Vi är inte i Gaza men Gaza är i oss

ACDN publicerade igår en dossier om utarmat uran och dess användning i Gaza: "Genocide by Depleted Uranium in Gaza: the dossier" (http://acdn.france.free.fr/spip/article.php3?id_article=475&lang=en), i vilken det poängteras att användningen av utarmat uran är förknippad med betydande ekonomiska intressen. Det är kanske inte minst därför vi får höra så litet om saken i massmedia. En annan orsak till tystnaden kring det utarmade uranet är att sakkunskapen fortfarande tvistar om dess hälsovådlighet.

Idag når oss via europeiska sociala forums epostlista nyheten att demonstrerande medborgare har lyckats rikta offentlighetens ljuskägla mot pågående amerikansk vapenfrakt till Israel genom en grekisk hamn:

Massive demonstrations in the small citadel Astakos (2.500 inhabitants), in mid-west Greece, whose PRIVATE port, "has facilitated", obviously many times, movements of munitions to Israel. There were demonstrations on Wednesday, Thursday (500 participants) and one for coming Saturday, all of them with local participation and from many other parts of Greece. The Greek minister of foreign affairs, ms. Bakoyannis, denied there was movement of american munitions to Israel through this particular Greek port on Monday, but the spokesman of the Pentagon said the next day the cargo would take another route, thus admitting the accusation made by the citizens and proving the lie of ms. Bakoyannis. We consider a victory of the movement, the change of route of the american ship, and we believe such cargoes should not find any port available anywhere. This would be a good assistance to the Palestinian struggle. The Greek Social Forum participated in Thursday's demonstration in Astakos, and is also participating in the ARION ship of the Free Gaza Movement, which was sailing to Gaza with humanitarian assistance, and was forced by Israel Navy's pirate action in international waters to turn back to Cyprus by a threat of sinking on the 15th of January, in the middle of the night. The international mission to Rafa, in which we also participate, is not allowed by the Egyptian authorities to pass the crossing into Gaza, "for their own security". The mission wants to break the isolation, and is still trying to pass.

rapporterar Sissy Vovou från Greklands sociala forum.

En läsare av mina funderingar, svensken Lars Rudström, riktade mig frågan: "Gör det mindre ont att träffas av en TNT-bomb än en nukleär bomb? Vad spelar det för roll vilket sprängämne som används? Att de nukleära bomberna/stridsspetsarna dödar fler människor än ett konventionellt sprängämne har väl inte något att göra med problemet? Har jag missförstått dig totalt?". Efter att jag besvarat frågan genom att understryka skillnaden mellan TNT (trotyl) och TNO (dvs beteckningen på de nya kärnstridspetsar, som Frankrikes regering fn låter tillverka för den nya kärnmissilen MN-51), påpekade Rudström, att han är teknologie licenciat och således mycket väl förstår skillnaden mellan konventionella och nukleära vapen, och att hans fråga om vad som gör mera ont, trotylbomb eller atombomb, hade varit "aningen sarkastisk".

Bäste Lars Rudström,

Du skriver att din fråga var aningen sarkastisk men jag skulle snarare vilja kalla den aningen sadistisk. Jag vill dock helst undvika att skämta om atombomben, vars verkningar överstiger vårt förstånd och vår inlevelseförmåga. Vi kan inte föreställa oss allt det lidande som den förorsakar. Och inte bara det. Kärnvapnen ställer, eller borde ställa oss alla, inför frågan: Skall människosläktets historia sluta i kollektivt självmord? Året 1945 var ett ödesår efter vilket ingenting längre är sig likt i människornas värld.

Jag vet att detta har sagts flera gånger tidigare. Vi brukade ju definiera vår egen tid såsom atomåldern. Men nu verkar det såsom också våra måhända något dimmiga begrepp om atomåldern har fallit om inte i glömska så åtminstone ur våra dagliga tankar. Per Wirténs ledare i Dagens Arena är ett exempel. Annars hade han väl tagit upp kärnvapnens problematik, eller berört den på något sätt, i sin ledare om hur omvärlden nu borde bemöta Israels regering och armé. Eventuellt borde Israel bemötas med "nakna hot", skrev han. Men vad innebär "nakna hot", speciellt med tanke på att Israel faktiskt också är en kärnvapenstat?

