Ett nätverk som folket har bekostat
Internet brukar nuförtiden så ofta framställas som en ny samhällsekonomisk motor och profitkälla att det känns riktigt bra när Hufvudstadsbladets ledare (20.12.99) bekräftar, att det också finns ett demokratiskt perspektiv på saken. Nätet är en "demokratisk potential" som kan "demokratisera den globala debatten om angelägna frågor", skriver Erik Wahlström. Jag vill här gunga ett stycke vidare med EW på dyningarna efter WTO-mötet i Seattle, vars förlopp som känt starkt påverkades av världens medborgarrörelser.
Varifrån fick dessa WTO-kritiska internationella rörelser sin dynamism? Jo, Internet och särskilt e-posten torde nog vara en viktig delförklaring - däri vill man gärna instämma. Men stämmer det också, som EW säger, att det egentligen är regeringarna som gett medborgaraktivisterna tillgång till nätet? "Hela nätets infrastruktur med dess hård- och mjukvara har tillkommit på det offentligas bekostnad", skriver EW. Vilka belägg kan man lägga fram för ett sådant påstående?Vad som ska tas med i "nätets infrastruktur" kan förstås diskuteras, fast saken ter sig ganska klar för den som sett nätets framväxt från nära håll. "Det enda som beövs är en mikrodator, en telefonlinje och ett modem" var en stående fras redan på 1980-talet, då mänskor inom många freds-, miljö- och mänskorättsorganisationer började inse att datanät kan ge folket sofistikerade kommunikationsmedel av en typ som endast regeringar och storföretag dittills dragit nytta av.
En sak är säker nämligen att telefonnätet - ibland kallad världens största maskin - är grundstenen även i Internet. Detta rimmar illa med EWs tes, ty telefonnätets utveckling har inte bekostats av staterna utan av telefonabonnenterna världen över.
Onekligen har också en del offentliga investeringar gjorts, till exempel i form av forskningsanslag, i telefonnätets utveckling. Ett exempel bland många är det statsägda företaget Televas insats för att ta fram tekniken i vad som skulle bli Nokias ytterst säljbara digitala telefonväxel. I detta och andra fall torde forsknings- och utvecklingspengarna dock ha gett mångdubbel utdelning också för staten.
Internet som teknisk uppfinning består som känt av en serie tekniska sk protokoll för datakommunikation. Hur framtagningen av Internet-protokollen och den den mjukvara som behövs för att utnyttja desamma har finansierats är historiskt och politiskt intressant men ur ekonomisk synvinkel är det betydelselöst. Dessa initialkostnader utgör bara en droppe i den breda penningflod, som användarna har bidragit med. Med användare avses då både organisationer och samfund av varierande slag (t ex Hufvudstadsbladet inom den egna internetdomänen hbl.fi) och privatpersoner med tillgång till nättjänsterna (e-post, webben, filöverföringen mm.) via någon av användarorganisationerna (t ex användaren book@kaapeli.fi med webbsidor på adress www.kaapeli.fi/book).
Till att börja med inskränkte sig användarorganisationerna närmast till universitet och forskningsinstitut, men när det kalla kriget tog slut var Internet moget för att bryta sig ut ur sin snäva, västliga militärt-industriellt-akademiska ram. Det var då det kunde utveckla sig till ett globalt och folkligt kommunikationsmedel.
Trots allt prat om regeringarnas IT-strategier har de offentliga investeringarna varit av ringa betydelse för uppbyggnaden av Internets infrastruktur. Denna infrastruktur består förutom av telenätet närmast av mikrodatorer med kringutrustning. Här handlar det som alla vet om grejer som produceras av privatföretag och som säljs på den privata marknaden. Hur och när har staten subventionerat t ex inköpet av den datorutrustning, med vars hjälp jag skriver och e-postar dessa rader till Hbl:s redaktion?
Internet-servern, ofta upprätthållen av en privat ISP (Internet Service Provider) förtjänar kanske också att nämnas här som ett viktigt mellanliggande led. Det är bara det att också servern är en mikrodator, som är uppkopplad mot andra mikrodatorer över olika slags fasta förbindelser på tele(fon)nätet. Inte heller i detta fall syns några offentliga investeringar i Internets infrastruktur. Anmärkningsvärt är däremot, att den mjukvara som behövs för att sätta upp en fungerande internetserver ofta är av typen "open source" (öppen källkod) och gratis.
Och de stora offentliga investeringarna i "open source"-mjukvara av typ Linux har sannerligen låtit vänta på sig, åtminstone här i Finland.
