BABBELS TORN

publ. i Boklagets litterära årsmagasin BLÅ 1990

Mika Böök:

ATT SAMTALA

Begreppet att skriva
förändras
liksom begreppet att läsa,
för att inte tala om
begreppet att samtala.

Samtal är när bildning
och liv
går upp i varandra.

Att läsa är
att förbereda sig
för detta.

Behovet av skrivande uppstår
när bildningen och livet
temporärt
har tagit avsked
av varandra.

Thomas Rosenberg: Ett sätt att tolka dessa rader är väl att säga att Texten som fenomen i själva verket är en parentes i historien? Dvs. att vår oerhört textinriktade kultur skall visa sig vara en övergångsperiod i människans utveckling. En epok då, som du säger, "bildningen och livet temporärt tog avsked av varandra". Men låt mig, innan vi förvillar oss på historiens stora hav, höra vad du egentligen inrymmer i begreppen "bildning" respektive "liv"?

Böök: Jag menar, att bildning betyder: att samtala. Att vara bildad innebär då att kunna sam-tala, och att ge utrymme åt samtalet i sitt eget liv (och i andras liv). Jag kämpar själv för att uppnå en sådan bildningsnivå. Ibland ser jag lite ljus. Det är då jag tycker att bildningen och livet sammanfaller.

Som du märker vill jag gärna se på frågorna ur individens synvinkel. Så tänkte jag faktiskt i första hand på mig själv och mina vänner och bekanta när jag sade, att bildningen och livet emellanåt tar avsked av varandra.

Men låt oss samtala om din avgjort intressantare och universella tolkning, att Texten kanhända bara är en historisk parentes.

Vi befinner oss tydligen i ett övergångsskede. Jämför den homeriska epokens slutfas och övergången från en oral kultur till en skriftbaserad kultur företrädd av Platon och hans samtalspartners. Frågan är alltså om vi i vår tur upplever slutet på denna skriftbaserade kultur, denna Textens tidsålder?

Rosenberg: Ja, det är ju vad många hävdat. Tanken (ifall jag tolkar dig rätt) bakom raderna "att läsa är att förbereda sig för detta" är i själva verket en god illustrering av den kända tesen om barndomens försvinnande. (Se Neil Postman och hans "Den förlorade barndomen".) Enligt Postman håller hela den period vi kallar "barndom" på att försvinna som ett resultat av övergången från en textcentrerad till en bildcentrerad kultur. Och varför? Jo, för att barndomen historiskt sett är bunden till, och ett resultat av, den långa dressyr i läsandets konst som varit en förutsättning för att man skall kunna klara sig bland alla de texter vårt samhälle är uppbyggt av. Medborgare som inte kan läsa förhållningsregler är självfallet inte att lita på - och ingen klarar längre av att lära sig allting utantill, som fallet var i den oralt traderade kulturen. Det är ju också därför skolan skapats. En institution som för övrigt är ett utmärkt exempel på ditt "temporära avsked"...

Den nu aktuella övergången skapar givetvis också osäkerhet och förvirring. Bland annat kan vi i dag se tydliga tecken på en tilltagande kamp om den kulturella hegemonin, om vad som skall betraktas som kultur. Sedan texterna började styra våra liv har de skriftlärda i vid mening, dvs. präster, forskare, författare, redaktörer o.a. bokstavsproducenter, i det närmaste haft monopol på definitionen av kultur och bildning. Kultur har varit text och text kultur. Men nu, då dessa bildningsmunkar börjar förlora sin ensamrätt till orden, blir de osäkra och misstänksamma mot allt det nya. Kritiken mot TV, video, datorer etc. måste väl delvis ses mot den här bakgrunden. Tidigare visste man ju vad en "kulturperson" var för något - nu tycks, heter det, vilka osnutna linslusar som helst göra anspråk på att skapa kultur. Herregud, de som inte ens läst en enda riktig Bok!

Böök: Tekniken synliggör för oss alla ett fenomen, som vissa författare, filosofer och litteraturteoretiker sedan länge har insett att förekommer. Fenomenet ifråga består i att texten så att säga tar överhanden över sin författare. Jag minns t.o.m. uttalanden i stil med att "denhär texten skrev sej själv". Skribenterna ser sina egna subjekt utplånas i sina texter osv. Datorerna ger, tror jag, upphov till en känsla av att texten aldrig blir färdig, utan bara existerar i olika versioner. Dessutom är datorerna kommunicerande kärl, texten förflyttar sig alltså lätt från en dator till en annan, i själva verket blir det möjligt för alla skrivande subjekt att ingripa i den. Och vems text är det då? Subjektet försvann, helt enkelt.

