Medborgarna i en demokrati ska inte påtvingas nya grundlagar

Medborgarna i en demokrati ska inte påtvingas nya grundlagar 22.8.2003
Hellre en Tobin i Finland... 12.9.2004
Kommentar till ett inlägg av Jürgen Habermas - inför den franska folkomröstningen 29 maj 25.5.2005
Ett upprätt gående, väl informerat folk - efter folkomröstningen i Frankrike 31.5.2005
Ett annorlunda Europa är möjligt 1.9.2005
Det finns en ABC-plan för EU 5.10.2005
Att tänka globalt och handla lokalt 7.10.2005
Napolitano och Spinelli februari 2007
Irlands nej till Lissabonfördraget 13.6.2008 (Mikas blogg)
Sveriges sk fluktarlag Smak av en totalitär princip. 17.6.2008 (Mikas blogg)

Länkar till kopior av mina meddebattörers inlägg finns inströdda i nedanstående texter och de kan också läsas för sig: här!. - mb

Finland fick rätt nyligen en ny grundlag. Icke desto mindre står vi idag mitt uppe i en annan, förmodligen långt viktigare grundlagsreform. Men i förhållande till de nya grundlagarna är "vi" inte längre en nation utan praktiskt taget hela mänskligheten, dvs medborgarna i alla stater på jorden. Det handlar om globala grundlagar.

Världshandelsorganisationen WTOs betydelse i den pågående reformeringen av alla länders statliga institutioner och lagar är betydligt större än våra politiker och medier vill medge. Sålunda bör man i den dagsaktuella diskussionen om EU-konventets förslag till en ny europeisk grundlag inte glömma GATS och TRIPS, dessa WTO-avtal, som de facto redan utgör våra globala grundlagar.

Varför kalla GATS och TRIPS globala grundlagar? Jo, för att WTO i praktiken tycks ha övertagit FNs roll som ledande internationellt organ. Och för att dessa avtal och tolkningen av dem täcker det mesta som går under rubriken politik - och särskilt då flera av politikens mest brännade nutids- och framtidsfrågor.

Fram till idag har EU åtminstone inte formellt haft ensam befogenhet att förhandla om "handelspolitiken", som det kallas. T ex i förhandlingarna om allmänna tjänstehandelsavtalet GATS har vissa viktiga offentliga tjänster som sjukvård, utbildning och kultur hittills utgjort undantag: EUs handelskommissionär har i princip inte fått "öppna" och "liberalisera" (läs : privatisera och kommersialisera) dessa tjänster utan bifall från medlemsländernas parlament och regeringar. Nu kommer detta högst antagligt att ändras. Ifall konventets förslag godkänns av regeringskonferensen i oktober ges EU hädanefter ensam befogenhet att förhandla om handelspolitik, inklusive tjänstehandel, i WTO (se artikel 12 i grundlagsförslaget).

Stämningen under två på varandra följande välbesökta hearings i riksdagshusets auditorium kring WTO-förhandlingarna respektive EU-konventets grundlagsförslag bevisade åter en gång, att en bred medborgaropinion oroar sig för bl a de offentliga tjänsternas framtid och framför allt att förtroendet för EUs sätt att sköta WTO-förhandlingarna saknas.

Ska vi ha överstatliga och/eller globala grundlagar, ja då behöver vi också global demokrati. Men problemet är, att EU och WTO tillsvidare bara är vrångbilder av det som Perikles kallade demokrati: "att statsstyrelsen ligger i flertalets händer".

EU-konventets förslag inleds med denna snart tvåtusenfemhundraåriga formulering. Men Giscard d'Estaing (eller vem det nu var som stod för förslagets slutliga ordalydelse) har tillskrivit historieskrivaren Thukydides den stolta förklaringen av atenarnas statsskick, fast Thukydides alltså bara citerar Perikles i sitt stora verk om det peloponnesiska kriget. Ett tack går till Thomas Wallgren, som i samband med en av riksdagshearingarna fäste uppmärksamhet vid det ironiska i att Thukydides i motsats till Perikles överhuvudtaget inte var en anhängare av demokrati.

Bristen på demokrati kommer bl a till uttryck i medborgarnas känsla av maktlöshet och vrede inför en grundlagsreform, som de inte själva initierat utan som påtvingas dem utifrån. Då hjälper det inte att våra politiker berättar historier om hur demokratien hela tiden håller på att förbättras i EU och WTO. I stället för att uppträda som EUs och WTOs apologeter borde Finlands folkvalda representanter och ministrarna till att börja med förklara vilka mål och åtgärdsförslag de själva har ställt upp för en demokratisering av dessa överstatliga organ, så att vi eventuellt tillsammans kunde kämpa för att göra den globala demokratin till verklighet.