Att telefonnätet digitaliseras och därmed konvergerar med datanätet är sedan länge ett faktum. Icke desto mindre är det abonnenterna-användarna som har fått och som får betala räkningen för sin orala och skriftliga kommunikation över tele(fon)nätet.
Ursprungligen gynnade regeringarna i Europa (inklusive i Finland) samt ledningen i flera telebolag (inklusive Sonera, f.d. Tele) ingalunda Internets utbredning från universiteten till medborgarsamhället. Än mindre stödde man denna utveckling genom offentliga investeringar. I Finland närde eliten inom telesektorn ännu i början av 90-talet en helt annan vision av hur e-posten och de övriga nättjänsterna skulle utvecklas än den uppfattning som likt pesten (en hög tjänsteman på finansministeriet använde just detta ord i ett telefonsamtal med undertecknad för bara fem år sedan, dvs hösten 1994) spred sig med Internet.
Telebolagen hoppades nämligen förtjäna lite pengar på varje enskilt e-postmeddelande och regeringarna samt EU-kommissionären Bangemann hoppades med dem, att en ny och lönsam e-postmarknad därmed skulle öppna sig.
E-post till Australien skulle med andra ord kosta mer än e-post till Borgå. Det skulle kosta mer att skicka 10 "maskinskrivna sidor" än att skicka bara en sida. Osv. E-postens ekonomi skulle med andra ord i allt väsentligt likna den traditionella brevpostens ekonomi!
"Simple Message Transfer Protocol" (SMTP) dvs e-posten på Internet gav emellertid utan pardon dödsstöten åt dessa kommersiella e-postplaner. Hur kunde det ske? Svaret är följande: det är minimalt kostnads- och resurskrävande att överföra skrivtecken per Internet och med dess infrastruktur (mikrodator, modem, telefonlinje). Som vi vet delar ett antal firmor idag till och med ut e-postlådor och adresser helt gratis. Naturligvis med en kommersiell baktanke: firmorna hoppas därmed kunna locka till sig konsumenter av andra tjänster och varor som kostar pengar.
E-posten är alltså inte billig för att staten genom väldiga investeringar och/eller subventioner har betalat räkningen på förhand utan a) för att skrift kräver så lite bandvidd och b) för att Internets e-post, som tillfullo utnyttjar detta tekniska faktum, inte är ett kommersiellt system som syftar till ekonomisk vinst.
Brevet och artikeln förmår antagligen sammanfatta mer information per databit än någon annan av våra kommunikationsformer med undantag för dikten. Och för samhällskritiska medborgarorganisationer och -rörelser gäller det skrivna ordet fortfarande som det viktigaste mediet.
Inom Tele planerades åren 1993-94 ett nytt grafiskt gränssnitt till videotex-systemet Telesampo (en av Internets föregångare). Telebolaget försökte in i det sista lancera sin kommersiella version av webben, som på den tiden var en okänd storhet såväl för flertalet av samhällets beslutsfattare som för allmänheten. Om cheferna på Tele (numera Sonera) hade fått råda hade publicering av information webben nog blivit en angelägenhet enbart för de penningstarka.
Jag vill minnas att bara datorprogrammet, som Tele hade för avsikt att sälja åt de som önskade sätta upp grafiska sidor på Telesampo, kostade 35.000 mk. (Programmet kunde endast köras på Macintosh.)
Att webben omedelbart tog livet av både den teckenbaserade och den planerade grafiska TeleSampo är numera självklart. Det kan ändå vara viktigt att påminna om det ursprungliga offentliga (och mer eller mindre officiella) motståndet mot Internet. Och detta av åtminstone två anledningar:
För det första ska de medborgarorganisationer som idag förstår att använda IT för internationell kommunikation och som ett påtryckningsmedel för demokrati sannerligen inte behöva känna sig stå i tacksamhetsskuld till regeringarna och storföretagen. Med den saken förhåller det sig precis tvärtom, som jag ovan har försökt visa.
För det andra kan man idag skönja tecken på en reaktion (i ordets politisk-historiska betydelse), dvs en tillbakagång till det gamla sättet att se på e-post och e-publicering. För vad händer med e-posten ifall Nokia, Ericsson m fl bolag lyckas sälja sin trådlösa version av den åt konsumenterna? Jag fruktar att den trådlösa WAP-posten kan bli betydligt dyrare än e-posten på Internet och kanske också belagd med avgifter per meddelande och/eller per mängd skrivtecken som överförs. Inom mobiltelefonins område har också Sonera lyckats över all förväntan. Efter att ha lämnat den ekonomiska depressionen bakom sig har ju det finska folket utan att knota bekostat de rekordvinster som bolaget gör på gsm-businessen.
book@kaapeli.fi
Mikael Böök