Europa börjar i Sarajevo och slutar i Moruroa

Fax till nr 99033 65 74 13 09

Attn STOP ESSAIS / Toulouse / France
Från: Mikael Böök / Helsingfors / Finland

5.8.95

Hej på er!

jag hoppas ni är i god kondition. För en stund sedan försökte jag 
ringa er för att underrätta mig närmare om den interna diskussionen
i Frankrike beträffande de utannonserade provsprängningarna.
I synnerhet de franska intellektuellas positioner intresserar
mig. Vad har de, som är aktivast i fråga om ex-Jugoslavien, sagt 
om de nukleära testen: till exempel Finkielkraut och
Bernard-Henri Levy ? Är de samtidigt för kärnproven och för
det som det vackra slagordet "Sarajevo är viktigare än Maastricht"
uttrycker? Finns det nån som ser möjligheten av en förenande länk
mellan de krig som folken i ex-Jugoslavien för och de 
krigsförberedelser som Frankrige gör i Moruroa? För min del
tänker jag att Europa börjar i Sarajevo och att det slutar
i Moruroa.

Har rörelsen mot provsprängningarna gett något eko i
de litterära och kulturella cirklarna? Vad är den, idag,
denna rörelse mot proven?

Svara per email, om jag får be. Om ni inte använder email,
ring. Jag behöver ert svar omedelbart.

Jag lägger också in det detta brev-fax i olika Internet-fora.

  - Mika


----
5.8.95

fax från STOP ESSAIS


God dag Mikael,

tack för er fax. -- Vi har inte sett någonting alls av de 
intellektuella i tidningarna och ingen gör någon koppling 
Sarajevo/Moruroa. Kanhända att det rör på sig i vissa
litterära kretsar men därom säger tidningarna ingenting.
Däremot har vi mycket goda ställningstaganden från de
kristna kyrkornas råd (Monseigneur Duval och pastor
Jacques Stewart + herr Coste från Pax Christi) och
400 franska vetenskapliga forskare har skrivit på
en appell mot återupptagandet av proven - jag
bifogar kopior av appellerna. Vidare skickar jag 
partiernas, journalisternas och övrigas ställningstaganden... 
som pressen har publicerat under de senaste dagarna... och
dessutom våra pågående aktioner. Er solidariska

Marie-Pierre Bovy

---


Kära Marie-Pierre,

jag tackar för ditt brev och för alla telekopior. Förlåt mig
min dåliga franska. Du bekräftar mitt intryck att de franska
intellektuella, författarna och filosoferna i synnerhet,
tiger om den franska statens besynnerliga aktivitet: tillverkningen
och upprätthållandet av atomvapen inklusive översjöiska 
provsprängningar i Stilla Oceanen. Ännu värre, i kärnvapen-
och kärnprovsfrågorna är den franska civilisationens
synligaste och mest beundrade exponenter (ty åtminstone 
i Skandinavien och hos oss utövar de fortfarande ett
anmärkningsvärt inflytande på kulturlivet) blott 
vakthundar för Staten, dvs för hela det väldiga 
postmoderna maskineri - byråkrati, råd och departement,
militärer och specialister, fabriker och atoller - som
nationen behöver för att frambringa sina egna mer eller mindre
"trovärdiga" nukleära vapensystem.

De 400 vetenskaparna är naturligtvis också verkliga
intellektuella; jag tror också att man kan använda epitetet
om prästerna, men varken dessa kyrkans män (Mgr Duval, pastor
Stewart och herr Coste) eller fysikerna och kemisterna
spelar för närvarande samma huvudroll i massmedierna och 
i formeringen av en allmän opinion i Europa som
era berömda filosofer och författare.

