Är allt väl ifall Sonera går bra?

Hufvudstadsbladet 6 september 2002

Det påstås gå bra för Sonera, trots allt. Så försöker regimen avleda folkets uppmärksamhet från skandalen. Ponera att umts-investeringarna i Tyskland och Italien hade blivit en vinstgivande affär i stället för den totala flopp som de blev. Hade allt varit väl då?

För några dagar sedan (3.9.) kallade Hufvudstadsbladets chefredaktör den anonyma Sonera-pamfletten "så dålig att den inte skulle ha tryckts i en pappersversion av ett konventionellt förlag" (vilket Haavikkos förlag Art House i och för sig svarade på redan dagen därpå genom att meddela om sin snart förestående utgivning av den nämnda skriften).

Erik Wahlström brydde sig inte om att kvalificera sin kritik med ett enda argument.

Jag skulle vilja kalla den lilla skriften alldeles utmärkt. Men inte bara ordet utan själva begreppet globalisering saknas i boken. De anonyma författarna betraktar telebolagets utveckling ur ett lite snävt, finsknationellt perspektiv. Pamfletten missar med andra ord nutidens nerv med några avgörande millimeter. Kritiken av Soneras ledning under umts-beslutens år (detta är ju vad skriften handlar om) förankras inte i någon tidsenlig, kritisk samhällsanalys. Därmed tror jag Sonera-pamfletten saknar förutsättningar att bli en verklig klassiker på den undersökande, avslöjande journalistikens viktiga område.

De anonyma författarna bygger i huvudsak på Helsingin Sanomats relativt täta bevakning av Sonera. Det kan man övertyga sig om genom att kolla källhänvisningarna på slutet med hjälp av internetsökmaskinen Google. Det övriga stoffet är inside-information från Sonera-anställda och andra mänskor med inblick i bolagets affärer och vardag. Det innebär en grov underskattning av oss läsare, ifall man antar, att vi okritiskt anammar varje ord i en sådan skrift. Inte låter vi ju heller allt som står i Hufvudstadsbladet eller Helsingin Sanomat passera över vårt omdömes tröskel.

I väsentliga delar har sonerapamflettens teser bekräftats genom de debatter och vidare undersökningar som den föranlett. Regeringen har tvingats erkänna sitt ansvar - eller har pamflettens författare kantänka visat sig ha fel på den punkten? I pamfletten hävdas, att VDn Kaj-Erik Relander fattade umts-besluten enväldigt, utan att ta minsta hänsyn till vad man ansåg inom den avdelning med ett tjugotal anställda, som har till uppgift att kalkylera och bedöma Soneras risktagande. Ilta-Lehti publicerade för några veckor sedan (22-23.8) samma story, nu underbyggd med en inre rapport från nämnda avdelning. Men detta har den politiska eliten i vårt land valt att förtiga. Ilta-Lehtis nya avslöjanden om risktagandet kom inte heller ut i radio- och TV-nyheterna.

Häromdan sammanställde veckotidningen Seura en del information om Kaj-Erik Relanders bakgrund i mer eller mindre skumma bankruttfirmor (vilket också nämns i Hbl 5.9.). Tja, Seura är kanske inte precis den undersökande journalistikens klarast lysande föredöme i vårt land. Men varför struntar då vår seriösa press i att försöka pröva sanningshalten i Sonerapamflettens påståenden om Kaj-Erik Relander? Varför företas ingen noggrann, ny revision av bolaget och speciellt av Relanders förhavanden och finansiella transaktioner? För att fusionen Sonera-Telia skulle gå i putten ifall utomstående revisorer skulle göra en ny revision? Men vem har egentligen intresse av att fusionen blir av? Är den förestående fusionen ett överordnat intresse, som tillåter oss att bortse från eventuella oegentligheter och brott?

Personen i fråga tillhör en ny kast av investeringskapitalister (venture capitalists) som stigit till makten i den så kallade nya ekonomin, som utvecklas under de avreglerade och globaliserade finansmarknadernas diktatur. Den här ekonomiska epokens karaktäristiska bolag hanterar flöden. De säljer vatten, energi, teletjänster och information, för att inte tala om pengar och värdepapper.

Sonera är typiskt i det här avseendet liksom Enron, Worldcom och Vivendi. Dessa företags ledare har visat sig ha en anmärkningsvärd dragning till spel , fiffel och rent bedrägeri, något som också bör ställas i samband med penning- och finansmarknadernas avreglering, digitalisering och globalisering. Under den nya ekonomins epok upplever som känt bank- och skatteparadisen och den internationella ekonomiska brottsligheten en aldrig tidigare skådad blomstring.

Den nuvarande regimen och dess medier vill inte och förmår inte stå upp till kamp mot de starka och framgångsrika predatorerna i den nya ekonomins transnationella djungel. I vårt nuvarande samhälle hör Kaj-Erik Relander till de som belönas och beröms, inte till de som bestraffas eller ens kritiseras. Det är inte speciellt svårt att inse varför. Den nuvarande regimen styrs av hans gelikar.

Det är inte nödvändigtvis bra ifall ett bolag som Sonera går med vinst. Ta till exempel investeringen i den turkiska gsm-operatören Turkcell, som visat sig vara "bra" dvs lönsam. Men är det så säkert bra, att finländska företag gör miljardvinster på att turkarna talar i mobiltelefon? Enligt den nya ekonomins rådande principer och deras försvarare Paavo Lipponen och Kimmo Sasi är det naturligvis alldeles förträffligt. Men enligt principerna för internationellt samarbete och hållbar utveckling kan man nog ifrågasätta det kloka i låta de transnationella bolagen (inklusive deras finländska småbröder) fritt och ostört hantera de flytande produkterna - vattnet, elströmmen, bitarna som genomströmmar internet, nyhets- och underhållningsflödet, pengarna... Vi är många, inte minst i rörelsen Attac, som skulle vilja se annorlunda internationaliseringsstrategier tillämpade än den, som Soneras ledning och Finlands regering står för.

Mikael Böök