Svea


Esaias Tegnér

 

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
Folk, som ärft hjeltars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan af min dal jag egnar dig en sång.
Dig söfver smickrets röst; hör sanningens en gång!
En annan sjunge fritt till våra tiders heder
Om våra nya ljus och våra milda seder;
I yppig hvilas famn han fritt förakta må
De hjeltedar som flytt, den kraft han kallar rå.
För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen,
Han läspe tidens lof och fire dagens nöjen.
En hvar sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
Som smilar öfver oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och Fädrens stora minnen;
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
Då Nordens son ej än tog andras seder an
Och njöt hvad jorden gaf, och tålde som en man.
Bort med den falska konst, som sinnets kraft förvekar,
Och flärdens tomma prål och yppighetens lekar! —
Folk, som vid öcknens barm vext opp och med besvär
en knapp och oviss skörd från frusen torfva skär;
som, strödt kring polens ring bland skogarna och fjällen,
upphugger, nattbetäckt, din bergning utur hällen!
Hvad yra fattar dig? Du säljer utan blygd
Ditt fria sjelfbestånd, din ära, ja din dygd
För tomma njutningar från fjärran stränder förda,
Som suga landets merg och sinnets krafter mörda;
Du härmar oförsynt och glömskt af Fädrens lag
All Söderns veklighet och saknar dess behag.
Naturen lede dig! Hon gaf för skilda zoner
Åt Sederna sin färg, åt Språken sina toner.
I Söderns paradis, der Solens milda kraft
Uppammar sjelfsådd skörd och kokar drufvans saft,
Der himlen jämt är blå och i en evig sommar
Orangens gull slår opp och Lagrens krona blommar
Och mellan bäckars sorl och vestanvindars gång
Sjelf språket smälter bort i lena toners sång: —
Der bjöd Naturen sjelf den glada menskan njuta;
Hon leder nöjets dans och knäpper sångens luta,
Och lifvet, fritt för sorg som för behofvens hot,
Är yppigt som den jord, som blomstrar vid din fot. —
Kring Roms besegrare, kring Odens ätteläggar,
Hon gjutit isfyld våg och murat fjällens väggar;
Utöfver snöklädd trakt med dristig hand hon satt
Det stormbebodda moln, den norrskens-lysta natt.
Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
Utöfver forsens svall förvågna klippan hänger,
Och skogen, hvart du går, omgjordande din stig,
Står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Här sjunker dal vid dal, der klyft på klyfta lastad
Står opp, i hedendag af jättehänder kastad;
Tätt öfver skullran hän de höga stjernor gå;
I klippan vexer jern, och männer deruppå.
Här vill Naturen se det enkla, allvarsamma,
Här vill i torftigt bo hon kunga-sinnen amma.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
Som sjelfmant gör sin pligt och kräfver ut sin rätt
Och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
Omfamnar faran glad och döden oförfärad.
Så vexte fordom opp bland tallarna en slägt,
Som kufvat Österns våld och Söderns bäfvan väckt.
O, Sveas forna dar, o Fädrens gudaminnen!
I seklers långa natt J skymten och försvinnen;
I sången lefven qvar! - Den tiden är förbi,
Då trygg som klippans rot, som himlens vind så fri
Och närd utaf den skörd, som på hans täppa grodde,
Europas segrare i Nordens hyddor bodde.
För ära och för rätt, för Kung och Fosterland
Han slösade ej ord, men väpnade sin hand.
Han plöjde Fädrens jord och ärfde deras seder,
Såg glad i lifvet in och trygg i grafven neder;
Och skild från vekligt prål och yppighetens flärd,
Han ej beskattad blaf, men ärad af en verld.
Ej Asien klädde än, ej Indier honom födde,
För honom Söderns folk och ej dess drufvor blödde;
Osmakligt var ej än hvad helst som nämndes Svenskt;
Hans sinne, som hans drägt, var varmt och fosterländskt;
Och inga nöjens gift och ingen ångers smärta
Stal helsan från hans kind och modet ur hans hjerta.
Nöjd med hvad jorden bjöd och skog och bölja gaf,
Han sökte ingens skygd och hade ingen slaf.
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde,
Och gästfrihet var namn på hyddan, der han bodde.
Så lefde han förnöjd, och utan qvinligt knot
Han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot.
Med hjertat blödande, men upplyft öfver tingen
Han fruktade sin Gud, och utom Honom &mdash: ingen.
Hans Religion vad dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djerfa mod han tänkte, som han stred;