Rosenberg: "Texten skrev sig själv" - det smakar kanske spiritualism, men det återspeglar i själva verket just den växelverkan mellan teknik och text som datorerna, som du säger, börjat göra tydlig. Våra tekniska hjälpmedel är ju aldrig enbart hjälpmedel, dvs. neutrala verktyg, utan tvärtom något som oundgängligen påverkar hela den process de är tänkta att enbart "hjälpa".

Jag har själv i mitt möte med PC:n fascinerat försökt följa med på vilket sätt den förändrat mitt förhållande till själva texten och dess tillblivelse. "Begreppet att skriva förändras", skriver du i din dikt, och det tycker jag mig nog ha märkt efter ett par års erfarenhet av textbehandling. Att skriva på dator är väl om något ett uttryck "postmodernism". (Till begreppet "modern post" skall vi återkomma!) Denna förknippas ju med sådant som fragmentering, avsaknad av Stora Berättelser, subjektlöshet etc. Denna Zeitgeist är ju något som tekniken tvingat fram - och det på två plan; dels på en samhällelig makronivå och dels, vilket här är av intresse, också på skapandets mikronivå: i produktionen av texter.

Datorskrivandets stora fördel är ju att det är så lätt att gå in i texten och göra ändringar, när som helst, var som helst och hur som helst. Samtidigt är just detta ständiga filande på formen, denna godtycklighet och utbytbarhet, en beskrivning av själva tidsandan. Det finns inget egentligt innehåll längre (det saknar åtminstone betydelse) - endast arbiträr form. Eller "stil", för att tala med de (i ordets bägge bemärkelser) modemedvetna sociologerna. Och en form som ständigt förändras; klipp här och klipp där, lån härifrån och därifrån, allt en enda ström av lån, travestier och rena stölder. Hela den litterära diskussionen som en ändlös räcka repliker utan entydiga sändare och mottagare. Kort sagt: ett enda Babbels torn. Litteraturvetarna talar om "dekonstruktion" och "subjektets död" och beskriver därmed säkerligen den litterära verkligheten - men glömmer de då inte ofta bort betydelsen av textproduktionens teknik?

Böök: Apropå posten, både den gamla och den moderna: den är, vid sidan av t.ex. boken och biblioteket, en av de institutioner som förmedlar det skrivna ordet till läsarna... Texten och posten är två sidor av samma växelmynt: det skrivna ordet. Posten är ju text (brev, tidningar osv.), som är på väg att överföras från skribenten till läsaren.

Att skriva på dator innebär inte bara "textbehandling", dvs användning av en sofistikerad skrivteknik. Det medför också nya tekniker för överföringen av det skrivna ordet till läsaren. Datorerna är den moderna posten. De är post-maskiner likaväl som de är skriv-maskiner.

Rosenberg: Här kommer vi in på det kollektiva skrivande jag själv ännu inte vågat pröva på, dvs. kommunikation över nätverken via modem, något du ju numera är en, så att säga, "storfiskare" i. Det är väl egentligen först här de kvalitativt stora förändringarna sker eller hur, åtminstone potentiellt?

Böök: Sartre sade, att man måste välja mellan att skriva för Gud och att skriva för människorna. Så känns det också för mig. För läsaren står valet i så fall mellan att uppfatta Skriften som Guds ord eller som brev (post) från författaren... Jag undrar om din - egentligen vår - fruktan för det kollektiva skrivandet är en form av gudsfruktan? Nämligen en fruktan för att Gud skall dö ännu en gång - varefter vi blir ännu ensammare och utlämnade än vi redan var. Det skrivande subjektets upplösning skulle alltså kunna tolkas som ett skede i den allmänna process som kallas Guds död...

