På jakt efter en teori

Vad är målsättningen för den rörelse som framträdde under EU-toppmötet i Göteborg (och innan dess i Seattle, Prag, Nizza, och nu senast i Genua)? Vad är den här rörelsen i sista hand ute efter? Och finns det inom den överhuvudtaget några gemensamma syften och något gemensamt mål? frågar Attac-aktivisten Mika Böök i sin genomgång av händelserna i Göteborg och i sitt försök att finna en teori.

Häromdan stötte jag under en fisketur på en ny bok, den färska antologin En annan värld är möjlig, utgiven av Attac i Sverige. Den innehåller 21 artiklar som baserar sig på öppningsanföranden och diskussioner från svenska Attacs grundläggningstillfälle. Men innan jag går närmare in på boken vill jag återvända till stämningarna i Göteborg under EU-toppmötet i juni.

1. Hvitfeldska gymnasiet

Natten mellan fredagen den 15 och lördagen den 16 juni 2001, irrade jag omkring i Vasaparken i Göteborg på spaning efter min dotter. Hon hade samma dag fått veta att hon kommit in till just det gymnasium hon önskat. Det var alltså en glädjens dag, både för dottern och fadern. Å andra sidan hade det i Göteborg gått precis tvärtom mot vad det gjort hemma i Helsingfors: nu hade man nu tagit ut henne ur gymnasiet! Som känt slog polisen den 14.6 till mot Hvitfeldska gymnasiet - där bl.a. min dotter var inkvarterad - varefter man inte längre kunde bo där. Så min dotter hade tillsammans med de andra som vräkts från skolan tillbringat natten mellan torsdag och fredag framför polisstationen i Göteborg, i en solidaritetsdemonstration för Koverola och andra demonstranter som gripits av polisen. För min egen del hade jag använt torsdagen till att hemma i Helsingfors försöka få ihop ett kort gemensamt uttalande för Attac i Finland och Sverige, som fördömde polisens agerande i Hvitfeldska skolan och krävde att de fängslade demonstranterna frigavs. Detta uttalande gjordes alltså före upploppen i Göteborg, som inträffade först på fredagen.

2. Avenyn

Väl i Göteborg fick jag av det svenska Attac höra att uttalandet tyvärr hade visat sig vara katastrofalt, eftersom det inte också fördömde de våldsamma upploppsmakare som under fredagen hade härjat på Göteborgs huvudgata, Avenyn. Visserligen överdrev sensationslystna journalister kraftigt härjningarnas omfattning och förmedlade en bild av att hela Göteborgs centrum låg i ruiner efter upploppet. Stadens glasmästare och andra reparatörer måste vara något av mirakelmän, för redan nästa dag var det svårt att se några spår av den så omtalade enorma ödeläggelsen. Vårt uttalande försvann dock snabbt i de ännu våldsammare upplopp som följde.

3. Vasaparken

På fredagkvällen (då jag själv anlände till Göteborg) avfyrade den svenska polisen pistolskott mot några stenkastande unga män. I tumultet hade en polis fått en sten i huvudet och fallit omkull. En av stenkastarna, en läkarson från Göteborg, blev livsfarligt sårad av ett av skotten som polisen avlossade, dessutom skadades ytterligare två personer. Detta inträffade i Vasaparken, där alltså också min dotter befann sig. Polisen hade gjort en ny framstöt, den här gången för att skingra en Reclaim the Streets-fest. De här RTS-festerna är till formen utomhusdanser och de arrangeras ofta på livligt trafikerade affärsstråk. Man har arrangerat sådana fester också i Finland. RTS är en världsomfattande miljöpolitisk ungdomsrörelse som föddes på 1990-talet. Det verkar sannolikt att polisen runt om i världen med speciellt intresse följer med RTS:s verksamhet. (Rörelsen presenteras och analyseras förresten i Naomi Kleins bok No Logo, kapitel 13).

