Presentation av Kultur i Internet på seminar for kulturjournalister, Helsingfors 19-21 august 1995 -- + anteckningar från seminariet. (Senast uppdaterad 26.8.95):

Surfaren

Massmedierna har spritt föreställningen om Internet som en badstrand dit vi nuförtiden ger oss av på utfärd, mer eller mindre regelbundet. Det stora strandnöjet är, naturligtvis, surfandet på de långa vågorna.
Surfaren är som bekant en ung man eller kvinna med snygg kropp... men i dagens morgonnyheter på radio (21.8. kl 0600) berättas det att över tusen surfare har bildat kedja längs den franska atlantkusten, för att protestera mot nedsmutsningen av havet. Surfaren kan med andra ord också vara en fransman eller fransyska (fast man, när man hör det här ordet, närmast kommer att tänka på Kalifornien). Och, som dagens exempel visar: ibland händer rentav det att surfaren använder sin kropp som ett politiskt debattinlägg.
Massmedierna, dvs tidnings-, radio- och TV-journalisterna -- i synnerhet kulturjournalisterna -- ser ändå surfaren lite von oben. Ty: Använder internet, det gör man väl när man kopplar av på fritiden? (Vad skulle alla dessa miljoner Internet-användare annars göra på sin fritid?)
Det smått ironiska eller överseende förhållningssättet är trots allt parat med en viss osäkerhet: vad är egentligen Internet? Håller surfarena kanske på att börja syssla med seriösa ting? Är Internet -- kultur?

A propos radio

Kolla programserien som redigeras av Tom Egil Hverven, kulturjournalist vid Norges radio (och deltagare i det här seminariet), med flera.
Mot den massmediala verkligheten (vilken, som vi har sett a propos radio mm, inte är fullständigt kompakt) står Internets egen verklighet, som suveränt sveper undan själva begreppet "massmedium". Internet är först och främst någonting som vi skriver -- du, min kära mottagare och jag, din kära avsändare. Internet är ett ändlöst skrivande, det är den oavslutade texten; vilket gör att Internet för läsaren är någonting som liknar "boken av sand" i Jorge Luis Borges' berömda novell.
Internet åskådliggör för sin läsare vari läsandet egentligen består; läsandet är en arbets- eller produktionsprocess, som i sin tur kunde kallas data- eller informationsbehandling. Internet så att säga konkretiserar hur läsandet när allt kommer omkring sammanfaller med skrivandet, som praxis och erfarenhet.
Den här fördjupade synen på en av människans vanligaste aktiviteter, läsandet, är är en typ nyhet som massmedierna inte står ut med. Därför påtvingar massmedierna oss en bild som bara utgör förlängningen av deras egen logik: bilden av surfaren -- alltså TV-tittaren, som surfar mellan alla de olika underhållnings-, nyhets-, reklam- (och kultur-)kanalerna.

Läsaren av denna skrift som saknar slut måste själv skriva för att läsa. Ty, som en norsk filosof (Terje Rasmussen, se Telektronikk 4.93 -finns också i Internet!) förtjänstfullt utrdedde i sin artikel för ett par år sedan, Internet läser man inte enbart med ögonen och några små handrörelser utan man nödgas använda fingrarna och armarna, kort sagt kroppen.

presentation av några poesi- och litteratursidor i Internet, med utgångspunkt i:

Motto:
"A poem's substance: a flock of birds that I perceived through the train window was no more ephemeral than the rock underneath it."

-- Mirkka Rekola (i Enchanting Beasts)

Presentationen av Enchanting Beasts ledde som väntat till en livlig diskussion om intellektuell egendom och om författarnas honorering.
Den här seminariediskussionen upphörde i låsta positioner. Jag tyckte mig rentav känna en viss kyla eller fientlighet från flera seminariedeltagares sida. Antagligen uttryckte jag mig oförsiktigt, om än åtminstone delvis helt medvetet: jag ville ju väcka debatt bland seminariedeltagarna.
Men jag fruktar att vi (t ex damen från Sveriges radio och jag) talade förbi varandra och kommer att fortsätta att göra det.
I vissa frågor tänker vi, anser vi, trots allt lika. Framför allt vill vi, att författarna ska få god eller skälig ersättning för sitt arbete.
Däremot har vi kanske olika åsikt om spridningen via Internet (eller överhuvudtaget) av intellektuell egendom.
Jag tycker mig bland författare och kulturarbetare ofta höra följande åsikt: "Men herregud, om dikterna läggs ut på Internet så kan ju _alla_ läsa dem utan att betala något". På den här punkten är vi kanske ändå djupt oense.
Enligt min åsikt är det i högsta grad önskvärt med publicering av poesi och annan skönlitteratur via Internet - så att _så många läsare som möjligt_ får ta del av dikten -- utan att betala några extra avgifter! Vi bör kort sagt sträva efter att vidga det som på engelska kallas The Public Domain: på svenska kan denna domän för samägande av intellektuell egendom helt enkelt kallas offentligheten.