Läste (eller åhörde) du Horace Engdahls tal om året 1809 på 200-årsjubiléet? Det är mycket läsvärt. Jag fäste mig särskilt vid satsen: "i ett pacifistiskt sinnat Sverige av år 2009 påminner år 1809 helt enkelt om fel saker!". Det ska jag fundera vidare på i min blogg http://blogi.kaapeli.fi/book

Med vänlig hälsning,

-Mikael Böök

Nu är ju Horace Engdahls tal den 15 januari 2009 tal på 200-årsjubiléet i Stockholm ingalunda någon kommentar till dagspolitiken och det aktuella världsläget. Eftersom talet är så rikt på historiska referenser och tänkvärda citat från våra nationalskalder Esaias Tegnér och Johan Ludvig Runeberg är det ändå en intressant bredvidläsning när vi funderar på vad det ska bli av Gazakonflikten och vad vi bör göra.

"Europas gamla form ej längre hålla vill" , skaldade Tegnér. "Förtrycket näms försvar, och rätt är det som lyckas./ Tror du dig ensam trygg? Så är ej våldets art", citerar Horace Engdahl. Detta känns ju rykande aktuellt.

Med sitt prisbelönta skaldestycke Svea från år 1811 riktade Esaias Tegnér en uppmaning till Sveas folk att

[...] inom Sverges gräns eröfra Finland åter!

Men det som gör att Tegnér kan kännas aktuell också i atomåldern är inte hans politiska program utan hans märgfulla språk och diktens rytm, som fortfarande förmår drabba en läsare med yrsel.

En väsentlig del av kärnvapnens problematik kunde sammanfattas i detta tegnérska uttryck ifrån Napoleontiden - våldets art. För Esaias Tegnér (och möjligen även för Horace Engdahl) rör det sig väl här främst om det berättigade och lovvärda i att använda våld för att försvara sig mot förtryckaren eller erövraren. "Pacifist" är den som svarar nekande på denna fråga, såsom Leo Tolstoj i sin essä Guds rike finns inom dig.

Men den som säger NEJ till alla kärnvapen och underkänner kärnvapnen såsom en del av ett försvar behöver inte vara pacifist i denna tolstojanska mening, även om det naturligtvis kan underlätta saken. Pacifisterna säger ju nej till alla vapen, således även till kärnvapnen.

För att kunna gå vidare och djupare med lösningen av världspolitiken problem, inte minst Israel-Palestinakonflikten, bör EU rusta ned sina kärnvapen. "Vårt land" måste äntligen bli Europa och det kan inte ske ifall vårt europeiska "vi" fortsätter med sin nukleära upprustning. Sådan är det nukleära våldets art.

Eftersom jag inte är pacifist i den tolstojanska meningen anser jag att EU bör ha ett militärt försvar, dvs en övernationell europeisk armé. Den europeiska försvarsgemenskapen är en gammal tanke, framlagd av bland andra Frankrikes konseljpresident René Pleven år 1950. Men så länge de gamla kolonial- och imperiemakterna Frankrike och England rustar med kärnvapen förblir det gemensamma europeiska försvaret en omöjlighet. I stället sitter vi alla fast i NATO-samarbetet under USAs så kallade kärnvapenparaply.

Det skulle vi inte behöva göra. Det bör vi inte heller fortsätta att göra efter det kalla krigets slut. Atomåldern bör hädanefter präglas av internet, inte av "nakna hot" med kärnvapen.

Adressen Ärende:Gaza , som tar fasta på EU-Israel-relationerna, finns nu också på finska. Underteckna appellen och sprid dess budskap via http://www.adressit.com/arende_gaza

19.1.2009

"Jag tillber pacifisternas grundsatser!", försäkrar Lars Rudström.

Må var och en tillbe vad han vill men nu talar vi om ett krig i MÖ där den ena parten har kärnvapen och om huruvida EU eller dess medlemsländer vilka också, om än mera indirekt, är parter i denna konflikt, borde använda sig av nakna hot.

Min åsikt, som knappast är särskilt kontroversiell, är att man i utrikespolitiken inte längre bör tala om nakna hot utan att tydligt skilja mellan hot om massförintelse (särskilt då nukleär deterrens) och övriga hot. Men man ska inte heller bortse från någondera slaget av hot. [...]