Hellre en Tobin i Finland...

Men jag har länge haft en känsla av att detta lagförslag inte har tillkommit på medborgarnas initiativ. Känslan har småningom mognat till en övertygelse om att den nya EU-grundlagen påtvingas folket von oben. Därför vet jag inte längre om jag ska skratta eller gråta över det berömda citatet, som pryder lagutkastets inledning: "Vår författning har namnet demokrati, emedan den är så gestaltad, att makten inte tillhör ett fåtal utan flera".

Statsminister Vanhanen har försäkrat, att EU-grundlagen inte kommer att förändra EU:s natur. Så är det väl också, men det är just där problemet ligger. Europeiska unionen är till sin natur inte demokratisk utan snarare teknokratisk.

Grundlagsförslaget bryter inte med de rådande, ohållbara, maktförhållandena och trenderna. Det innebär en fortsatt anpassning av Europa till globaliseringen dvs till världshandelsorganisationen WTO:s nyliberala regelverk, kapitalströmmarnas frihet och finansmarknadernas diktatur.

Talet om en ny konstitution för Europa skapar förstås ett visst ståhej. Lagens tillskyndare hoppas nu att detta myckna väsen för ingenting ska bidra till en legitimering och konsolidering av EU. Det tror jag inte heller på. Endast en fördjupning av demokratin inom EU skulle kunna garantera unionens fortbestånd.

Hur kan vi verka för demokrati i dagens värld? I Finland borde vi stifta en lag liknande den, som parlamentet i Belgien antog 1 juli 2004, dvs "Tobin-Spahn"-lagen om skatt på valutatransaktioner. Lagen är uppkallad efter nationalekonomen James Tobin, som utvecklade idén om "currency transactions tax" (CTT) på 1970-talet, och Bernd Spahn, som för några år sedan på uppdrag av tyska regeringen presenterade en tvåstegsmodell för skattens implementering. Enligt Spahns modell indrivs a) en minimal skatt på all valutahandel, vilket skulle inbringa betydande summor för t ex finanisiering av FN:s utvecklingsmål; och b) en skatt med högre skattesatser på spekulativa valutaaffärer, i syfte att förhindra finanskriser i länder med sårbara valutor.

En "Tobin-Spahn"-lag borde stiftas också i Finland. Det vore i alla fall ett litet framsteg i riktning mot ett internationellt CTT-avtal.

Hellre en fågel i handen än tio i skogen, säger ett förlegat ordstäv. Undertecknad föredrar faktiskt tio fåglar i skogen. Men hellre en Tobin i Finland än fria kapitalströmmar i EU.

Kommentar till ett inlägg av Jürgen Habermas inför den franska folkomröstningen 29 maj 2005

Jürgen Habermas' inlägg "Vänstern behöver EU-konstitutionen" i Dagens Nyheter 25.5. är som vanligt inspirerande, men denna gång håller jag inte med den tyska filosofen. I motsats till honom hoppas jag alltså att fransmännen ska rösta nej till EU-grundlagsförslaget.

Habermas anser, att det föreliggande förslaget till EU-grundlag, om det antas, skulle ge det utvidgade Europa "handlingskraft" gentemot USA och en nödvändig ram för en socialdemokratisk i stället för en nyliberal politik. Det låter i och för sig bra men hans resonemang håller inte.

För det första slår han hål på sitt eget argument med sitt konstaterande: "ännu finns ingen europeisk offentlighet, ingen övernationell ihopkoppling av ämnen, ingen gemensam diskussion". Grundlagsfördraget avhjälper ju ingalunda dessa brister i det europeiska statsbygget. Vi borde således börja med att skapa "handlingskraften" med hjälp av en gemensam europeisk offentlighet och diskussion. Först därefter vore det dags för en gemensam konstitution.

För det andra har under 1990-talet och 2000-talet gränserna mellan en europeisk socialdemokratisk och en amerikansk nyliberal politik suddats ut. Under de två senaste decennierna har vi sett väldigt få exempel på ett socialdemokratiskt ifrågasättande av den nyliberala ideologiska och politiska hegemonin. I oktober 1998 satte den franska socialistregeringen under Jospin stopp för MAI-avtalet. Det är egentligen nutidens enda exempel på europeisk vänsterpolitik.

Blair är den europeiska nyliberalismen inkarnerad. Och ser vi till politikens innehåll ligger Habermas' landsman Schröder numera inte långt efter Blair.