Seminariet avslutades på eftermiddagen 21.8. med en debatt, som jag nedan refererar (inte minst för eget behov):

I sin debattinledning tog Jens-Jörgen Madsen (mediapolitisk ansvarig vid Det Fri Aktuellt och författare till skriften "Den digitale journalist") upp games-industrin. Han nämnde att spelbusiness idag uppvisar större omsättning än någon annan underhållnings- eller mediabransch. Ett påstående som förtjänar att undersökas närmare. Att läsa: bland annat artiklar i Wired om Sega och Myst. Idag övertar följaktligen planerarna och formgivarna (?) i övriga branscher ofta element från Games-industrin, arbetar medvetet in dem i sina produkter. Detta gäller inte minst företagen i "medvetandeindustrin"; sålunda ökas naturligtvis spelmakarnas och -försäljarnas inflytande på det som man kunde kalla (och son jag ovan kallar) den massmediala verkligheten.

Till detta återkom jag också i mitt eget debattinlägg, som behandlade Internet som

För att illustrera mitt resonemanget om minnet använde jag Henrik Wiléns (en av seminariets arrangörer) ledare "Vem tar itu med en bortglömd konflikt?" (Hufvudstadsbladet 20.8.95). Artikeln handlar om den indiska delstaten Jammu-Kashmir där den norska journalisten Oströ nyligen mördades av den muslimska gerillagruppen Al-Faran. I denna konflikt ser jag samma mönster upprepas som i de ex-Jugoslaviska krigen. Wilen refererar bl a Int'l Herald Tribune som före mordet skrev att Pakistan och Indien borde "ta modell av Israel och PLO och välja det s.k. Oslo-spåret".
Men vem minns Oslo-spåret? Det är här Internet kommer in, som ett stöd för minnet. Tänk dig det hela som en samtalssituation -- ett samtal mellan olika "parter", någonstans i världen. Samtalet rör sig över ett vidsträckt fält. För att samtalet skall "lyckas" dvs bli givande, angenämt och bestående i den meningen att vi gärna vill återkomma till den situation där det fördes, för att fortsätta det -- måste vi ("parterna") engagera hela vår kapacitet. Denna kapacitet är vad vi kallar vårt minne och den liknar hypermedia. Vi kan röra oss i olika riktningar genom att klicka på "heta knappar" (professor Aarre Heinos förträffliga uttryck i hans seminarieföredrag). Föreställ dig att ordet "Oslo" är en sådan "het knapp".
Hur skall vi hitta fram till "Oslo"? Men också: hur skall vi gå vidare från "Oslo"?
Internet är en ny stödstruktur som vi har inrättat för att få lite praktisk hjälp i besvarandet av dylika frågor.
Praktisk slutsats: Hufvudstadsbladet bör lägga in sitt klipparkiv i Internet och göra det gratis tillgängligt för allmänheten (och sina egna journalister) via Internet. På motsvarande sätt International Herald Tribune (en tidning som förvisso är sannolikare läsning i Jammu-Kashmir än Hbl!) osv. Journalism är nämligen också ett stöd för minnet -- t ex jag behöver Hufvudstadsbladet och Henrik Wilens ledare för att friska upp mitt minne om denna "bortglömda konflikt".

Jag försökte också ställa vad Madsen sade om games-industrin i samband med vad jag tidigare under dagen sagt om surfandet.
Någon bland seminariedeltagarna kom på det träffande ordet upplevelsezon. Till exempel jag själv menar ju att det framför allt är massmedia som skapat/skapar bilden av Internet som just detta: en upplevelsezon.
Exempel på upplevelsezoner: biografsalongen, teatern, konsertsalen, festivaltältet och framför allt böckernas värld, den som sträcker sig från A till O -- hela virtualverkligheten!
Som upplevelsezon är Internet naturligvis det förlovade landet -- för games-industrin!
I de här funderingarna stöter jag på någonting skrämmande. Bakom games-industrin lurar ondskan. Den sticker upp sitt fula huvud mitt i upplevelsezonen. Idag till exempel i Ratko "Rambo" Mladic's hårresande gestalt.

Aila Viholainen, freelance-redaktör och en av seminariedeltagarna, kommenterade efteråt diskussionen genom att erinra om professor Nadezda Cacinovic-Puhovski från Zagreb, som nyligen besökte Finland. Det var vid tiden för den kroatiska invasionen i Krajina och därför blev professorn tvungen att ändra på sin föreläsningsrubrik. Hon föreläste alltså om kriget snarare än om estetik. Men också om t ex denna beröringspunkt: man har infört nya uniformer och en "ny estetik" i arme''erna. Krigsledningen vill att soldaterna liknar "Rambo" -- ty detta gör ju soldatyrket, eller soldatens värv så mycket attraktivare för de unga männen.

Morten Söby från Pedagogisk forskningsinstitutt (Oslo) behandlade cybersex och cyborgs i sitt debattinlägg. Han trodde, att vi alla blir cyborgs, dvs att vi i framtiden (eller om några år?) kommer att montera in digital teknik i våra kroppar. Detta förebådas redan av hjärtpatienternas pacemakers, ansåg han. Jag höll inte med utan citerade i stället Brian Eno: "The problem with computers is that there is not enough Africa in them. What's pissing me off is that they use so little of my body" (Wired 3.05 - May 95, s 146). Vilket - slår det mig - också kan läsas som en kommentar till kartan över Internet-anslutningar i olika världsdelar: det är inte bara Afrika som behöver datornät utan också Internet som behöver Afrika.
Jag pekade också på Paolo och Francesca i Dantes inferno som tidiga användare av eller offer för cybersex (när de "läste om Lancelot och hur kärlek betvang honom").

Morten Söby har tillsammans med Terje Rasmussen redigerat "Kulturens digitale felt" en artikelantologi utgiven på förlaget Aventura (1993).

book@kaapeli.fi