Och manligt dristig, fri, af ingen fördom fången,
Steg djupt i forskningen och höjde sig i sången. —
J ädle, mossa gror på edra glömda ben,
Er lefnads hjeltedikt är slutad länge se'n.
En annan verld står opp. Välan, välan, J fäder!
Hvem är den menskoätt, som på er aska träder?
O blygd! Är detta er, är detta Göters stam,
Som sl&aumil;par orkelös sin matta lefvnad fram,
Med sina små begär, med sina halfva dygder
Och Söderns yppighet i fattigdomens bygder?
Hvar är din fordna kraft, ditt fordna allvar? Hvar
Det hjeltenamn, o Folk, som trötta ryktet bar?
Och Nitet, som gaf gods, gaf lif för Statens heder,
Och ärans gudadröm och Fädrens rena seder?
Du leker utan blygd på deras helga stoft
Och jollrar flärdens ord och fångar blommans doft.
Gå, icke vill min säng ditt lumpna ö lära,
Gå, lef förutan dygd, och fall förutan ära! —
Hvad säger jag? O Gud, o Sverge, Vasars jord!
Förlåt den vilda sorg, förlåt en ynglings ord,
Som ville ge sitt lif, sin sällhet tusen gånger,
Blott att ej se ditt fall, din blygd, din sena ånger.
Se, ifrån fallets brant, der svindlande du stod,
Du rycktes nyligen af dina ädlas mod.
Med hjertat mildt och fritt, med håret silfverfärgadt,
Beskyddar CARL ännu ruiner, dem han bergat,
Och Segrarn står bredvid, beundrad af en verld,
Och OSCAR vexer opp att föra FINGALS svärd.
Skall aldrig deras namn ditt dufna sinne väcka?
Skall evigt ditt förderf hvar ädel möda gäcka?
Och är den enda lön, du ämnar deras dygd,
Ett fortsatt skådespel, o Svea, af din blygd?
Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre.
Hvar slaf af sitt begär har en tyrann till herre.
Den ej umbära kan, bär lätt en oväns band,
Och svärdet trifves ej uti hans snåla hand.
Du sofver, Svea folk! Hvem vill din hvila rubba?
Men Sveket med sin dolk, men Våldet med sin klubba,
De vaka omkring dig. O, väckte dig min sång
Med djup af grafvens röst, med dån af åskans gång!
Se, med de väldige ha dina fäder tvistat,
Men nu går solen upp i länder som du mistat.
O Aura, dödens bygd! O borg, som EHRNSVÄRD byggt,
Nyss lik en blodig sköld från Statens hjerta ryckt!
En thron står opp ur kärr, hvars namn vi knappast vetat,
Och Österns konung bor der våra hjordar betat;
Farväl, du Sveas värn, farväl du Hjeltars land!
Se, Bottnens bölja för vår gråt intill din strand! —
Välan, en högre makt Nationers öden väger.
Gråt, Svea vad du mist; men skydda hvad du äger.
Från Sundets strand längst upp till fjällhög Nord,
Der Lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
Hvad skogbekrönta berg, hvad fält med skördar prydda!
O, älska vi vårt land , nog ha vi land att skydda.
Låt, svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
Låt skörden blomstra opp i dina skogars natt;
Led flodens böljor kring som tamda undersåter,
Och inom Sverges gräns eröfra Finland åter!
Du äger icke allt af Fädrens helga bygd;
Haf mer än deras land, haf ännu deras dygd,
Den lugna storheten, den djerfva frihetsanden;
Knyt fastare ihop de sprängda samfundsbanden;
Stå ej bekymmerslös midt i en väpnad verld,
Och hvila, om du får, men hvila vid ditt svärd!
Blif åter, Svea folk, blif åter hvad du varit;
Lär af hvad andra land, af hvad du sjelf erfarit!
Det frihet är och rätt och ljus du vakar för:
Hör mensklighetens bön, om du ej skaldens hör!
Se tiden! är han gjord för svagheten och flärden?
Eröfrare gå fram, som jordskalf, genom verlden.
Europas gamla form ej längre hålla vill,
Den nya skapelsen med svärdet yxas till.
Hvad throner störtas om! hvad riken sönderstyckas!
Förtrycket nämns försvar, och rätt är det, som lyckas.
Tror du dig ensam trygg? så är ej våldets art.
Var viss, det klappar ock uppå din fjällport snart.
Betänksamt ödet står, med griffeln höjd, att rista
I kopparn in vår dom, den eviga, den sista.
Ett ögonblick ännu! det plånar ut med köld
De nötta kronorna, o Svea, från din sköld.
Upp, ännu är det tid att deras helgdom berga,
än har du Kung och Stat och Grafvar till att värja,
Och vålna'n af ett namn, som minnets stolthet gör.
Kan du ej rädda dem, så kan du dö derför. —
Se, Belten kasta än kring dig de fria armar,
Och fjällens fästning står, och Himlen sig förbarmar.
Än sår du egna fält och kan dem fylla än
Med malmstöpt åskas hot, med klingor och med Män.
Än kan du med ditt mod en häpen verld förfära
Och rädda, fallande, åtminstone din ära. ——