EU-grundlagsförslaget skulle bara förbättra våra nyliberala socialdemokraters eller våra nykonservativa borgerliga ledares chanser att verkställa sin nyliberala globaliseringsagenda.

Ett franskt nej till EU-grundlagsfördraget skulle däremot bli en ordentlig tankeställare för socialdemokratin. Därmed skulle sannolikheten för att "det härskande samförståndet i Washington ersätts av ett socialdemokratiskt" (Habermas) förmodligen öka.

Ett upprätt gående, väl informerat folk

Resultatet av folkomröstningen i Frankrike var "en seger för ett upprätt gående och välinformerat folk". Så rubricerade franska Attac sin första kommuniké morgonen efter valdagen. Jag känner mig upplyftad och stolt över att tillhöra den finländska avdelningen av denna internationella förening, som arbetar för att införa globala skatter samt avskaffa bank- och skatteparadisen och uländernas skulder.

I januari meddelade franska Attac från världssocialforum i Porto Alegre, att valet står mellan globala skatter och EU-konstitutionen. Det är visserligen en tillspetsning, eftersom lagar som bekant ofta kan tolkas något olika av rättslärda med olika uppfattning om de centrala begreppens innebörd. Men ta en titt på paragraf III-156 i konstitutionsförslaget. Där stipuleras, att restriktioner för såväl kapitalrörelser som betalningar mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredjeland skall vara förbjudna. Detta har bland annat herr Trichet, europeiska centralbankschefen, och herr Bolkestein, fd skattekommissionären, tolkat som ett förbud mot skatt på valutatransaktioner (Tobin-skatt).

Franska Attac ville med sitt uttalande i januari utöva press på bl a president Chirac, som vid samma tidpunkt förklarade för ekonomiska världsforumet i Davos, att globala skatter behövs för att finansiera FN:s millenniemål.

Jag har studerat olika versioner av förslaget till EU-konstitution ävensom Kimmo Kiljunens utmärkta bok om sina erfarenheter från konventet. Jag har inte råkat i gräl med min vän fast hon hoppades att fransmännen skulle rösta ja, och jag tänker rösta på Heidi Hautala i presidentvalet fast hon för en tid sedan förklarade sig beredd godkänna det aktuella förslaget till EU-grundlag. Hautala har emellertid sagt, att den franska "omröstningen väckte ett formidabelt intresse för politiken och för EU bland medborgarna, vilket är ett positivt tecken". Jag delar hennes åsikt.

Själv är jag en anhängare av nej-sidan, men jag räknar mig inte som "EU-motståndare". Av Björn Månssons ledarstick i Hbl 31.5 får man intrycket att alla som säger "nej" till grundlagsförslaget är att betrakta som sådana. Sålunda skulle majoriteten av franska folket vara "EU-motståndare". Det tror jag inte att stämmer. Det var inte det omröstningen gällde.

Omröstningen gällde enbart ett förslag till konstitution för EU. Det enda folk, som tillsvidare har satt sig in i och diskuterat förslaget, sade alltså nej. Nu försöker massmedia, politiker och byråkrater med gemensamma krafter idiotförklara det franska folket och stämpla "nej"-sidans ledare som demagoger. Kort sagt: de försöker bortförklara röstningsresultatet. Björn Månsson skriver: "alla medger att de som röstade nej mera vägleddes av helt andra hänsyn än kritik av texten i förslaget till konstitutionsförslag" - ett påstående, vars omedvetna arrogans jag gärna vill vara med om att punktera.

Av intervjun med EU-domaren Allan Rosas (Hbl 30.8.) hade man kunnat vänta sig fräscha synpunkter på förslaget till EU-grundlag. I stället fick vi läsa, att "motståndarna förde fram argument som de visste att inte stämde", dvs att nej-sidans förespråkare i Frankrike medvetet ljög. Och vilka osanningar serverade de? Jo, t ex påståendet om "den polska rörmokaren", som skulle ta jobben från sina franska kolleger.

Men skrönan om "den polska rörmokaren" lancerades inte av den franska nejsidan utan av EU:s holländska fd skattekommissionär Frits Bolkestein, det ökända tjänstedirektivets upphovsman.

På en presskonferens i våras klagade Bolkestein på att han inte kunde hitta någon rörmontör i den franska byn Ramousies. Det "roade" honom att tjänstedirektivet skulle göra det så mycket lättare för honom att tillkalla en rörmokare från Polen.