Tillsvidare vet vi inte varför polisen denna gång "skingrade den dansande männisomassan med hjälp av hästar och hundar och ett flitigt bruk av sina batonger" som Attac-aktivisterna Teemu Turunen och Mia Muhonen från Tammerfors beskrev händelsernas gång i Helsingin Sanomat 12.7. Polisledningens egen förklaring till det stora antalet framstötar och belägringar under EU-toppmötet, var att man sökte efter en beväpnad tysk terrorist. Både den svenska pressen och ordningsmaktens birollsinnehavare, den svenska regeringen, ville gärna tro på detta.

4. Skottlossningen

Efter att polisen hade upplöst parkfesten (som alltså redan på order av polisen hade flyttats bort från gatan och sålunda förvandlats till en parkfest) följde sammandrabbningar och skottlossning. När vi närmade oss Vasaparken, ungefär vid Göteborgs universitet, hann vi se en ambulans med sårade som tvingades tränga sig fram genom de starka polisbarrikader som inringade området. Då visste varken vi eller de poliser som hejdade oss vad som hade hänt. En av konstaplarna kunde ändå att berätta att man hade skjutit - mot polisen!

Jag var självfallet orolig för min dotter. Hon befann sig innanför det avspärrade området, vi i vår tur utanför. Jag lugnades ändå av hennes textmeddelanden och av att hon svarade varje gång jag ringde. Jag ansåg att detta bevisade att hon mådde bra och att hon inte var i omedelbar fara. Det var ändå inte ännu helt klart var hon skulle tillbringa natten. Efter ett tag lyckades Johan von Bonsdorff och jag ta oss igenom avspärrningen in i Vasaparken, där en grupp ihärdiga ungdomar fortfarande försökte hålla igång ett street party. Vi stannade en stund för att prata med några kvartersbor som var ute på en sen kvällspromenad. De var upprörda över situationen och också en aning avmätta mot oss, efter att de hade fått reda på att vi representerade Attac i Finland. Vi lyckades ändå utbyta endel tankar och information. Just då började jag också bli allvarligt bekymrad över min egen begränsade förmåga att förstå vad som egentligen hände omkring mig. Jag satte igång med att leta efter något slags teori, och det gör jag fortfarande. Det är ju inte de vises sten jag söker, det skulle räcka med några korn av sanning...

5. Slaget om staden

"Slaget i Göteborg" slogs upp i jätterubriker på tidningarnas förstasidor. Därigenom skapade medierna från första stund en illusion, en myt, som i sig försvårade och försvårar möjligheterna att ge våldet rätt proportioner. Myten påstår att bägge parterna grep till våld för att nå ett specifikt mål ("Göteborg"). "Slaget om staden" innebär att den ena parten försöker ta makten över staden, medan den andra försöker försvara sin makt. Från historieböckerna känner vi till en mängd sådana slag om olika städer i samband med krig, inbördeskrig, uppror och revolutioner. En klassisk serie exempel är Paris åren 1789, 1830, 1848 och 1870. Under de här åren slogs man verkligen om Paris.

Parisvåren 1968 är ett historiskt gränsfall. Det året förde den omfattande rörelse som bestod av studenter, arbetare och diverse högt utbildade yrkesgrupper, alltjämt ett slag om Paris - i varje fall i symbolisk mening. För i teorin, om också inte i praktiken, var Parisvåren alltjämt en "revolutionär" rörelse. Sociologen Alain Touraine har träffande beskrivit den som "utopisk kommunism".

Det är inte omöjligt att det finns en nära släktskap mellan Parisvåren och den rörelse som har dykt upp i Seattle, Prag, Nizza, Göteborg, och nu senast i Genua. Men siktade den brokiga massan av demonstranter t.ex. i Göteborg ens i teorin på att göra revolution och gripa makten i EU eller Sverige - eller ens i Göteborg? Mina frågor är retoriska. Jag besvarar dem nekande.