Du noterade att jag i min första fax pratade om en förenande
länk mellan Sarajevo och Moruroa. Jag skrev att Europa börjar
i Sarajevo och slutar i Moruroa. Är historisk och gegrafisk
synpunkt är det inte helt fel att säga så. Sarajevo är
själva hjärtat i vår världsdel, centrum för dess minnen
och platsen där alla vägar korsar varandra. Den staden
är symbolen för vad vi bevarat inom oss av Europas historia.
Ja, "Sarajevo är viktigare än Maastricht", såsom dessa
samma franska intellektuella har velat visa med sitt engagemang
och sina aktioner. Min föreställning om att Europa tar slut
i Moruroa är nog inte helt felaktig den heller. Det är där,
på andra sidan jordklotet som Imperiet har sin yttersta bastion;
detta europeiska Imperium, som  snarare är dröm än verkliget -
en fransk dröm i det här speciella fallet. Moruroa är också
symbol för vägar som korsas, mänsklighetens globala
maritima vägar, rutterna som Kon-Tiki-flotten ville återfinna
(du känner väl till Bengt och Marie-The'r'ese Danielssons
bok om Moruroa och de franska kärnvapenproven? -- etnologen
B. Danielsson hörde i tiderna själv till besättningen 
på Kon-Tiki  -- om inte vill jag gärna uppmana
dig att läsa denna "klassisker" i ämnet.)

Vem kan förneka länken som förenar Moruroa med Sarajevo?
Byråkraterna, affärsmännen, politiker? Ja, de kan förneka
länken, eftersom det är "normalt" (c'est normal), som
man ofta säger; det är alltfortfarande normalt att 
föra krig och inbördeskrig i Europa, och att fabricera
vapensystem på byråkratiskt och systematiskt vis
(denna sociologiska länk, som förenar det moderna samhället med 
Auschwitz har påvisats av Zygmunt Bauman och andra).
Men filosofer och författare? Hur kan de ungå att se att
dessa atomvapen är riktade mot våra egna hjärtan. Om
dessa vapen någonsin kommer till användning, om den
mardrömmen någonsin blir en sanndröm, då sker det
i Sarajevo eller hur? Om inte i Sarajevo, var?

Jag hoppas att det här brevet-faxet inte väcker dig ur en 
välförtjänt sömn. Jag avsänder det sent i natten, när 
den 6 augusti 1995 redan har börjat, dagen då vi håller
Hiroshima 1945, Rainbow Warrior 1985 och Sarajevo 1995
i åminnelse.

  - Mika

8.8.

Kära Marie Pierre,
nu, dagtid, känner jag, paradoxalt, att det vore alltför påfrestande 
att skriva på franska då allehanda röster (och buller) stör den
koncentration som krävs av en som inte sedan år tillbaka har
talat eller lyssnat till språket. Nyligen har jag i alla fall
fått tag i en volym med Modern French Poetry, en mycket
trevlig parallelledition på båda språken (franska och engelska)
innehållande diktar av bland annat Jules Supervielle och
Jacques Prevert, som publicerats av "Forest Books" i London.
Jag vill delge dig detta eftersom jag i en newsgroup på
Internet (soc.culture.french), där jag redan har lagt in 
vår korrespondens, har fått svar på tal av en fransman vid 
namn Gilles Carpentier. Han anser att mitt försök att etablera 
en förbindelse mellan Sarajevo och Moruroa, dvs mellan två 
mycket heta frågor, inte blott är ofruktbart utan även "absurt". 
Han kritiserar också mitt ordval där jag kallar de
planerade nya franska provsprängningarna "förberedelser för
krig". Jag håller med om att det är starka ord. Gilles Carpentier
förebrår mig att jag glömmer, att vi också har en arme', Finlands
arme. Betyder detta att även Finland förbereder krig, undrar
Carpentier.