Bolkestein blev tagen på sitt ord. Men vem ljög? Och hade nejsidan inga andra argument att komma med än "den polska rörmokaren"?

Allan Rosas påstår, att EU redan har en grundlag genom "fördragen från Nice och Amsterdam". "Substansförändringarna är inte så stora utan det handlar närmast om tekniska förenklingar", läser vi.

Men tänk om just detta är den springande punkten! Ponera att nejet uttryckte en förändringsvilja, att det franska folkets majoritet förkastade förslaget till EU-grundlag därför, att detta bara befäster det rådande läget.

Vad är då det rådande läget? "Mycket av det som fransmännen kritiserade, till exempel principen om fri konkurrens, har funnit med i Romfördraget sedan 1957", påpekar Rosas. Alldeles riktigt. Det rådande läget är "fri konkurrens". Men hur mycket frihet för kapitalet orkar vi med? Hur fritt skall "den fria konkurrensen" tillåtas härja på bekostnad av klimatet, den sociala välfärden och solidariteten med folken i utvecklingsländerna?

Min tolkning av det franska nejet som förändringsvilja är tydligen helt obegriplig för Allan Rosas. Eller för Matti Vanhanen, för den delen. Vanhanen har ju sagt att vi inte behöver någon folkomröstning, eftersom grundlagsförslaget inte innebär någon väsentlig förändring.

På en viktig punkt brister logiken i Allan Rosas' resonemang kapitalt. Han erkänner, att grundlagsförslagets tredje del "med facit på hand" inte borde ha getts grundlagsstatus. Ändå säger han, att han själv skulle ha röstat ja! Vår statsförfattningsexpert skulle m a o rösta för en grundlag, som innehåller en mängd artiklar och paragrafer, vilka inte bör stå i en grundlag!

I det avseendet var nejsidan i Frankrike konsekvent. Det var inte minst p g a den tredje delen som fransmännen förkastade förslaget.

I spetsen för nejsidan gick Attac, som arbetar för global rättvisa och solidaritet. Nu är Attac är i färd med att utarbeta en ABC-plan för Europa. Meningen är att ta fram ett alternativt förslag till EU-grundlag. I december 2005 ordnar Attac ett konvent om grundlagen i Bryssel.

"ABC" står för :
A) Åtgärder och medborgerligt motstånd mot den nuvarande politiken: Skrota tjänstedirektivet. Frys förhandlingarna om GATS. Omdefinera Lissabon-strategin. Inför globala skatter. Höj biståndsanslaget till 0,7 %. Alla EU-länder bör dra tillbaka sina trupper från Irak.
B) Till denna del handlar planen om Europas grundlag. Demokratisera EU. Begränsa grundlagen till att gälla EU:s institutioner. Ge mer makt åt de nationella parlamenten och EU-parlamentet. Frånta EU-kommissionen dess förslagsmonopol. Ge Europeiska centralbanken möjlighet att (i likhet med Federal Reserve i USA) vidta stimulansåtgärder. Stryk grundlagstext som binder EU till NATO.
C) En framtidsplan för Europa. Gör Europa till en verkstad för global demokrati och solidaritet. Ett annorlunda Europa är möjligt!

Jarl Ahlbäck skrev i Hbl 6.9.2005 att det är absurt att påstå att den fria konkurrensen ökar koldioxidutsläppen och att EU:s miljöregelverk "är det bästa som hänt". Klicka här. för Ahlbäcks svar samt inlägget "Domare kommenterar inte politik i en demokrati" av Gawain Towler, konservativ MEP från Skottland.

Allan Rosas besvarade för sin del den kritik som jag och Gawain Towler riktat mot hans intervjuuttalanden i en debattartikel 14.9.2005. Klicka här för Rosas svar.

Det finns en ABC-plan för EU

Gunn Gestrin levererade (Hbl 1.10.) ytterligare en bredsida mot fransmännen som röstade nej till EU-grundlagen. Det var nämligen ett nej till Europa, påstår Gestrin och citerar Mitterrand: Europa är fred, nationerna, det är krig.

Den logiske läsaren drar slutsatsen att fransmännen röstade för krig. Men fransmännen blev bedragna, anser Gestrin. Det franska folket har tydligen bedragit sig självt genom en process som kallas folkomröstning.

Är fransmännen dummare än andra europeiska folk? Ska folket ställas inför rätta och bestraffas? Vem ska i så fall agera syndabock?