Själv menar jag att denukleariseringen av EU - trots att så många inte vill erkänna det, eller ens våga tänka på det - är en av förutsättningarna för att EU verkligen ska motsvara sitt namn och sitt syfte, dvs bli en union av europeiska stater. I motsats till Lars Rudström, som tycks anse att Sverige inte behöver någon armé överhuvudtaget, tror jag att EU behöver skapa en gemensam, övernationell armé som bygger på allmän värnplikt och den territoriella försvarsprincipen. Men oberoende av hur EU och dess eventuella armé utvecklar sig bör alla länder välja såsom Sverige faktiskt har valt, dvs avstå från att hota sina verkliga eller imaginära fiender med utrotning.

Den egentliga grunden för kärnvapnen i Europa är vår egen rasism och imperialism. Det är dem vi till att börja med måste rusta ned.

"Givetvis kommer människan att utplåna sig själv!", utropar Lars Rudström. Människans öde står säkert skrivet i stjärnorna, skulle jag vilja svara. Men hur kan du vara så säker på att just du förmår tyda skriften?

23.1. 2009

Ahtisaari i Gaza

Ahtisaari säger till FNB att parterna - israelerna och palestinierna - måste visa sin beredskap att helt och fullt samarbeta med utredningsgruppen innan ett sådant uppdrag kan inledas. (Hbl 22.1.2009)

Gazaborna är i Gaza. Vi andra är inte i Gaza men Gaza är i oss. Gaza är vårt problem. Det är inte vårt fel. Men det finns ett samhälle och ett samvete.

Nationen och samhället är inte längre ett och detsamma. Samhället håller på att bli ett enda fast nationerna fortsätter att existera. Låt oss kalla vårt samhälle för Gaza. Då är Ahtisaari redan i Gaza. Men är Ahtisaari rätt person för att leda utredningen av krigsförbrytelser? Borde han få uppdraget?

Ahtisaari säger att parterna måste visa sin beredskap att helt och fullt samarbeta med utredningsgruppen, vilket onekligen är riktigt. Men Ahtisaari är inte nödvändigtvis en lämplig utredare av Israels krigsförbrytelser. Jag tror att Mary Robinson skulle ha bättre chanser som sanningsutredare därför att hon inte går USA-regeringens ärenden. Av ingendera skulle jag ändå vänta mig att reda ut sanningen. Till det behövs oberoende, grävande journalister, som inte tror på någonting innan det har förnekats från officiellt håll, för att citera en av skribenterna i antologin Tell me no lies, redigerad av John Pilger. Staternas maktpolitik och sanningen är inkompatibla storheter.

Men eftersom massmedierna ägs av staten och/eller kapitalet är det ofta omöjligt för grävande journalister att få sina rön publicerade i den nationella och internationella medieoffentligheten. Internet fungerar lyckligtvis som ett korrektiv. Det är bra om journalisterna samarbetar mera med bibliotekarierna än med mediebossarna. Bibliotekarierna borde för sin del satsa ännu mer på internet än de hittills gjort. De måste inse att internet är världssamhällets allmänna bibliotek som de, bibliotekarierna, följaktligen bör ta ansvar för.*

Ifall man hittar några sanningar i Gaza* bör bibliotekarierna se till att hålla dem tillgängliga via internet.

* Mer om detta i artikeln Om ordets och bibliotekets makt. Svar till Siv Wold-Karlsen, BiS 4/2008.

* Och inte bara i Gaza. Journalisten Gunn Gestrin i Paris rapporterar idag om direkta återverkningar i Frankrike av den katastrofala israeliska offensiven i Gaza (Hatet från Gaza är smittsamt Hbl 23.1.; i samma nr av Hbl ingår Mats Gezelius' rapport Hatet gror mot Israel. Palestinierna återvänder till vardagen.)

26.1.2009

Realism och European Nuclear Disarmament (END)

Ur ett brev till vännen K:

[...] Men jag är inte ense med de gamla generalernas åsikt att Frankrike, Storbritannien eller de övriga EU-länderna behöver hålla sig med kärnvapen i avskräckningssyfte och för att vid behov kunna vara de första att använda kärnvapnen preventivt för att förhindra sin egen utplåning. Ska det bli någon nukleär nedrustning så måste någon börja. Kanske Obama åtminstone vågar dra bort USAs kärnvapen från Europa. Därmed skulle förutsättningarna för en diskussion om fransk och brittisk nukleär avrustning förbättas.

