "en annorlunda värld är möjlig". Potare berättade också att han inte kunnat avsluta sina studier på grund av sina bristande kunskaper i engelska, och tillade, att han i alla fall inte hade fått något jobb efter avslutade studier.

Seminariet "Democratization of Information: Focus on Libraries" anordnades av Network Institute for Global Democratization (NIGD) och Sir Dorabji Tata Memorial Library (Tata Institute forn Social Sciences). Seminarieledare var Muttayya Koganuramath och Mikael Böök. Rapporter från och länkar till skriftliga bidrag finns att tillgå på sidan http://www.nigd.org/libraries/mumbai

På söndagspromenad i Mumbai Jag kände mig bra (efter socialforum drabbades jag nämligen av diarré och influensa) och gick ut vid sjutiden. På söndag morgon skulle det inte vara mycket trafik, tänkte jag. Nå, allt är relativt. Jag promenerade ner för Sion-Trombay Road eftersom man hade sagt mig, att det säljs tidningar nere vid bron. Så förhöll det sig också. Efter att ha inhandlat India Express, Times Of India och veckomagasinet India Today föll jag i samspråk med en lastbilschaufför. Han sade sig köra mylla till stadens parker och trädgårdar från något ställe 30 km längre bort. Jag ställde honom några frågor om livet i de små envåningshus och ruckel, som kantar denna liksom så många andra av Mumbais gator. - Vi betalar hyra åt jordägaren för husen, sade han. Husen byggdes för ca 15 år sedan. Man bor i de bakre regionerna, mot gatan vetter små bodar och butiker: tvätteri, bemannad telefonkiosk, cigarrettbutik, mottagning av pappers- och metallskrot, barberare, kafé (där man får te men inte kaffe) osv. - Vi betalar ca 400 rupier (ca 8 euro) i månaden till Mumbais vattenverk , uppger mannen och tillägger, att det är mycket. Dessutom betalar vi elräkningen. Plötsligt ser jag att presenningen, som täcker den stora lådan bredvid mig, börjar röra på sig. Småningom kommer det fram en fot, sedan flera par fötter. Jag inser att en hel familj håller på att vakna upp till den vackra söndagsmorgonen. Jag frågar mannen vad då dessa är för ena. - De är fattiga människor, sade lastbilschauffören, sådana som gör gräv- och gatujobb. Dagen innan hade jag sett dem gräva fram vattenledningsrör på andra sidan gatan med gräftor, träfat och sina bara händer. Sådana diversarbetarsamfund ser man för övrigt överallt i Mumbai. De flyttar med arbetsplatsen. Vid dagens slut betalar firmorna som staden kontrakterat eller privatföretagaren dem en liten penning. Män, hustrur och barn från 10 år uppåt deltar alla i arbetet. Småflickorna får hålla reda på de minsta syskonen och bära på spädbarnen. De här människorna bor ofta i tält och tillreder sin mat över öppen eld.

publ. i Ny Tid 7/2004