Gestrin låter läsaren förstå, att de förvirrade fransmännen egentligen inte röstade nej till EU-grundlagen, utan till Turkiets medlemskap. Å andra sidan påminner hon om att grundlagsförslagets påskyndare nr 1, dvs Valéry Giscard d'Estaing, inte vill godkänna Turkiets medlemskap. Vilken salig politisk röra detta Europa ändå är!

Däremot missar Gestrin faktum, att frågan om Turkiets EU-medlemskap drivs, inte bara av Blair, utan också och i synnerhet av Bush. USA vill prompt ha Turkiet med i EU. Skälet för att Bush och Blair är så villiga att snarast uppta turken, med hull och hår, i vår europeiska kultursfär och sk. västerländska värdegemenskap (där Turkiet förvisso redan deltar genom sitt NATO-medlemskap), är geopolitiskt och militärt.

Vad ska man säga om det? Att alla borde rösta för Giscards grundlagsförslag som (förutom vår konkurrenskraft) säkrar EU:s bindning till NATO och för Turkiets medlemskap i EU - allt för att det äntligen ska bli fred i världen (och så småningom väl också i Afganistan och Irak)?

Finns det något alternativ? Nej, enligt Gestrin finns det inte det. Det finns ingen plan B för Europa, påstår hon och hennes sagesmän.

Men tänk om vi ändå skulle försöka skapa en ABC-plan för ett EU som verkligen står för fred och internationell solidaritet. Det är just det som Attac är i färd med att göra (även om det inte står i tidningen).

Att tänka globalt och handla lokalt

Tänk globalt, handla lokalt. Vad betyder detta egentligen? "Att tänka globalt" innebär, att ständigt hålla vissa globala mål - ett slags grundlag - för ögonen. Vilka dessa mål är säger sentensen inte. Man frågar sig här om det kan finnas några mål som är, eller kan bli, gemensamma för hela mänskligheten.

Men man bör också fråga sig vad alternativet är, ifall det inte går att ställa upp några gemensamma, globala mål. Alternativet lyder: "rädda sig den som kan!", dvs må alla handla i eget intresse. Så tänker våra nuvarande makthavare.

Lagar är inte sociala program, invänder antagligen många rättslärda. Å andra sidan har vi satsen: "Land ska med lag byggas", den inte speciellt berömde kung Karl XV:de (1859 - 1872) valspråk. Enligt denna tanke skulle lagen kunna tjäna som ett verktyg i samhällsbygget. Men på vilket sätt skiljer sig lagen som ett verktyg från lagen som ett program, ett mål? Att följa lagen, är det inte helt enkelt att förverkliga de mål som står inskrivna i lagen?

Demokrati är ett exempel på någonting som samtidigt är medel och mål, regler att följa och själva följandet av reglerna.

I praktiken, dvs i människornas verkliga historia, skiljs målen och medlen dock vanligen åt. Huruvida lagarna enbart är vertyg, eller samtidigt medel och mål, beror på situationerna. De svenska medeltida Landskapslagarna utgjorde enligt rättshistorikern Per Nyström redskap, varmed en ny överklass, dvs adeln, etablerade sin feodala samhällsordning. Att land skall med lag byggas skrevs sålunda i Upplandslagen år 1296.

skriver Per Nyström i en uppsats om landskapslagarna (Historieskrivningens dilemma , 1974, s 64).

När vi idag vill genomdriva globala skatter, först och främst en skatt på valutatransaktionerna (sk tobinskatt), hoppas vi för vår del kunna använda lagen och rätten som redskap i ett globalt samhällsbygge.
Vad tributerna beträffar är förhållandet idag emellertid helt annorlunda än de feodala förhållanden, som rådde under medeltiden. Tributens, skattens, funktion är inte längre utsugningen av folket utan en demokratisk fördelning av världens rikedomar. Vi kräver alltså en tribut av överklassen och makthavarna i dagens värld: valutaskojarna, kapitalförvaltarna, finanskapitalisterna, oljeshejkerna och krigsbaronerna.

Uppfattningen om skatter och skattepolitik som medel för att uppnå jämlikhet och rättvisa för folkets flertal har för övrigt stark förankring i Norden, närmare bestämt i våra nordiska välfärdssamhällen, vilka våra makthavare för närvarande är i färd med att bryta ner med hjälp av sina nya grundlagar, dvs GATS och TRIPS. GATS, General Agreement on Trade in Services, är tjänstehandelsavtalet, som ska göra alla offentliga tjänster privata. TRIPS, Trade-Related Intellectual Property Rights, är avtalet om privatisering och kapitalistisk förvaltning av mänsklighetens intellektuella egendom.

Skrivet av book at i Mikas blogg 7.10.2005