Tillsvidare fortsätter dessvärre den europeiska tillverkningen av nya atomstridsspetsar, nya atomubåtar (som drivs med atomkraft och är bestyckade med atommissiler), bärraketer och flygplan för att kasta bomberna på de som inte bor i Väst samt nya spaningsystem, rymdsatelliter och missiler för att stoppa deras missiler. Medan upprustningens lönsamma business fortsätter 'as usual' mognar hela mänsklighetens ekologiska, ekonomiska och etiska kris.

Ändå säger våra vänner liksom i förbigående (inom parentes) att europeisk nukleär nedrustning är orealistiskt. Sålunda bidrar också våra vänner till att avfärda saken från den europeiska politiska agendan. Det går vi inte med på. Tänk att miljoner européer ännu på 1980-talet och mitt under det kalla kriget engagerade sig för European Nuclear Disarmament!

När jag själv läste ovanstående på nytt blev jag missnöjd med mina egna formuleringar. Så skrev jag om texten men förlorade den nya versionen p g a något konstigt tekniskt fel när jag skulle klistra in uppgifter om den europeiska militärindustrin från ett dokument på nätet. Jag ville kolla t ex att det faktiskt byggs nya militära flygplan i Europa med kapacitet för att leverera (!) kärnvapen. Och det gör det. Åtminstone de nya franska Rafale-planen (en flottilj torde ha blivit färdig 2008) är utrustade för att stå till tjänst med "nukleär avskräckning".

Försökte igår också sätta mig in i den europeiska rymdindustrins och EUs "dual-use"-politik, som innebär att de stora rymdprojekten har både en militär och en civil sida. En av artiklarna jag studerade, av tre italienska forskare inom meteorologi, var rubricerad: Håller man på att utesluta en fredlig användning av yttre rymden?* - Ja, det är alltså just det vi EU-medborgare håller på med.

Flera av våra vänner, som tar reda på fakta om EU:s militärindustriella komplex, kärnkraftsindustrin i Europa, lobbandet i Bryssel, de europeiska vattenbolagens dominans, finansmaskineriet Clearstream i Luxemburg, den gemensamma jordbrukspolitiken, planerna på att göra Tony Blair till EUs första president osv. osv. har ju blivit eller förblivit inbitna EU-motståndare och anslutit sig till föreningen Vaihtoehto EU:lle (Alternativ till EU) eller Esko Seppänen. Jag förstår dem så väl. Men själv har jag småningom kommit fram till att alternativet till det nuvarande EU måste sökas inom det nuvarande EU. Och att den som söker han finner. Nämligen traditionen från Altiero Spinelli med flera ursprungliga eurofederalister. Det har bara hunnit lägga sig så tjocka lager av skit över dem att man är tvungen att gräva riktigt länge inan man hittar dem.

I Sverige finns det åtminstone några människor som har (andlig eller fysisk, kanske båda) kontakt med ifrågavarande tradition: Anders Ehnmark, Per Wirtén... Men också svenskarna (liksom naturligtvis även finnarna!) är sådana förbannade inkrökta nationalister. Fast en sak tycker jag att svenskarna har gjort mycket bra. Jag avser deras beslut att INTE bygga svenska atomvapen. Bygget var ju redan i full gång, men så beslöt man (militärerna? politikerna?) att avstå. Hurra för det!

Varför togs i tiderna detta negativa beslut om den blågula atombomben? Var det p g a av "realism"? Eller hade det varit mer "realistiskt" att bygga en svensk force de frappe för att avskräcka ryssen? Min vän K., som också funderar över vad som är och vad som inte är "realistiskt" i dagens värld, skickade mig följande lustiga ramsa ur en bok om Elisabet I:

Its the mild idealists who plan our social revolutions,

then come the brutal realists and turn them into executions.

And first and foremost on their lists

appear the mild idealists.

