Om konst på internetReplik i Hbl (1 april 1997)
"I dagarna har den den första hemsidan med finsk konst öppnats på Internet" (Dan Sundell Hbl:s konstkritiker, 27.3., kultursidan).
Hur länge tänker konst- och litteraturredaktörerna fortsätta med att avslöja sin ignorans om konstens och litteraturens yttringar på internet? Frågan är av visst principiellt intresse, eftersom de s.k. seriösa dagstidningarnas kultursidor trots allt är och förblir (får man hoppas!) viktiga kulturspeglar. Jag vill inte heller utdöma de nuvarande kritikerna, som jobbar på de nämnda tidningarna, så där i högsta allmänhet. Nehej, till exempel Dan Sundell har sedan länge har förtjänat sina sporrar. Samma kan möjligen också sägas om Ilta-Sanomats kulturredaktör Arja Andersson, som i höstas påstod, att den första nutidsförfattaren snart skulle publicera sig på nätet! Vilken lucka, vilket hisnande svalg i redaktörens nät-bildning!
Vad skulle vi tänka om en professionell konstkritiker som aldrig hört talas om Ateneum? Det vore fullkomligt hårresande, naturligtvis. DS tycks i alla fall ha missat Ateneums www-sidor ( www.fng.fi ) för att nämna ett av de tidigare och mer ambitiösa bidragen till den finländska konsthistorien på internet. Och hur ska vi utan protester smälta det faktum, att DS inte hört talas om den utmärkta katalog över konst på nätet (finländsk och utländsk) som konstnärsgruppen Muu publicerade som en del av programmet under "Konstens Natt" i Helsingfors år 1996, i samarbete med Rickhardsgatans bibliotek? Muu's lista (http://muu.lib.hel.fi/taide ) länkar bl.a. till flera finländska konstnärers webställen.
Men okej, Arthouses sidor (www.supsys.fi/~arthouse ), dvs de sidor som DS har kallat den första hemsidan med finsk konst, är väl i alla fall värda ett speciellt omnämnande? Det kan väl hända. Men inte ens de konstnärer som presenteras där förekommer första gången på internet. Åtminstone Nina Roos har haft en egen hemsida sedan maj 1995: det är snart två år sedan det begav sig.
DS är förhoppningsvis sist med att upptäcka "den första hemsidan med finsk konst".
Men nu får det var nog pratat om den saken. Internet väcker faktiskt (eller borde åtminstone väcka) långt mer intressanta konstfrågor än så.
Nina Roos' stora akrylmålningar visades för några år sedan på en utställning av nutidskonst i Ateneum. Jag frapperades av deras lugna, upphöjda skönhet , som stod i bjärt kontrast till det mesta som visades på samma konstevenemang. Det slog mig också, att just sådana tavlor vore s.g.s. omöjliga att göra rättvisa åt på internet (redan storleken, t.ex. 175 x 185 cm, gör det ganska svårt att närma sig dessa verk via det som kallas bildskärmen). Jag tog i alla fall kontakt med Nina Roos för att diskutera just detta: hur presentera hennes konst på nätet? Med stöd av ett stipendium gjorde vi tillsammans ett försök (http://www.kaapeli.fi/~roos/ ). Inskanningen av den i en utställningskatalog tryckta reproduktionen av två Roos-tavlor lyckades i mitt tycke ganska väl: den som tar fram de här bilderna via www får i alla fall en blek uppfattning av vad det är fråga om. Dessutom lade vi in några texter och en kort ljudfil, producerad av konstnären och hennes väninna, kallad "Solid state logic". Eftersom Roos just då (-95) var på väg till biennalen Venedig, länkade vi också Venedigs universitets biennalinfo till sidan. Men vad är sensmoralen?
Poängen är, att man måste börja med att ifrågasätta online-galleriets koncept sådant som det kommer till uttryck till exempel på Arthouses www-sidor eller för all del, på de Roos-sidor, som jag nyss har beskrivit (vilka vi dock aktade oss för att förväxla med konsten som sådan).
Arthouses sidor - och sak samma gäller naturligvis Ateneums sidor mm. - är "enbart" de presenterade konstnärernas utställningskatalog inklusive ett antal reproduktioner av deras verk. Dessa sidor är ingalunda någon "konstrevy" (citerat ur Hbls revy), utan helt enkelt en konstkatalog i nytt, dvs digitalt format.
Internets offentliga hypertextsidor, dvs webben, är "bara" en förlängning av och ett komplement till den tryckta tidningen, tidskriften och boken. Eller, för den delen, den tryckta utställningskatalogen. Jag sätter citationstecken kring "bara" därför att trycksakerna givetvis har (eller kan ha) stort värde som den visuella konstens budbärare. Tidskriftens eller bokens - eller www-sidans - egen design är förvisso också en fråga i sammanhanget, för att inte tala om de de nya elektroniska genrerna - men konstnärarna i Arthouse arbetar ju åtminstone inte ännu direkt med digitala verktyg. För min del förstår jag inte varför Arthouses hemsida är speciellt "snygg" (det ansåg ju DS att den var) utan snarare lite vulgär, ungefär som en chokladask. * Men hur som helst: Arthouse-"galleriet" är otvivelaktigt ett litet tillskott till det stora konstbiblioteket. "Den spränger med ett slag alla gränser för vår konst", påstår DS. Hoppas denna sats härmed har fått vad den förtjänar nämligen ett stort frågetecken.
Mikael Böök
book@kaapeli.fi
* PS: Det här inlägget skrevs i april. När jag tar en ny titt på Internet Arthouse Finlands sida i slutet av maj -97 har den genomgått en förändring - till det bättre, tycker jag. "Chokladaskeffekten" är försvunnen. Dessutom presenteras fler konstnärer än tidigare och mer ingående än tidigare.