Enligt honom behövs de franska atomvapnen för nationens försvar.
Han tillägger, att de kanske inte behövs just nu men att
den avskräckning som sådana vapen utgör för en angripare
kan visa sig vara mycket värdefull någon gång under de närmast 
följande femtio åren. Men vad händer ifall angriparen
slår till genom metron i Paris, skulle jag vilja fråga?
Och vidare: hur går det ifall också angriparen har tillgång
till kärnvapen? Kommer vi inte då att tvingas bevittna
en ny kapprustningsrunda och "terrorbalans"? Eftersom jag
redan en gång har tänkt igenom dessa frågor, alltså i
det kalla krigets sista "exterministiska" (dit 
skulle utan tvivel också en ny kapprustningsomgång leda oss) 
skede, ser jag för närvarande ingen anledning att
svälja retoriken om "avskräckningen" i det nationella
försvarets tjänst. Den är synnerligen opassande idag, under
vapenteknologisk era som kännetecknas av miniatyrisering.
Nukleära missiler erbjuder inte heller ett adekvat försvar
mot en galen angripare. Som Jean-Marie Muller visar i 
en av artiklarna som du sände till mig, och som flera har påpekat
i soc.culture.french (nyhetsforumet på Internet), är den
så kallade 'dissuasion du fort au faible' (den starkes
avskräckning av den tokige) bara en tom fras. Till exempel
Saddam Hussein lät sig inte avskräckas ens av den mycket
"trovärdiga" nukleära arsenal som USA förfogar över. 
Varför skulle alltså några absurda finnar - bara som exempel
på vilket slags hot ni där i Frankrike kan komma att 
ställas inför under nästa sekel - rädas Frankrikes
bomber?

På tjugotalet hade Finlands arme' verkligen vissa
galna planer för ett Stor-Finland, vilka rentav ledde 
till en del olycklig militär aktivitet bortom gränsen
(planerna gick ut på annektering av områden i Sovjetkarelen;
sålunda liknade de i mångt och mycket Slobodan Milosevic' och
Radovan Karadzic's nuvarande planer på ett Storserbien).
Dessa ting ligger så långt tillbaka i tiden att jag kan
nämna dem utan misstankar om att jag insinuerar någonting
beträffande våra förträffliga, nuvarande fredsbevarande
styrkors intentioner, alltså Finlands nuvarande arme'.
Trots allt har vi här ett exempel på hur en arme's
intentioner kan fluktuera högst betydligt under ett halvsekel
eller två, den tidrymd som Gilles Carpentier vill ta till
utgångspunkt för sitt strategiska resonemang.

Inte är jag heller ute efter att förolämpa Frankrikes militärer
genom att påstå, att Frankrike allmänt taget förbereder krig.
Men när allt kommer omkring håller jag nog fast vid vad jag
skrev om kärnproven. Det här behöver jag knappast förklara
för dig. Jag var inte förvånad över vad du berättade
i telefon: att du inte bara har läst paret Danielssons bok utan
att du också känner dem personligen. Världen är liten. Bengt
Danielsson har också vänner i Finland, bland annat radiojournalisten
Carita Backström, som reste till Tahiti och gjorde en 
utmärkt programserie med honom och hans fru för tio år sedan.
Förhoppningsvis kommer programmen i repris, berättade Carita
för mig när vi träffades på det viktiga Sarajevo-mötet igår, 
här i Helsingfors. (Till det ska jag återkomma om en stund.)

Hur som helst, här är mina två skäl för att kalla
Frankrikes provsprängningar för "krigsförberedelser".

För det första försätter den verksamheten det mycket
bräckliga och instabila nukleära tillstånd som uppnåtts
i fara; det är åtminstone det klaraste fallet av förberedelse
för en ny nukleär kapprustningsrunda som jag vet om.
En sådan utveckling implicerar, i sin tur, 
världskrigsperspektivet, det må sedan röra sig om ett
atomkrig eller ett "konventionellt" krig.
För det andra ingår det i kärnvapenproven som sådana 
ett element av krig, av kolonialkrig. Kärnvapenprov
har alltid inneburit krigshandlingar mot människorna
i regionen där de utförs. Det förtjänar att påminnas
om igen, att ledarna för Frankrikes militär-industriella
komplex inledde sina försök i en av sina kolonier, i
Reggane (Algeriet) år 1960, dvs under den algeriska
självständighetskampen. Sedan fortsatte de proven, först
i atmosfären ovanfär, och därefter under jorden, i en
annan koloni, på Tuamotuöarna i Stilla havet. De
gjorde inte någonsin det här åt fransmännen själva.