Så sjöng jag. Solen sjönk. Med stjernor natten kom.
Till ringa hyddas lugn jag ville vända om.
Bedröfvad, tyst, jag gick utöfver dödens sängar.
Men hör! Ett sällsamt ljud far genom harpans strängar,
Och natten ljusnar opp, och röster ropa mig,
Och själen, hög och fri, från stoftet svingar sig.
I glans är verldens rund för skaldens syn förgången.
En gudom fattar mig. Det bor en gud i sången.

Jag ser en syn.
(O, lyssnen till orden!)
Det dånar i jorden,
Det flammar i skyn.
Valkyrior rida
På frustande hästar.
Hell, Dödsjungfrur, hell!
I dag skall man strida.
I Valhalla gästar
En skara i qväll.

Upp, männer, till striden!
Den kommer ej mer.
I dag fäster tiden
Sitt öga på er.
Se högarnas famnar
Upplåtas med dån,
Och fädernas hamnar
Stå upp derifrån.
De se, hur I fäkten. —
Den bortdöda verld,
De ofödda slägten
Anropa ert svärd.
Mulna hopar
Skaka fädrens spjut.
Stridslur ropar,
Lösen flyger ut.

Särdsklingor springa och blodströmmar vandra,
Härarna famna i vrede hvarandra.

Mörker och damm
Omhölja jorden.
Framåt, fram!
Strid är för Norden,
Strid är för frihet, för barn och för maka.
Vägen går framåt, den går ej tillbaka.

Hafvet, förskräckt,
Tiger och undrar.
Solen är släckt,
Asa-Thor dundrar.
Undan! Der kommer han, der kommer Kungen.
Blodiga rosor han sår öfver ljungen.

Carlarnas svärd
Brinner i handen,
Slår, och en verld
Bleknar i sanden.

Fädren, som skåda hur striden sig vänder,
Klappa från högen i dimmiga händer.

Segern är ryckt
Till oss af hjelten.
Brusande flykt
Gjuts öfver fälten.

Bäfvan, förstörarn, förödelsebringarn,
Jagar de slagne på flåsande springarn.