Jag skriver och läser numera dagligen elektroniska brev och meddelanden i datakonferenser. Åtminstone hos mig väcker datanätverken visionen av en ny Skrift, en ny Stor Bok, som kämpar om den ställning som Bibeln -- och varför inte också vissa andra Stora Böcker - har haft i vår kultur. Den gamla Skriften var Guds ord, förmedlat genom profeter och evangelister, och märkväl, förmedlat med hjälp av en kommunikationsteknik, dvs Skriften själv, som också den en gång - vid övergången från oral till skriftlig kultur - var revolutionerande. Eller: den gamla Skriften var åtminstone Förnuftets ord. Det är väl det vi syftar på med sådana uttryck som "skriftbaserad kultur", "textuell kultur" osv. Å andra sidan var det just med hjälp av Förnuftet som människorna tog livet av Gud, dvs upphöjde sig själva till herrar och skapare. Skriften har varit dominerande medium i en kultur som kännetecknas av att människorna upphöjer sig till gudar.

Den nya Skriften framstår såsom en enbart mänsklig skapelse, varken särskilt gudomlig eller förnuftig. Däremot är den uppenbarligen ett kollektivt verk. Och den tvingar oss att fråga: har det inte alltid varit så? Detta är ju vad den nya Skriften har uppenbarat för oss: att Skriften är kollektiv, global och oavslutad.

Jag tänker här än en gång på Platon

Rosenberg: Men låt oss nu övergå till det sam-tal som ändå är bildningens livsluft. Kan ett genuint möte skapas över nätverken? Ju mer vår kultur fragmenteras och mötet mellan människa och människa görs beroende av förmedlande teknik, desto mer övertygad blir jag om behovet av en återgång till direkt kontakt mellan mig och dig, av kommunikation utan tekniska hjälpmedel. Då jag talar om retorikens renässans menar jag alltså en retorik i klassisk, sokratisk bemärkelse, en konkret dialog - inte en predikan av en TV-präst eller politiker. Där är min nya (m)oralitet!


Noter:

TR NOT 1) Det här är ett tema jag utvecklat vidare i en artikel i Nya Argus 1989/3 ("En munks bekännelser. Tankar kring teknologins utveckling och skapandets kommunism"). Utgångspunkten är att "vi i dag är vittnen till en genomgripande förändring när det gäller villkoren för all både produktion och distribution av kunskap. En revolution som står helt i klass med den omvandling Gutenberg med sin tryckpress satt i gång på 1400-talet." Den tes jag driver är att många kulturarbetares teknikkritik (bl.a. min egen) i själva verket är av samma slag som den kritik munkarna efter Gutenberg (antagligen) riktade mot tryckpressarna - av rädsla, för att citera min andliga munkbroder från 1400-talet, "för att inte mäkta med vår uppgift att kontrollera vad allt som därvid kommer ut av trycket". Den offentlighet man tidigare suveränt behärskat - och själv definierat - splittras nu upp i oöverblickbar mångfald offentligheter (jfr Habermas!).

Finns det inte uppenbara paralleller också med det motstånd hantverkarna med sina skråprivilegier kände inför det nya borgerskapets frammarsch? På samma sätt som kapitalismen tvingade fram näringsfrihet (och med den de övriga medborgerliga friheterna) tvingar den tekniska utvecklingen nu fram en skapandets kommunism. Vi behöver bara tänka på samplingen inom musiken. Begreppet "upphovsmannarätt" är ju inte speciellt gammalt och vi är kanske nu mogna att återgå till en tidigare kollektivitet på andens område.

TR NOT 2) Om den vetenskapliga rationalitet som ligger bakom denna fragmentering.

Kanske man t.o.m kan börja frukta att en viss, för vår tid typisk, erodering av det individuella ansvaret börjar uppträda som en följd av den kollektiviserade textproduktionen? Vårt högteknologiska samhälle har ju skapat en närmast abnorm arbetsfördelning. Ju mer antiseptiskt vi alltså frigör oss som enskilda individer från våra texter, desto mindre känner vi kanske också ansvar för dem. Är nätverkstext med andra ord detsamma som ansvars-lös text? Motsatsen: Enckells essä!

TR 3) Jag talade tidigare om skapandets kommunism och kollektivitet på andens område. Egentligen skymtar jag något av en paradox här - och en smärtsam sådan, eftersom jag märker att jag talat mig själv i "påsan".

TR 4) Om retorikens renässans; seminariet som exempel. (Ev. en tilläggsrad till Mikas dikt.)


book@kaapeli.fi