* Cervino, Corradino & Davolio: Is the peaceful use of outer space being ruled out? [2003] http://www.uni-graz.at/~bruenn/unterlagen-wrr-ws-07-08/is-the-peaceful-use-of-outer-space-being-ruled-out.pdf

1.2.2009

Ärende: Gaza. Öppet brev till JP Roos

"Den tvåstatslösning som eftersträvades av de vita sydafrikanerna verkade vara lika bestående som det nuvarande Israel med sina palestinska ockuperade områden och olagliga kolonier. Allt vände under en natt och Sydafrika är nu en ganska välfungerande stat där de tidigare fienderna lever tillsammans. Varför inte ta lärdom av detta, i stället för att klänga sig fast vid en lösning som inte längre är realistisk?" — JP Roos i Hufvudstadsbladet 1.2.2009

Hej JP,

en "sydafrikansk" lösning av Israel-Palestinakonflikten, som du pläderar för i Hufvudstadsbladet idag, vore nog den bästa lösningen ifall den omfattades av en majoritet av både det palestinska folket och judarna i Israel. Men tyvärr är det ju tillsvidare inte så. Att Sydafrika har lyckats relativt väl hittills beror såvitt jag kan se på: 1) att en majoritet av den svarta befolkningen med Nelson Mandela i spetsen omfattade en ickevåldslinje gentemot den vita befolkningen; 2) att de vita måste foga sig efter den svarta majoriteten när denna väl hade organiserat sig och mognat politiskt; 3) att ingen av världens stormakter längre gav apartheidregimen sitt helhjärtade militära och politiska stöd.

När vi jämför med Israel-Palestina av idag så tror jag att vi nödgas inse att: 1) palestinierna visserligen främst använder ickevåldsmetoder i sin kamp för sina mänskliga och politiska rättigheter, men att en del palestinska ledare bl.a. inom Hamas inte drar sig för gå våldsamt fram inte bara mot sina judiska förtryckare utan också mot t ex Fatahanhängare och andra medlemmar av det egna folket; 2) att det rent numerära förhållandet mellan palestinier och judar är jämnare i Israel-Palestina än vad proportionerna mellan svarta och vita var i Sydafrika; vad detta egentligen betyder är svårt att avgöra, utom att situationen i detta avseende skiljer sig från den som rådde och råder i Sydafrika; 3) att den militära supermakten USA sedan länge stöder Israel i vått och torrt.

Ett viktigt, men inte särskilt ofta påtalat bevis för Sydafrikas fruktbara ickevåldslinje under Mandela &Co (de hade uppenbarligen tagit vissa intryck av Mahatma Gandhi) är dess nukleära nedrustning. Under apartheidregimen hade Sydafrika, liksom Sverige under efterkrigstidens socialdemokratiska regringar, redan nästan hunnit skaffa sig egna atomvapen. När Mandela och ANC kom till makten beslöt emellertid sydafrikanerna att stoppa sitt eget atombombsprogram.

Vi borde säkert mycket mer energiskt än hittills kräva att Israel rustar ned nukleärt. "Allt vände under en natt", skriver du, JP, om Sydafrika. Om en sådan vändning ska bli möjlig i Israel-Palestina, ja då måste nog Israel i samma veva fatta beslut om att rusta ned sitt nationella atomvapen. Vilket förutsätter att judarna i Israel konverterar till åsikten att tillverkning och lagring av massförintelsevapen (t ex kärnvapen) utgör brott mot mänskligheten. Det måste vi hoppas att de förr eller senare gör. Ja, vi bör faktiskt handla precis som om det redan stod skrivet i stjärnorna att så skall ske, ty om vi tillåter staternas upprustning med dessa utplåningsvapen att fortsätta såsom är fallet idag, kommer vår art att begå kollektivt självmord.

Månne inte Barack Obama ska kunna åstadkomma någonting positivt på den här punkten. Åtminstone verkar han för närvarande ha en möjlighet till det. Men oberoende av vad andra kan väntas få till stånd, kommer vi som bor i Europa och kallar oss européer inte någonsin att kunna tro på oss själva eller få andra att tro på oss om vi inte tar itu med att avskaffa "våra egna", dvs de gamla kolonialmakterna Englands och Frankrikes, kärnvapen.

JP, även om du uppenbarligen inte vill stöda kravet på en "tvåstatslösning" i Israel-Palestina, ber jag dig att ta fram adressen Ärende:Gaza - Asia:Gaza på webben och se efter om du vill ge din underskrift och - i så fall - be andra att göra detsamma. Du hittar adressen på sidan www.adressit.com/arende_gaza

Det viktiga med just den här adressen är att den fokuserar på EUs och Israels relationer. EU borde från och med nu avbryta allt militärt samarbete med Israel samt uppskjuta sitt associeringsavtal med Israel.