Men härifrån bör man gå vidare till de mera grundläggande frågorna: Vad var (är) målsättningen för den rörelse som framträdde i Göteborg (och nu senast i Genua)? Vad var (är) den här rörelsen i sista hand ute efter? Och så frågan om rörelsens homogenitet: fanns (finns) det inom den här rörelsen överhuvudtaget några gemensamma syften och något gemensamt mål?

6. En fråga och tre svar

Det faktum att polisen använde handeldvapen har tillsvidare inte analyserats tillräckligt. Jag skulle vilja säga att ingendera sidan ännu har vågat ta sig an den här frågan offentligt. Att skjuta skarpt innebär en strid på liv och död. Därför tvingar polisens skott oss att ställa de grundläggande frågorna om samhällsaktivitet och politik. Den första frågan lyder ändå: varför sköt polisen överhuvudtaget skarpt? Den här frågan har givits tre olika svar. Enligt det första svaret tvingades polisen skjuta för sitt liv (eller för att rädda sin sårade kamrat). Detta är tillsvidare polisens och de svenska myndigheternas - samt också de finska myndigheternas - officiella förklaring. Ordvalet "var tvungen att skjuta för sitt liv" har jag i själva verket tagit direkt ur Paavo Lipponens kolumn i tidskriften Apu (13.7)...

Men fakta stöder inte statsministerns teori. Demonstranterna var inte i överläge i förhållande till polisen. Polisen skulle fortfarande ha haft andra metoder och lösningsmodeller till sitt förfogande än att skjuta skarpt. Demonstranterna använde inte andra vapen än gatstenar. Poliserna bar en rätt så effektiv skyddsutrustning mot stenar (hjälmar och sköldar). Demonstranterna hade inte satt igång med att ta livet av den sårade konstapeln när polisen öppnade eld, och på basen av den information vi känner till (fotografier, videoband, ögonvittnesskildringar) finns det inga skäl att förmoda att de ens hade haft någon avsikt att göra så. I eldgivningsögonblicket var det osannolikt att demonstranterna skulle ha dödat den sårade konstapeln eller andra konstaplar, vare sig med stenar eller med något annat, också om polisen inte skulle ha skjutit ett enda skott. Ergo: polisen var inte tvungen att skjuta för sitt liv.

Enligt det andra svaret gjorde sig polisen som sköt skyldig till grovt tjänstefel. Att skjuta skarpt räknas i Sverige således som ett olycksfall eller ett fel i polisarbetet. Genuas polischef försvarade det här synsättet på sitt eget vis, när han på tal om Göteborg förklarade för en representant för italienska Attac att polisen inte skjuter demonstranter i civiliserade länder. I samma veva antydde den italienska polischefen att hans svenska kolleger hade agerat mycket amatörmässigt (detta skrevs före G8-mötet i Genua, där ju polisen sköt ihjäl en demonstrant, red:s anm). Till stöd för det här svaret kan man peka på flera klargörande omständigheter: den ifrågavarande polisens nervositet, oerfarenhet, amatörmässighet, ideologiska raseri o.s.v. I någon mån bör den enskilda poliskonstapelns agerande också ses som en reflektion av den anda som rådde i den svenska poliskåren överlag. Göteborgs polischef Jaldung, som delvis personligen bar ansvaret för de utkommenderade polisstyrkornas liv, har i medierna gett en bild av sig själv som en stel och konservativ, från samhället alienerad surpuppa.

Det tredje svaret är att polisen som sköt handlade medvetet och kallblodigt på order uppifrån, som en följd av en överlagd politisk strategi. Redan tidigare i år hade den svenska polisen hunnit gå hårt åt demonstranterna i Malmö. Polisens utrustning och allt våldsammare agerande vid demonstrationer, verkar även det vara en följd av den mångomtalade globaliseringen. Konsekvenserna har märkts också i Finland - kravallpolis med hundar i samband med "Kansan kuokkavierasjuhla" (folkets snyltgästfest) på självständighetsdagen, och kravallhjälmar vid demonstrationen mot ett femte kärnkraftverk i våras...