_______


Den slagtning är slagen,
Och fritt är vårt land.
I blod sjunker dagen
Vid himmelens rand.
De fallne nerträda
Till Asarnas hof,
Och Barderna qväda
De bleknades lof.

En gud ser jag komma
Med kransade hår.
Der vexer en blomma
I hvarje hans spår.
Han lyfter de fria
i faderlig famn,
gör svärdet till lia,
och Frid är hans namn.

Svea sitter å sin tron på fjällen,
Med stjernekronan omkring gullgult hår.
Hon blickar stilla ner i sommarqvällen;
Dess rykte nyfödt genom verlden går.
Fullbordat har en dag hvad sekler ämnat:
Dess kraft är pröfvad och dess namn är hämnadt.

Se, upp till Statens nya Tempel tåga
Ej skilda flockar, men ett brödrafolk.
Det ligger aska öfver Afunds låga,
Och tvedrägt faller för sin egen dolk.
Ren som en stjerna blickar Religionen,
Och Lag och Frihet hålla vakt kring thronen.

Förderfvet, flärden kan ej längre stanna;
Dess smitta flyr för Nordens friska vind;
Och allvar hvilar på hvar manlig panna,
Och oskuld rodnar på hvar Tärnas kind.
Flit, välstånd blicka ur hvar hyddas fenster,
Och i Palatsen bor det blott förtjenster.

Och fritt är hvarje bröst, och fri hvar tunga,
Och Statskonst öppen såsom Solens ban.
I fordna öcknar gyllne skördar gunga,
Och skeppen dansa öfver ocean.
De milda Dvergar, skymtande i qvällen,
Uppläsa skrinlagd rikedom ur hällen.

Och hög och fri, på blåa skyar buren,
Står Sångens Mö, ett barn af Nordens land,
Högtidlig, dristig, enkel som naturen;
I harpans strängar stormar hennes hand.
Hon sjunger kraft och mod i millioner,
Och Södern lyssnar till de höga toner.

_____


Så såg jag synen
I Norrskensnatt.
Dess bilder försvunno,
Och stjernorna brunno
Vid himlabrynen
Igen så matt.

Jag lyfte min hand
I natten jag svor
Att lefva och dö för mitt land.
Och stormen for
Med orden till himmelens rand;

Men stjernor och hafvet och fjällen och heden
De hörde den dyra, den heliga eden.

Och solen rann opp
Ur lågande öster
Och sken på mitt hopp.
Och skogarnas röster

Och hafsvågens sorl och den susande nordan
De sjöngo den dag, då min syn får fullbordan.

Du sofver i skyar
Bak österns port,
Du dag, som vår ära förnyar.
Upp, skynda dig fort
Och stig öfver blånande sjö!
Du ofödde hämnare, kom utan hinder
Och låt mig få se dina lågande kinder
Och värma mitt bröst i ditt sköte — och dö!

Men J, som kören med de gyllne tömmar
Er stjernevagn utöfver Nordens sfer; —
På Sveas kronor och på Götas strömmar,
I höge CARLAR! blicken nådigt ner.

Rätt ofta tror jag eder stämma höra,
Då tyst och rörd jag blickar till er opp.
Hon hviskar sakta uti nattens öra
Om forntids ära och om framtids hopp.

Men var ert minne, var er dygd förgäfves,
Skall Svea falla här i Tidens höst,
En slaf bland folken utan namn, och qväfves
Er hjeltelåga evigt i dess bröst; —

Då styren stjernbeströdda tistelsången
Mot hafvets afgrund med förtvifladt mod,
Att med vår jord vår skam må bli förgången,
Och ingen veta, hvar ert Svea stod!


Anmärkning: Esaias Tegnérs dikt "Svea" vann Stora Priset i Svenska Akademien år 1811.
Jag har använt Googles facsimilutgåva av Svenska Academiens
handlingar, sjätte delen, 1817, som förlaga för layout och stavning. — M.B.