Lägg därtill de synpunkter som jag ovan framför angående Israels kärnvapen. Det står visserligen inget härom i adressen, men ingenting hindrar att vi som skriver under denna adress betonar också den aspekten samtidigt som vi - helt i överensstämmelse med adressens allmänna anda - går in för att stöda fredsoppositionen i Israel och det palestinska folkets självförsvar och frihetskamp, så långt dessa förs utan tillgripande av våldsmetoder. Det är skäl att minnas att Israel i tiderna skaffade sig atomvapen med Englands och Frankrikes benägna hjälp och att regeringen i Israel har tystat ned sin antinukleära opposition genom att hålla Mordechai Vanunu fängslad som en spion och en landsförrädare - ett exempel så gott som något på att atomvapen, demokrati och sanning är oförenliga storheter!

De som hittills skrivit på adressen förefaller, trevligt nog, att utgöra en rätt brokig skara. Men för närvarande (1.2.2009) har adressen Ärende:Gaza fortfarande bara 320 underskrifter. Som jämförelse kan nämnas att adressen "Israelin täytyy elää" och "Adressi Israelin tueksi!" har fått 2478 respektive 1768 underskrifter. (Undrar förresten om de som gett sina underskrifter på dessa sistnämnda adresser också tycker att Israels kärnvapen är helt OK.)

Men viktigare än adresserna som sådana, eller antalen underskrifter på dem, är förstås den allmänna diskussionen och det gemensamma sanningssökandet. Med det här öppna brevet, som jag nu lägger in i min blogg, vill jag för min del tacka dig för dina bidrag till diskussionen om Gazakriget i Hufvudstadsbladet.

Med vänlig hälsning,

- Mika

3.2.2009

“Hur sällsamt skrämmande de tycks mig där de går!”

Simone Weil lär någonstans ha sagt : "Den som stoltserar med sin överlägsna intelligens är som en fånge som stoltserar över att hans cell är större än de andras".

Leena Krohn ger en annan synvinkel på vårt gemensamma fängelse: "Yhteiset illuusiot, suurharhat, liittyvät kokonaisiin maailmankuviin. Ne ovat seurausta tälle lajille ominaisesta havaintomaailmasta ja sen rajoituksista. Niiden ulkopuolelle ihmisen on miltei mahdoton harpata. Elämme oman inhimillisen havaintomaailmamme noitaympyrässä." (ur "3 sokeaa miestä ja 1 näkevä", 2003, s 91)

Och Baudelaire skriver i sin dikt om staden och dess blinda: "Hur sällsamt skrämmande de tycks mig där de går!" (På mig gör översättningen av Ingvar Björkeson* ett större intryck än orignalet: "Contemple-les, mon âme; ils sont vraiment affreux!".)

"Så korsar de den svarta intighetens natt,

en broder till den tystnad som består. O stad,

här famlar jag mig fram, mer avtrubbad än de

och frågar, medan du - av njutningstörst besatt

till vanvett - kring oss dansar, larmar och är glad:

Vad söker de i skyn, dessa som ej kan se?"

Ils traversent ainsi le noir illimité,

Ce frère du silence éternel. O cité,

Pendant qu'autour de nous tu chantes, ris et beugles,

Eprise du plaisir jusqu'à l'atrocité,

Vois! je me traîne aussi! mais, plus qu'eux hébété,

Je dis : Que cherchent-ils au Ciel, tous ces aveugles ?

Genom att studera denna dikt ville jag friköpa mig från den förtvivlan som Baudelaire andas, samtidigt som jag gärna bevarade dikten i mitt minne som ett kvitto.

Men egentligen var min avsikt att utnyttja den här dikten politiskt i kampen för ett annorlunda EU som har gjort sin "retour sur soi" ( René Pommier**) liksom jag i samma syfte ville exploatera Elmer Diktonius' dialog med rågen, som snart ska skäras. Inte ens våra bästa poeter kunde föreställa sig atomkriget! Det gäller att se skillnaden, de förändrade villkoren, och att dra slutsatsen: nu (eller aldrig) måste EU-medborgarna prioritera European Nuclear Disarmament. "Hur sällsamt skrämmande de tycks mig där de går!"

* Baudelaire, Charles: Det ondas blommor. - Ingvar Björkesons översättning har bl a utkommit I Norstedts Pocket (2005).

** René Pommiers essä om Baudelaires dikt "Les aveugles", http://rene.pommier.free.fr/Aveugles.htm