7. Sanningar och lögner

Trots att polisvåld tycks vara en växande trend, verkar det här tredje svaret inte övertygande. Det är lika lite trovärdigt som teorin om att det redan har skett eller pågår en gradvis statskupp i alla de nuvarande EU-länderna. Enligt teorin skulle ett demokratiskt skal ändå ha bevarats, de politiska partiernas vardag i varje land skulle sålede till synes fortsätta som förut o.s.v, men i själva verket skulle vi redan styras av någon dold, centraliserad och effektiv kommandocentral, som i det här fallet skulle ha beslutat sig för att tillämpa en ny taktik (att skjuta skarpt mot demonstranter) för att fortare uppnå sitt strategiska mål, gissningsvis ett statsskick som inte längre ens till namnet skulle vara demokratiskt. Vissa av demonstranterna i Göteborg trodde synbarligen på en sådan konspirationsteori. Då var det antagligen följdriktigt att också de själva tog till våld då de i "antifascismens" namn bekämpade polismakten. Svar nummer två, enligt vilket polisen som sköt begick ett allvarligt tjänstefel, motsvarar bäst vad jag själv vet om händelsernas gång, liksom också min uppfattning om dagens samhälle. Eftersom svaret beror på den som svarar, är en fullkomlig objektivitet inte möjlig. Däremot är sanning och lögn båda möjliga. Myndigheternas och mediernas förhållningssätt har enligt min åsikt grundat sig på det senare alternativet. Kommer de(n) polis(er) som sköt skarpt i Göteborg att ställas inför rätta? Attac bör kräva att så sker.

8. En lägesbedömning

Så är det äntligen dags att återkomma till antologin En annan värld är möjlig, som svenska Attac nyligen har sammanställt och gett ut. Boken har alltså kommit till i god tid före EU-toppmötet i Göteborg. Händelserna under toppmötet har emellertid bara ökat bokens relevans, eftersom vi nu uttryckligen måste klargöra våra målsättningar och metoder. Vi är i ett trängande behov av flera sådana omfattande lägesbedömningar som bokens första skribent Hans Abrahamsson presenterar. Som forskare försöker han bl.a. reda ut globaliseringens följder för Mocambique. Både i Afrika och i Europa har vi i det här skedet "det gyllene tillfället att göra globaliseringen global", enligt Abrahamsson. Han skriver att vi ännu inte förstår hela vidden av de drivande krafterna bakom globaliseringen, men att vi trots det börjar ana vart processen kan leda och hur vi kan påverka den. Genom att granska medborgarsamhällets utveckling och genom att understryka att staten och medborgarsamhället inte står i konflikt med varandra utan att båda behövs för att man skall uppnå positiva resultat, tycker jag att Abrahamsson i viss mån t.o.m. lyckas förtydliga Attacs mål. Man skulle kunna beskriva detta som ett samhälle som består av en stark och aktiv medborgarrörelse och en stark och aktiv stat.

Och när han förklarar hur å ena sidan den politiska eliten och medborgarrörelserna ofta behöver varandra, och å den andra hur Attac borde upprätta nya politiska förbund och utmana eliten till dialog - "innehållet i deras tänkta åtgärdspaket måste helt enkelt öppnas för diskussion" - beskriver han samtidigt Attacs viktigaste metoder som politisk rörelse.

Mika Böök

En annan värld är möjlig, red: Jens Ergon, Manifest Originalpocket, Stockholm 2001, 398 s.

Översättning: My Lindelöf. Artikeln är publicerad i Ny Tid 21/2001. På finska gick artikeln ut till finländska Attacs epostlista attac-lista@kaapeli.fi i början av juli 2001.


***********************************************************
* NY TID                                                  *
* Tallbergsgatan 1/28, 00180 Helsingfors, Finland         *
* Tel: 09-694 1758 (Int: +358-9-694 1758)                 *
* Fax: 09-694 1997 (Int: +358-9-694 1997)                 *
* E-mail: red@nytid.fi                                    *
* Hemsida/Home page: www.nytid.fi / www.kaapeli.fi/~nytid *
***********************************************************