Ja, vi höll ett Sarajevo-möte här igår kväll. Initiativtagare
var Kristin Olsoni, en teaterledare, och andra intellektuella.
Jag talade inte om länken Sarajevo/Moruroa där trots att det
föll sig så att just frågan om krigsvapen kom att bli
diskussionens dominerande tema. Jag minns vad du berättade
om er verksamhet under Hiroshima dagen (alla evenemang som
ni var i färd med att ordna). Jag behöver inte upplysa dig
om temats vikt och betydelse.

I stället ska jag säga vad jag tänkte när jag läste Gilles 
Carpentiers svar. Det är inte absurt att länka Moruroa till
Sarajevo. Det är en länk som vi bör ha i huvudet, men inte
i verkligheten. Låt oss bara hoppas att den inte blir
verklighet, i all synnerhet inte i den mening som
jag har skisserat. Med andra ord: hoppas att franska
kärnvapen aldrig kommer att användas i Europa eller vid Europas 
gränser. Sarajevo är en av de platser där Europa börjar, en
av Europas gränser. Jag tror att flertalet geopolitiker
håller med mig om detta. Men varför bör vi bära den här
förenande länken i våra sinnen? För att vi är intellektuella.
Till det här kunde man bara tillägga, som Gramsci, att
även om var och en av oss är en intellektuell
(t ex kocken, som har ett brett vetande och vars stora intellekt
styr tillredningen av måltiderna), vi inte alla utövar
en sådan funktion i samhället och i Europa som de famösa 
parisintellektuella gör. Därför tycker jag nog att de där
människorna ibland är lite mer ansvariga än andra för de
länkar och blinda punkter som ingår i vårt medvetande.

Jag väntar ivrigt på ditt svar. Det når oss knappast i tid
för nästa nummer av tidningen som jag berättade att detta
publiceras i. Men kanske du har tid att skriva
till nästa nummer? Ja, be Jean Chesnaux om detaljer
angående Finkielkrauts, Levys och andra positioner. Vi
kommer säkert att fröjda oss över varje indicium på
att de lever upp till sin rol. När allt kommer omkring är det
ju delvis de som har inspirerat vår nya Sarajevo-rörelse.
Framför allt har de gjort mycket för att skärpa vårt
Sarajevo-medvetande.

Fredliga hälsningar,

  - Mika


Fotnot:

I breven nämns några namn som det kan vara trevligt att veta
lite mer om. 
Moruroa (inte Mururoa) är tahitiernas eget namn på den 
ökända atollen, vilket Danielssons närmare utreder i sin
bok "Förgiftat paradis" (andra reviderade upplagan av 
Moruroa, mon amour), som utkom 1986 på Förlags Ab Viken
(Sverige). Åtminstone första upplagan gavs även
ut i Frankrike där bl a affärsmannen-filosofen Jean-Jacques
Servan-Schreiber tidigt hörde till dem som gick emot
statsledningens hårda linje. J-J S-S stödde också 
de franska kärnvapenmotståndarnas första Tahiti-expedition,
det sk "fredskommandot", som bl a syftade till stöda
de aktioner på platsen som hade igångsatts av sedermera
Greenpeace-ledaren David McTaggart år 1973. Med 
i den lilla gruppen av franska aktivister fanns 
den pacifistiska filosofiprofessorn Jean-Marie Muller.
Muller har utgett flera böcker i kärnvapenfrågan, bl a
"Vous avez dit: "Pacifisme"? De la menace nucle'aire
a' la de'fense civile non-violente". Bland parisintellektuella
har jag hört denna person föraktfullt avfärdas som "en präst",
men ett undantag är Jean Chesnaux, Kinaforskaren och
END (European Nuclear Disarmament)-aktivisten. Där har
vi åtminstone en riktig parisintellektuell, dock inte
en av de yngre, som länge har motarbetat den franska
atomupprustningen och de översjöiska proven både i ord och
handling.
 Bernard-Henry Levy torde vara välkänd i Finland, inte minst
från TV. Alain Finkielkraut har bl a skrivit boken 
Comment peut-on etre croate? (Hur kan man vara kroat?). 
Den boken utkom 1992. (Jag anmälde den då, eller 
1993, i Ny Tid.)